Varför får förtrycket alltid plats på första maj?

Först partirepresentanter, sedan orkester, sedan SSU och sedan den eritreanska regeringens representanter. Så såg det ut när förstamajtåget svängde av från Kungsgatan mot Norra Bantorget i Stockholm.

Det skulle inte falla mig in att tro att det Socialdemokratiska partiet skulle ha något till övers för varken Dawit Isaaks och alla eritreanska fritänkares förtryckare.

Men likväl hade de en egen plats i tåget och mängder med skyltar med budskapen ”Svenska media: imperialismens hantlangare”, ”Eritrea står för social rättvisa”, och liknande.

De delade också ut flygblad som bland annat berättade att: ”Dag in och dag ut har de fyra största dagstidningarna på ett exempellöst och okänsligt sätt spridit dåligt underbyggda, lösryckta och för eritreaner i Sverige djupt sårande och kränkande uppgifter om Eritrea, dess folk och dess ledare.”

Men precis som alla andra förtryckare vägrar de att berätta vilka dessa uppgifter är, för i så fall skulle de ju bjuda in till diskussion.

Detta förvånar förvisso inte. Men att Socialdemokraterna okritiskt låter denna typ av organisationer få den legitimitet som deltagandet i förstamajfirandet innebär är oförskämt mot alla de eritreaner som har flytt till Sverige de senaste två decennierna.

Förr om åren har jag i vänsterns och r:arnas tåg alltid sett flaggor om friheten på Kuba, i Nordkorea och Zimbabwe. Så var det även i år, enligt uppgift. Och nu upplåter socialdemokraterna plats till den eritreanska regeringens representanter. Varför är det så svårt att hålla rent från förtrycket på första maj?

(Se fler bilder på Fredrik Malms blogg)

Böckernas Kuba – broschyr inför bokmässan 2002

2002 deltog Silc för första gången på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg . Vi hade inte mycket annat att ställa ut än Florence Laag Brandells 726 dagar – ögonblicksbilder och personliga intryck från Zimbabwe och broschyren Böckernas Kuba. Med tiden har Silc förlags katalog vuxit till ett tiotal titlar.

Broschyren består av Alexis Gainzas text Mina böckers Kuba, som beskriver hur censuren radderar det kubanska litterära kulturarvet från honom och alla andra på Kuba, och min artikel Böckernas återkomst, som handlar om de fria bibliotekens uppkomst och funktion. Läs här: Böckernas Kuba.

Artikeln berättar om hur Berta Mexidor Vázquez och Ramon Humberto Colas hör Fidel Castro föklara för en journalist på bokmässan i Havanna 1998 att: ”Det finns inga förbjudna böcker på Kuba, vi har bara inte pengar att köpa dem för.”

Med detta som utgångspunkt inledde arbetet med att låna ut alla de böcker som de själva ägde och som deras aktivistvänner ägde, och som de alltid ansett var förbjudna.

De fria biblioteken blev förstås snabbt motarbetade av säkerhetspolisen, och i arresteringsvågen 2003 arresterades ett 20-tal bibliotekarier och deras bibliotek förstördes. Berta och Ramon hade då redan gått i exil, och lämnat över ansvaret för de 80-tal bibliotek som vuxit upp på Kuba till Gisela Delgado som fortfarande driver verksamheten vidare.

Kubansk opposition – med öppenhet som ledstjärna – Tidskriften Latinamerika 4/99

Detta var den första artikeln jag skrev om Kuba. Jag skrev den på våren 1999, – när den kubanska revolutionen precis fyllt 40 år – efter att jag kommit hem från tre månader i Havanna. Under de månaderna samlade jag material till en uppsats som försöker besvara frågan hur processen att blir dissident ser ut.

Upplevelsen var omvälvande. Den viktigaste erfarenheten var kanske hur öppet de kubanska demokratiaktivisterna då precis som nu arbetar. Förhoppningsvis kommer det fram i artikeln. Det mesta av deras berättelser gäller dessutom fortfarande.

Artikeln finns tyvärr bara som PDF: Tidskriften Latinamerika 4-99

Den bästa artikeln om 50-årsfirandet av revolutionen som jag är läst skrevs av den mexikanske vänsterikonen Jorge Castañeda och publicerades i Newsweek härom veckan.

