LOs representant Ulf Edström gör ett stadigt ställningstagande mot Noko jeans för att de producerar sina jeans i Nordkorea (DN, DI, Ment, Tv4). Men hans hyckleri är lika storslaget som fördömandet poänglöst. Så här säger Edstrtröm:

– Den enda fackföreningen som finns i landet är enbart till för att kontrollera arbetarna och den fackföreningen kontrolleras i sin tur av det styrande partiet. Det är en stenhård diktatur utan några som helst rättigheter, säger Ulf Edström till nättidningen Ment.

– Allt jag kan säga i nuläget är att jag hoppas verkligen att konsumenterna bojkottar de här jeansen för att visa att Sverige inte vill bedriva handel med en diktatur. Alla pengar som kommer in i det landet går rakt ner i fickorna på diktaturen och ingen annanstans.

Detta är ett ställningstagande som förpliktigar. Nordkorea är ju inte den enda stenhårda diktaturen i världen som bekant. Och citaten ovan passar ju även perfekt på Kuba, Eritrea med flera. Alltså:

• Hur ställer sig Ulf Edström till att LOs egen folkhögskola Runö tillsammans med Svensk-kubanska föreningen härom året hade ett hyllningsmöte till den kubanska diktaturen?
• Hur ser Edström på att Svensk-kubanska föreningen förra året deltog i socialistiskt forum som ABF och LO finansierade?
• När kommer Edström dundra fördömanden över att eritreanska diktaturkramare fick vara med i LOs eget partis första-maj-tåg i år?
• Hur ställer sig LO till att arbetarrörelsens egen folkbildningsorganisation ABF i många år har samarbetat med Svensk-kubanska föreningen på olika sätt? (Här och här finns beskrivningar av några sådana möten i ABFs regi.)

Problemet är ju inte att jeansen publiceras i Nordkorea, utan att LO och alla andra som sätter sig på höga hästar har för lite kontakter med olika delar av det nordkoreanska samhället. Hur ska man förändra ett land genom bojkott, när landet redan har bojkottat hela världen i flera decennier?

Jag hade för några år sedan en plan på att åka till Nordkorea och började med att ringa den nordkoreanska ambassaden för att fråga om vad som behövdes för ett visum. Jag fick svaret att prata med mr Kim, eller Lee, eller ngt annat typiskt, men att han inte var inne.

”Call back in two hours”, sa receptionen. Två timmar senare hade mr Kim slutat för dagen, dagen efter var han inte där, inte dagen efter det heller och veckan därpå i ett möte. Han fanns inte.

I det perspektivet kan man inte annat än vara imponerad över Noko jenas som inte bara lyckats åka dit, utan även göra affärer, producera jeans och till och med få producenten att skriva på ett CSR-avtal, utan att någonstans på vägen säga något positivt om den nordkoreanska regeringen.

Det är annat än den svenska vänsterns alla hyllningar till den kubanska sjukvården och utbildningen det, och smutskastningen av kubanska oppositionella, och inte ett enda par jeans har de lyckats producera på Kuba heller.

Synd bara att man precis som Gudmundsson inte längre tillhör målgruppen.

Först partirepresentanter, sedan orkester, sedan SSU och sedan den eritreanska regeringens representanter. Så såg det ut när förstamajtåget svängde av från Kungsgatan mot Norra Bantorget i Stockholm.

Det skulle inte falla mig in att tro att det Socialdemokratiska partiet skulle ha något till övers för varken Dawit Isaaks och alla eritreanska fritänkares förtryckare.

Men likväl hade de en egen plats i tåget och mängder med skyltar med budskapen ”Svenska media: imperialismens hantlangare”, ”Eritrea står för social rättvisa”, och liknande.

De delade också ut flygblad som bland annat berättade att: ”Dag in och dag ut har de fyra största dagstidningarna på ett exempellöst och okänsligt sätt spridit dåligt underbyggda, lösryckta och för eritreaner i Sverige djupt sårande och kränkande uppgifter om Eritrea, dess folk och dess ledare.”

Men precis som alla andra förtryckare vägrar de att berätta vilka dessa uppgifter är, för i så fall skulle de ju bjuda in till diskussion.

Detta förvånar förvisso inte. Men att Socialdemokraterna okritiskt låter denna typ av organisationer få den legitimitet som deltagandet i förstamajfirandet innebär är oförskämt mot alla de eritreaner som har flytt till Sverige de senaste två decennierna.

Förr om åren har jag i vänsterns och r:arnas tåg alltid sett flaggor om friheten på Kuba, i Nordkorea och Zimbabwe. Så var det även i år, enligt uppgift. Och nu upplåter socialdemokraterna plats till den eritreanska regeringens representanter. Varför är det så svårt att hålla rent från förtrycket på första maj?

(Se fler bilder på Fredrik Malms blogg)