Che Guevaras offer på Kuba

Med anledning av artikeln om Måns Herngren tipsade Alexis på Miscelaneas de Cuba om the Cuba Archives sammanställning av Ernesto Che Guevaras mord under sin tid på Kuba.

De rapporterar om 14 mord under Guevaras tid i gerillan, 23 under de tre första dagarna efter revolutionen i januari 1959 när han var befälhavare i Santa Clara, och 164 under de 11 månader 1959 som han styrde över fängelset La Cabaña i Havanna.

International Commission of Jurists rapporterade om massavrättningarna redan 1962, i rapporten Cuba and the Rule of Law. De konstaterar att minst 700 personer avrättades under de första sex månaderna efter revolutionen.

Nu är det bara några dagar kvar till att bröderna Castro kan fira 50 år vid makten i Kuba. Det är precis 50 år för mycket. Den kubanska revolutionen var en olycka från 1 den första januari 1959. Ingen regering som börjar med att avrätta sina egna medborgare kan någonsin skapa legitimitet för sitt styre.

Man får ändå hoppas att det är någon av alla kommentatorer som inför 50-årsdagen frågar sig; vad har revolutionen inneburit för kubanerna, och hur kan vi se till att förtrycket ersätts med frihet så snabbt som möjligt?

Måns Herngrens cigarrer luktar lik

De som har gjort PR för Måns Herngrens Allt flyter har haft några mycket lyckade veckor. De dåliga recensionerna (DN, GP, Svd) har trängts undan av hyllningsreportage om huvudpersonerna. Men hur kan kulturpersonligheter som tar sådan plats  i medierna få säga vad som helst utan att ifrågasättas? Så här säger Herngren till Svds helgbilaga Min helg (19/12-1/1):

Jag valde Kuba som ämne för ett specialarbete. Sedan blev jag ännu mer torsk när jag läste Che Guevaras handböcker i gerillakrigföring – även om jag själv fick frisedel och i allra högsta grad var pacifist. Men det sammanföll väl med min egen revolution mot föräldrarna. Kuba är nog fortfarande ett av mina absoluta favoritresemål. Att komma till Havanna och se skotthålen från Batista-attentatet 1957 var nog samma sak för mig som det måste ha varit för Carola att komma till Jerusalem för första gången.

Herngren fortsätter under intervjun att beskriva sina Kubaresor  ”som folk brukar tala om utflykter till klassiska franska vingårdar… och det är där han har rökt sina allra bästa cigarrer i livet”, förklarar journalisten Klas Ekman.

Kajsa och jag var på Kuba och dök. Efter ett dyk åt vi hummerstjärt på båten och att få röka efter det, medan solen sken och flaggan vajade i vinden, det var nog det absolut bästa cigarrögonblicket om jag måste välja ett. Men det hade inte så mycket med själva cigarren att göra, utan hela omgivningen.

Herngren gillar alltså revolutionären Che Guevara som efter revolutionen var ansvarig för mängder av avrättningar i Havanna och som var ledande i etablerandet av en av världens mest långlivade diktaturer. En diktatur som dessutom försämrat livsvillkoren för sina medborgare radikalt i jämförelse med motsvarande länder. Herngren har dessutom mage att åka dit på dyksemester och äta hummer, precis det som kubanerna också skulle vilja men inte har tillstånd till.

Och hur tänkte Klas Ekman när han skrev detta? Är det oproblematiskt för honom att intervjua personer som uttrycker beundran för en av dem som gjorde att Kuba hamnade på femte plats från slutet på reportrar utan gränsers lista över pressfriheten i världen? Eller varför ställer han inte frågan, hur ser du på att kubanerna inte har den frihet som du har när du reser dit?

Albatros säljer resor med Che Guevara

Så har ytterligare ett reseföretag använt Che Guevara för att marknadsföra sina resor till Kuba. I dagens annons i DN gör Albatros reklam för en resa i Kubas kolonialhistoria. Men egentligen är det ett frosseri i den kubanska revolutionen.

Enligt resebeskrivningen får man besöka en skola som är en del av ”det bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika” – enligt resebeskrivningen – men vars huvudsakliga uppgift är att forma barnen till revolutionärer genom att aktivt förtrycka deras yttrandefrihet.

Resedeltagarna får också se Grisbukten ”där den amerikanska invasionen gick om intet”, stoppa till ”i Santa Clara där revolutionens hjälte Che Guevara ligger begravd”, sola på Jibacoa beach – dit kubaner antagligen inte har tillträde – och uppleva Havanna med sina kolonialhus och 50-talsbilar, som finns kvar för att kubanerna inte har haft möjligheten att bygga nya hus eller köpa nya bilar.

Vad är det för sjuka mitt i den svenska tryckfriheten som gör att man vill marknadsföra sina resor med förtryck?

Che-dagen 8 oktober på folkets hus i Årsta

Jo det är sant. År ut och år in den 8 oktober organiserar Svensk-kubanska föreningen (Svek) Che-dagen.