Allt hårdare domar på Kuba – DN Kultur 13 juni 1999

Den här artikeln skrev jag sommaren 1999 efter att Elizardo Sanchez Santa Cruz skickat en rapport om den kubanska regeringens bruk av dödsstraff de sista åren på 1990-talet.

Rapporten var sammanställd av honom och hans bror Gerardo och kom med ett antal bilagor med notiser om domar och avrättningar från kubanska tidningar, domstolspapper och vittnesmål. Nedan finns några av dessa bilagor. Många av notiserna presenterades med en vinjett med texten ”Contra delitos” (Mot brotten).

Allt hårdare domar på Kuba. Den kubanska brottsbalken har reformerats, minst tolv personer har avrättats i år – DN Kultur 13 juni 1999

ERIK JENNISCHE

Förra veckan avrättades två personer på Kuba för mord på fyra turister. Minst tolv personer har därmed arkebuserats på Kuba i år, och fler lär det bli.

Den kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning publicerade nyligen en rapport med titeln ”Dödsstraff i Kuba, kommentarer”. Tre sidor sammanfattning och en ordentlig bunt bilagor med tidningsklipp, brev och lagparagrafer beskriver väl konsekvenserna av Fidel Castros uppmaning från början av året att inte spara något krut i kampen mot brottsligheten.

Stolta ställningstaganden var inget värda

Lars Adaktusson har blivit den journalist i drakarna som mest tar ansvar för kollegan Dawit Isaak. I dagens krönika ryter han till igen och frågar sig om ”den tysta diplomatin” mest är ett skydd för UDs misstag.

Men frågan är också varför tex Cecilia Malmström som så tydligt agerade för Dawit före maktskiftet är så tyst. 2004 skrev hon i ett pressmeddelande att Laila Freivalds borde åka till Eritrea för att förhandla för Dawit. Den rimliga frågan nu är ju varför hon inte reser dit själv?

Che Guevaras offer på Kuba

Med anledning av artikeln om Måns Herngren tipsade Alexis på Miscelaneas de Cuba om the Cuba Archives sammanställning av Ernesto Che Guevaras mord under sin tid på Kuba.

De rapporterar om 14 mord under Guevaras tid i gerillan, 23 under de tre första dagarna efter revolutionen i januari 1959 när han var befälhavare i Santa Clara, och 164 under de 11 månader 1959 som han styrde över fängelset La Cabaña i Havanna.

International Commission of Jurists rapporterade om massavrättningarna redan 1962, i rapporten Cuba and the Rule of Law. De konstaterar att minst 700 personer avrättades under de första sex månaderna efter revolutionen.

Nu är det bara några dagar kvar till att bröderna Castro kan fira 50 år vid makten i Kuba. Det är precis 50 år för mycket. Den kubanska revolutionen var en olycka från 1 den första januari 1959. Ingen regering som börjar med att avrätta sina egna medborgare kan någonsin skapa legitimitet för sitt styre.

Man får ändå hoppas att det är någon av alla kommentatorer som inför 50-årsdagen frågar sig; vad har revolutionen inneburit för kubanerna, och hur kan vi se till att förtrycket ersätts med frihet så snabbt som möjligt?

Måns Herngrens cigarrer luktar lik

De som har gjort PR för Måns Herngrens Allt flyter har haft några mycket lyckade veckor. De dåliga recensionerna (DN, GP, Svd) har trängts undan av hyllningsreportage om huvudpersonerna. Men hur kan kulturpersonligheter som tar sådan plats  i medierna få säga vad som helst utan att ifrågasättas? Så här säger Herngren till Svds helgbilaga Min helg (19/12-1/1):

Jag valde Kuba som ämne för ett specialarbete. Sedan blev jag ännu mer torsk när jag läste Che Guevaras handböcker i gerillakrigföring – även om jag själv fick frisedel och i allra högsta grad var pacifist. Men det sammanföll väl med min egen revolution mot föräldrarna. Kuba är nog fortfarande ett av mina absoluta favoritresemål. Att komma till Havanna och se skotthålen från Batista-attentatet 1957 var nog samma sak för mig som det måste ha varit för Carola att komma till Jerusalem för första gången.

