Liberaler, ”säkerhet” är bara en dålig ursäkt!

Det finns många goda skäl till att svenska liberaler har tagit Israel i försvar genom årtiondena. Denna tradition har dock fört med sig att Israels politik på Västbanken och i Gazaremsan sedan millennieskiftet inte har mött det motstånd den förtjänar. Separationsbarriären och bosättningspolitiken är ett svek mot alla oss som försvarat den israeliska demokratin.

Det behövdes inte många dagar på Västbanken i somras för att min bild av Israel som ett demokratiskt exempel skulle undergrävas allvarligt. Min utgångspunkt innan vi åkte kan sammanfattas av en formulering i folkpartiets riksdagsmotion 2005/2006:U285 Fred och frihet i Mellanöstern:

Vad gäller den barriär som Israel uppför förstår Folkpartiet att bevekelsegrunden är det tilltagande våld som landet var utsatt för då den senaste intifadan utbröt i september 2000.

Kritiken förstörs av antisemitisk sörja

Än värre än att palestinierna misslyckas med att hålla Israelkritiken fri från antisemitism, är att så många människor som inte alls är drabbade av konflikten gör det. Välmotiverad kritik av Israels agerande på Västbanken och i Gaza blir till en ursäkt för svenska organisationer att med högburet huvud trampa vidare i den europeiska antisemitiska traditionen.

Inför resan till Israel och Palestina i somras läste jag bland annat den av Atlas utgivna antologin ”I skuggan av ockupationen – palestinsk kamp för nationella rättigheter” (Göran Gunner red.), som i ett antal utmärkta artiklar av personer från Israel, Palestina och Sverige beskriver de senaste decenniernas händelseutveckling i det palestinska samhället. Boken är framtagen med stöd från Svenska kyrkan, Diakonia, Missionskyrkan, Sensus mfl prestigefulla organisationer.

Men mitt i allt intressant och genomtänkt resonerande, ger Gunner ordet till Lennart Grosin för att han ska berätta om ”Judisk identitet, Sionismen och Palestina”. Jag har inte kunskap att bedöma Grosins historieskrivning om seklerna före 1800-talets mitt, men när han närmar sig 1900-talet och den allt starkare sionismen tränger viljan att svartmåla Israel undan all intellektuell hederlighet.

Att erkänna eller inte erkänna II

I flera inlägg har jag försökt visa hur den israeliska turismindustrin konsekvent försöker gömma undan palestinierna som lever under israelisk kontroll. Frågan är då hur den Palestinska myndigheten, PA, beskriver Israel?

Tyvärr har jag inte hittat någon karta över hela ”Palestine – the Promising Land”, som affischerna berättar om. Men på Jerusalemkartan jag fick på Jerusalem Hotel, och som var utgiven av ”Arab Hotel Association In Cooperation with Ministry of Tourism and Antiquities”, finns inte en enda synagoga utsatt. Däremot finns det förstås mängder av moskéer och kyrkor.

Att erkänna eller inte erkänna I

Frågan om vem som erkänner vem har varit viktig i debatten om Israel och Palestina i decennier. Anledningen är förstås att de olika deltagarna i konflikten konsekvent har vägrat att erkänna att de andra har någon rätt att existera överhuvud. Om Israel inte ska finnas alls, är det förstås svårt får grannländerna att hitta anledningar att sluta fred. Och om Palestina knappt var befolkat när sionismen drog igång, finns det ingen anledning att palestinierna ska ha rätt till någon mark alls.

Men att förnekelsen av den andre skulle vara så vardagsvanlig i Israel och Palestina fortfarande, hade jag inte riktigt föreställt mig. När Osloavtalet skrevs och Arafat och Rabin skakade hand 1993 var ju själva huvudpoängen att man erkände att den andra parten också hade rätt att existera inom det gamla brittiska Palestinamandatets gränser.