Herngren fortsätter under intervjun att beskriva sina Kubaresor  ”som folk brukar tala om utflykter till klassiska franska vingårdar… och det är där han har rökt sina allra bästa cigarrer i livet”, förklarar journalisten Klas Ekman.

Kajsa och jag var på Kuba och dök. Efter ett dyk åt vi hummerstjärt på båten och att få röka efter det, medan solen sken och flaggan vajade i vinden, det var nog det absolut bästa cigarrögonblicket om jag måste välja ett. Men det hade inte så mycket med själva cigarren att göra, utan hela omgivningen.

Herngren gillar alltså revolutionären Che Guevara som efter revolutionen var ansvarig för mängder av avrättningar i Havanna och som var ledande i etablerandet av en av världens mest långlivade diktaturer. En diktatur som dessutom försämrat livsvillkoren för sina medborgare radikalt i jämförelse med motsvarande länder. Herngren har dessutom mage att åka dit på dyksemester och äta hummer, precis det som kubanerna också skulle vilja men inte har tillstånd till.

Och hur tänkte Klas Ekman när han skrev detta? Är det oproblematiskt för honom att intervjua personer som uttrycker beundran för en av dem som gjorde att Kuba hamnade på femte plats från slutet på reportrar utan gränsers lista över pressfriheten i världen? Eller varför ställer han inte frågan, hur ser du på att kubanerna inte har den frihet som du har när du reser dit?

Stymne: Är du för eller emot er egen politik?

Lars Adaktusson citerar i Svd idag Joakim Stymne, biståndsminister Gunilla Carlssons statssekreterare, som säger att ”Det skulle vara väldigt fel om EU skulle avbryta sitt bistånd till Eritrea”.

Mot bakgrund av att Eritrea sedan mer än sju år håller den svenske journalisten Dawit Isaak och alla andra oberoende journalister i fängelse, är det ett ställningstagande som går helt på tvärs mot den politik för demokratibistånd ”Frihet från förtryck” som regeringen precis har lanserat.

Tanken med den nya politiken var ju att biståndet skulle användas för att bekämpa förtrycket, inte finansiera det!

Sveriges politik gentemot Eritrea har hamnat mitt emellan det egna engagemanget för Dawit Isaak och de andra demokratiaktivisterna i landet, och EUs ohemula biståndsmiljard till den eritreanska regeringen. Men för att balansen ska förflyttas närmare den svenska positionen krävs handling och hårda ord.

Den tysta diplomatin har helt förlorat sin legitimitet eftersom att den uppenbarligen har misslyckats. Men förändringen i tonläge och i handling ska inte bara inrikta sig på att få Dawit Isaak fri, utan på att undergräva makten för den sittande regeringen så att det skapas utrymme för en demokratisk opposition att agera, det vill säga precis den politik som den svenska regeringen just har presenterat.

Albatros säljer resor med Che Guevara

Så har ytterligare ett reseföretag använt Che Guevara för att marknadsföra sina resor till Kuba. I dagens annons i DN gör Albatros reklam för en resa i Kubas kolonialhistoria. Men egentligen är det ett frosseri i den kubanska revolutionen.

Enligt resebeskrivningen får man besöka en skola som är en del av ”det bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika” – enligt resebeskrivningen – men vars huvudsakliga uppgift är att forma barnen till revolutionärer genom att aktivt förtrycka deras yttrandefrihet.

Resedeltagarna får också se Grisbukten ”där den amerikanska invasionen gick om intet”, stoppa till ”i Santa Clara där revolutionens hjälte Che Guevara ligger begravd”, sola på Jibacoa beach – dit kubaner antagligen inte har tillträde – och uppleva Havanna med sina kolonialhus och 50-talsbilar, som finns kvar för att kubanerna inte har haft möjligheten att bygga nya hus eller köpa nya bilar.

Vad är det för sjuka mitt i den svenska tryckfriheten som gör att man vill marknadsföra sina resor med förtryck?

Che-dagen 8 oktober på folkets hus i Årsta

Jo det är sant. År ut och år in den 8 oktober organiserar Svensk-kubanska föreningen (Svek) Che-dagen.

Che Guevara avrättades av boliviansk militär den 9 oktober 1967 i den bolivianska djungeln. Detta högtidlighålls varje år, så det är ingen nyhet. Det nya, i alla fall vad jag vet, är att evenemanget inte genomförs i stora ABF-huset på Sveavägen.

Katedralen i den svenska folkbildningen brukade tidigare alltid upplåta någon av sina största salar till evenemanget. Utanför brukade en grupp kubaner och liberaler demonstrera med snygga flygblad om att ”Här hålls ett hyllningsmöte till den kubanska diktaturen.”, eller något i den stilen. Det brukade skapa goda diskussioner.

Åhléns ur tiden med Che Guevara på väggklocka

Idag var det Antonia Ax:son Johnsons tur att sommarprata. Hon var enligt tablån pionjär när hon på 1980-talet etablerade begreppet ”det goda företaget”. Tanken är att hennes företags varumärken ska signalera goda värden, och stå för särskilda idéal; inga mattor knutna av livegna barn, inget miljöfarligt i maten och goda relationer till medarbetarna på Åhléns, Kicks, Designtorget mfl alltså.

Air Berlin upptäcker friheten på Kuba

I decennier var Berlin en frihetens fyrtorn mitt i det av Sovjetunionen kontrollerade Central- och Östeuropa. Staden var helt omsluten av det totalitära Östtyskland. Flyg var det enda sättet att komma dit utan att underkasta sig någon av gränsstationerna som kontrollerade allt och alla som försökte ta sig in genom muren landvägen.

1978 grundades flygbolaget Air Berlin, som dock inte fick flyga under tysk flagg eftersom Berlins speciella status sedan Andra världskrigets slut gjorde att alla flyg skulle vara registrerade under antingen amerikansk, fransk eller brittisk flagg.

Apollo lockar Kubaresenärer med Che Guevara

Med tiden kommer här att finnas en liten samling med företag som använder Che Guevara i sin marknadsföring. Jag börjar med Apollo som under 2003 lockade resenärer med en härligt regnbågsfärgad väggmålning av Che Guevara bakom ett hånglande par. Varför vill ett reseföretag sammankoppla sig med en revolutionär massmördare som Che Geuvara?

Titta här: Apollo lockar med Che Guevara

På andra sidan flygbladet gör företaget reklam för fotoboken Habaneros med bilder av Anders Rising och texter av Maria Sandblad. Rising vet jag inte mycket om, men Sandblad är sedan länge en av bröderna Castros största beundrare i Sverige. Läs tex artikeln i Kuba 1/2004 om Vilma Espin, Raúl Castros hustru tillika kvinnoförbundets ordförande.

Sandblads reseguide ”Kuba : Din ciceron till solens, salsans och sinnenas ö” har med rätta kritiserats hårt. Till och medo Vagabonds redaktörer har tagit händerna ifrån sin egen författare och kallat henne för blåögd, och numer vill inte ens förlaget sälja den.

Sandblad skriver gärna romantiserande artiklar som om ett oskuldsfullt Kuba som bevarats från turister och som har avancerad eko-turism. Men hon låter helt bli att förklara vad som är orsaken till att valda delar är så välbevarade. Det beror ju inte på förståndig politik från bröderna Castro, utan på att kubanerna själva inte kan resa fritt på sin egen ö.

Om de hade haft den möjligheten tidigare skulle ju Raúl Castro inte behövt göra stor sak av att kubanerna numer får bo på hotell i sitt eget land.

Salir a la disidencia – Una teoría sobre cómo devenir disidente en las condiciones de Cuba

This is my master thesis in Sociology. It is based on aproximately 20 interviews with Cuban democracy activists, and in theories on social and political change. The interviews were made during a couple of months on the island in 1998. The text was finished a couple of years later. It was approved by the Department of Sociology at the University of Gothenburg.

Este texto es mi tesis de sociologia. Se basa en entrevistas con unos 20 activistas por la democracia en Cuba, y en teorías sobre cambio social y político. Las entrevistas hice durante un par de meses en la isla en el 1998. El texto terminé un par de años despues, y fue aprobado por la institución de sociologia de la Universidad de Gotemburgo.