Men eftersom svaret på frågan om hur gränserna inom mandatet ska gå drar ut på tiden – minst sagt – så har Israel aldrig skaffat sig en fungerande policy för vilka som egentligen är landets gränser, och därmed vilka människor som bor i Israel och vilka som inte gör det. För turistministeriets kartavdelning måste denna avsaknad av policy vara ett återkommande problem.

Onödigt att berätta för turister

Inom den israeliska turismindustrin är förnekelsen av dem som bodde i Palestina före 1948 total.

I Museum of the History of Jerusalem beskrivs hela stadens befolkningshistoria från tidens ursprung, bokstavligen: kanaaniter, judar, romare, judar, romare, byzantiner, mamelucker, araber, korsfarare, araber igen och turkar.

Men när 1900-talet närmar sig är staden tydligen i det närmaste tom, förutom de judar som flyttat dit. Man får se hur hårt kriget 1948 drabbar staden, men sedan inget om de demografiska konsekvenserna. Inte heller får man reda på vad ockupationen av östra Jerusalem sedan 1967 har fört med sig för dem som bor, eller bodde där.

Säkert är att det inte är rättssäkert

När vi ska ta service-taxin från Qalqilya för att åka till den lilla byn Jayyous, några kilometer öster om stan kommer Ahmed fram till oss med ett mycket frustrerat budskap. Han har ett par papper i ena handen och en pepsimugg i den andra. Vi har aldrig träffat honom förr men han pratar snabbt och osammanhängande om marken, pappren, hustrun, tillståndet, hjärtat, Röda korset och moskén, och ställer frågan om och om igen; ”Why no permit? Why no permit?”

Han bor också i Jayyous, sätter sig i samma minibuss som oss, frågar var vi kommer ifrån och visar snabbt ett litet fotoalbum som han tycks ha med sig hela tiden. Det är ett 20-tal bilden som han har fått från Karin från Stockholm som var bodde i Jayyous tidigare under året med Svenska kyrkans program för ekumeniska följeslagare. Bilderna föreställer Karin och tre-fyra andra följeslagare från olika delar av världen som sitter på Ahmeds altan och dricker te och äter middag. Det känns som att bilderna kommer från ett avskedskalas.

Om livet blir omöjligt måste man flytta

Chauffören skakar på huvudet och svänger ned mot stan och släpper av oss på huvudgatan. I Qalqilya är muren närvarande precis hela tiden. Den är aldrig mer än någon minuts gångväg bort.

Vi går några hundra meter och kommer ut ur staden som trots sina 50 000 invånare är obetydligt större än ett vanligt svenskt bostadsområde. Bebyggelsen slutar vid en handelsträdgård med stora växthus överfulla av träd och buskar och plantor.

Det är så fullt av växter att stigarna mellan växthusen nästan inte går att använda. Det är helt tyst och öde. Vi sneddar mellan ett par växthus och snart står muren där alldeles väldig, full av graffiti och klotter som jag har sett på otaliga pressbilder. Bakom muren hör vi livlig trafik från handelsträdgårdens tidigare kunder.

Det är så enkelt att kritisera Israel

Efter ett par veckor i Israel och Palestina blir det tydligt varför kritiken mot Israel är så stark i den europeiska opinionen och varför engagemanget för palestiniernas rättigheter är så stort bland europeiska människorättsorganisationer.

Ett av de viktigaste skälen är att det är så väldigt enkelt att kritisera Israel. Förtrycket är enkelt att se och enkelt att engagera sig emot.

En bra början för att hitta grunden för sin kritik är att ta en tur med Alternative tours för att med skickliga guider och Israelregistrerade minibussar besöka separationsbarriären (ibland är det en mur och ibland ett elektriskt ogenomträngligt stängsel, funktionen är dock densamma) som slingrar sig likt en giftorm runt Jerusalem. Den separerar palestinier från palestinier, jerusalembor från Jerusalem, israeler från palestinier – men aldrig israeler från israeler.