Salir a la disidencia – Una teoría sobre cómo devenir disidente en las condiciones de Cuba

 Abstract in English

The aim of this work is to describe the individual process of a person on his or her way to dissidence in Cuba. The second is to create a study based on Grounded Theory – using categories created within the symbolic interaccionism – which can explain why it takes so long to become a dissident in Cuba, and why they were so few in 1998, when this study was conducted. The material consists of interviews with dissidents living in Havana, text material published in Cuba by the government, and various secondary sources.

A precondition of the theory is that the future dissident starts the process of becoming a dissident as an integrated part of the regime. The process begins when he or she discovers a set of moral and interest conflicts with the government, and is brought along by his or her personal need of finding ways of resolving them. It endures several years, passes through various steps and ends with a political act: an act that questions the legitimacy of the regime and which the government finds necessary to repress.

This process of maturation is blocked by several obstacles to political action: 1, The lack of individual rights, 2, the disappearance of independent social spaces, 3, the destruction of political symbols, and 4, the fusion of national and revolutionary identities, located on four different levels of society. To pass through these obstacles the future dissidents use sources of inspiration, in which they find symbols and identities that can be used to describe and criticize the regimen from another stream of action than the one naturalized in the government discourse.

The reasons to why it takes so long to become a dissident and why there are so few is, according to this theory, the strength of the obstacles in the Cuban society as well as the lack of sources of inspiration.

Sinopsis en Español

El primer objetivo de este trabajo es describir el proceso individual de una persona en su camino hacia la disidencia en Cuba. El segundo es crear un estudio basado en Grounded Theory – utilizando categorías creadas en el marco del interaccionismo social – que pueda explicar las razones por las que dicho proceso lleva tanto tiempo y por qué en 1998, año en que se realizó el presente estudio, existían tan pocos disidentes. El corpus utilizado consiste fundamentalmente en entrevistas con disidentes en La Habana, textos publicados por el gobierno en Cuba y otras fuentes secundarias.

Una premisa de la teoría es que el futuro disidente comienza el proceso como integrado en el régimen. El proceso empieza cuando la persona descubre conflictos morales y de intereses con el gobierno, y se siente impulsado por la necesidad individual de encontrar formas de resolverlos. Este percurso dura muchos años y pasa por varias etapas. Su finalización está marcada por el momento en el que la persona realiza un acto político; un acto que desafía la legitimidad del régimen y que el gobierno siente la necesidad de reprimir.

Dicho proceso de maduración está bloqueado por cuatro obstáculos a la acción política: 1) La falta de derechos individuales; 2) la desaparición de espacios sociales independientes; 3) la destrucción de símbolos políticos; y 4) la fusión de identidades nacionales con revolucionarias. Estos obstáculos estan organizados en cuatro niveles de la sociedad. Para vencer los obstáculos el futuro disidente necesita fuentes de inspiración donde encontrar símbolos e identidades que pueda utilizar para describir y criticar el régimen desde otra corriente de acción que la naturalizada por el discurso del gobierno.

Las razones por las que el individuo tarda tanto tiempo en salir a la disidencia, así como de por qué hay tan pocos disidentes radican, según esta teoria, en la fuerza de los mencionados obstáculos en la sociedad cubana y en la falta de fuentes de inspiración.

Friheten kan komma snabbt – NEO nr 2 mars/april 2008

Nedanstående artikel publicerades i senaste NEO i en något kortad version.

Friheten kan komma snabbt – NEO nr 2 mars/april 2008 

När den kubanska fria bibliotekarien Gisela Delgado vid ett seminarium i riksdagen häromveckan fick frågan om den kubanska oppositionen var redo att ta över efter Fidel Castro, svarade hon att det var svårt att veta.

- Men vad som är säkert – förklarade hon – är att alla höger- som vänsterdiktatorer tror att de kommer att sitta kvar vid makten för alltid. Det är alltid en överraskning för dem att förlora makten. Och de inom regimen som planerar att ta över efter en diktator, tror alltid att de kan ta över hela makten, och ärva hela auktoriteten. Men så blir det aldrig.

Kerstin Thorvall hyllar den kubanska psykiatrin – Ordfront magasin 2000

Våren 2000 beskrev Kerstin Thorvall i en synnerligen naiv artikel hur bra den psykiatriska vården är på Kuba. Hon hyllade kliniken Mazorra som med sovjetisk inspiration behandlat kubanska dissidenter för mentala problem.

Jag tog med mig artikeln när jag åkte till Kuba under påsken 2000 och letade enkelt upp en av demokratiaktivsterna som varit insperrad på Mazorra och bad henne berätta hur det var. Jag fick även en kopia av hennes inskrivningsdokument.

Maricela Pompa Espinosa en Mazorra

Este documento me la entregó Maricela Pompa Espinosa en la Habana en abril 2000. Es su ”Resumen de la historia clínica” redactado por el medico responsable cuando la internaron en el Hospital Psiquiatrico de la Habana ”Mazorra” en febrero 1996. Es un documento que muy bien muestra como el gobierno Cubano usa la psiquiatría para reprimir a los activistas por la democracia.

Usé el documento en un artículo sobre Pompa Espinosa en la revista Sueca Ordfront Magasin en el 2000.

Documento: Maricela Pompa Espinosa en Mazorra

Fidel Castro har avgått. Här finns demokratiaktivister som kan kommentera.

Idag har Fidel Castro meddelat att han inte ställer upp som president i framtiden. För de journalister som behöver kommentarer från Kuba kan denna kontaktlista vara av värde

På Kuba

Julia Nunez Pacheco Joana Fernandez (spanska och engelska) +46709594562 +5378610900
Julia och Joana är mor och dotter till den liberale journalisten och översättaren Adolfo Fernandez Sainz som dömdes till 15 år i fängelse våren 2003. Adolfo har arbetat med många svenska journalister och politiker genom åren och intervjuades bla av svt i samband med arresteringen av tre svenska journalister i Havanna augusti 2000. Båda har varit mkt aktiva i rörelsen Damerna i vitt, Damas de Blanco, som utanför en kyrka i Havnna varje vecka protesterar mot fängslanden av oppositionella.
En längre text om Adolfo, Julia och Joana finns här.

Vad jag vet har Joana nyligen flyttat till Miami, men Julia är kvar i Havanna

Första artikeln om Dawit Isaak – Expressen 18 april 2002

Denna artikel publicerade Johan Öbrink och jag i Expressen i 18 april 2002 och någon vecka senare i Svenska dagbladet. Det var ett halvår efter att Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Fram till dess hade TT publicerat ett telegram om att en svensk journalist gripits, men varken de svenska medierna eller UD hade brytt sig om att följa upp historien.

UD sviker – Expressen 18 april 2002

Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaac sitter sedan i september i fängelse i Eritrea. Förra veckan rapporterade journalistorganisationen CPJ att Dawit Isaac i början av april fördes till sjukhus där han vårdas för post-traumatisk stress orsakad av tortyr. Hittills har svenska myndigheter inte ansträngt sig för att hjälpa honom

”Varelaprojektet – Radikal utmaning” – Kuba inifrån, KIC 2005

Under 2005 skrev Henrik G Ehrenberg boken Kuba inifrån med ambitionen att låta Oswaldo Payá berätta om Varelaprojektet och hur han och hans parti MCL arbetar. Publikationen var ett samarbetsprojekt mellan KIC och Silc. Något år senare publicerades boken även på engelska.

Jag skrev en artikel i boken om hur Varelaprojektet är förankrat i den kubanska konstitutionen och lagstiftningen. Förhoppningen var att visa hur konstruktivt projektet är.

”Varelaprojektet – Radikal utmaning” – Kuba inifrån, KIC 2005

Erik Jennische

Det verkligt radikala med Varelaprojektet, och som gör det till en föregångare i arbetet för demokrati på Kuba, är att det utmanar det kubanska statsskicket utifrån dess egna centrala dokument. Det sätter makten över staten i medborgarnas händer, och förklarar i inledningen: ”Republiken Kubas konstitution garanterar medborgarna rätten att föreslå förändringar i lagstiftningen, och erbjuder tillvägagångssättet för att folket suveränt och demokratiskt genom en folkomröstning ska bestämma över förändringarna och innehållet i lagarna.” Men det viktigaste är kanske ändå att projektet utmanar regeringen med frågan, vågar ni följa era egna regler?