Che Guevara avrättades av boliviansk militär den 9 oktober 1967 i den bolivianska djungeln. Detta högtidlighålls varje år, så det är ingen nyhet. Det nya, i alla fall vad jag vet, är att evenemanget inte genomförs i stora ABF-huset på Sveavägen.

Katedralen i den svenska folkbildningen brukade tidigare alltid upplåta någon av sina största salar till evenemanget. Utanför brukade en grupp kubaner och liberaler demonstrera med snygga flygblad om att ”Här hålls ett hyllningsmöte till den kubanska diktaturen.”, eller något i den stilen. Det brukade skapa goda diskussioner.

Åhléns ur tiden med Che Guevara på väggklocka

Idag var det Antonia Ax:son Johnsons tur att sommarprata. Hon var enligt tablån pionjär när hon på 1980-talet etablerade begreppet ”det goda företaget”. Tanken är att hennes företags varumärken ska signalera goda värden, och stå för särskilda idéal; inga mattor knutna av livegna barn, inget miljöfarligt i maten och goda relationer till medarbetarna på Åhléns, Kicks, Designtorget mfl alltså.

Apollo lockar Kubaresenärer med Che Guevara

Med tiden kommer här att finnas en liten samling med företag som använder Che Guevara i sin marknadsföring. Jag börjar med Apollo som under 2003 lockade resenärer med en härligt regnbågsfärgad väggmålning av Che Guevara bakom ett hånglande par. Varför vill ett reseföretag sammankoppla sig med en revolutionär massmördare som Che Geuvara?

Titta här: Apollo lockar med Che Guevara

På andra sidan flygbladet gör företaget reklam för fotoboken Habaneros med bilder av Anders Rising och texter av Maria Sandblad. Rising vet jag inte mycket om, men Sandblad är sedan länge en av bröderna Castros största beundrare i Sverige. Läs tex artikeln i Kuba 1/2004 om Vilma Espin, Raúl Castros hustru tillika kvinnoförbundets ordförande.

Sandblads reseguide ”Kuba : Din ciceron till solens, salsans och sinnenas ö” har med rätta kritiserats hårt. Till och medo Vagabonds redaktörer har tagit händerna ifrån sin egen författare och kallat henne för blåögd, och numer vill inte ens förlaget sälja den.

Sandblad skriver gärna romantiserande artiklar som om ett oskuldsfullt Kuba som bevarats från turister och som har avancerad eko-turism. Men hon låter helt bli att förklara vad som är orsaken till att valda delar är så välbevarade. Det beror ju inte på förståndig politik från bröderna Castro, utan på att kubanerna själva inte kan resa fritt på sin egen ö.

Om de hade haft den möjligheten tidigare skulle ju Raúl Castro inte behövt göra stor sak av att kubanerna numer får bo på hotell i sitt eget land.

Salir a la disidencia – Una teoría sobre cómo devenir disidente en las condiciones de Cuba

This is my master thesis in Sociology. It is based on aproximately 20 interviews with Cuban democracy activists, and in theories on social and political change. The interviews were made during a couple of months on the island in 1998. The text was finished a couple of years later. It was approved by the Department of Sociology at the University of Gothenburg.

Este texto es mi tesis de sociologia. Se basa en entrevistas con unos 20 activistas por la democracia en Cuba, y en teorías sobre cambio social y político. Las entrevistas hice durante un par de meses en la isla en el 1998. El texto terminé un par de años despues, y fue aprobado por la institución de sociologia de la Universidad de Gotemburgo.

Salir a la disidencia – Una teoría sobre cómo devenir disidente en las condiciones de Cuba

 Abstract in English

The aim of this work is to describe the individual process of a person on his or her way to dissidence in Cuba. The second is to create a study based on Grounded Theory – using categories created within the symbolic interaccionism – which can explain why it takes so long to become a dissident in Cuba, and why they were so few in 1998, when this study was conducted. The material consists of interviews with dissidents living in Havana, text material published in Cuba by the government, and various secondary sources.

A precondition of the theory is that the future dissident starts the process of becoming a dissident as an integrated part of the regime. The process begins when he or she discovers a set of moral and interest conflicts with the government, and is brought along by his or her personal need of finding ways of resolving them. It endures several years, passes through various steps and ends with a political act: an act that questions the legitimacy of the regime and which the government finds necessary to repress.

This process of maturation is blocked by several obstacles to political action: 1, The lack of individual rights, 2, the disappearance of independent social spaces, 3, the destruction of political symbols, and 4, the fusion of national and revolutionary identities, located on four different levels of society. To pass through these obstacles the future dissidents use sources of inspiration, in which they find symbols and identities that can be used to describe and criticize the regimen from another stream of action than the one naturalized in the government discourse.

The reasons to why it takes so long to become a dissident and why there are so few is, according to this theory, the strength of the obstacles in the Cuban society as well as the lack of sources of inspiration.

Sinopsis en Español

El primer objetivo de este trabajo es describir el proceso individual de una persona en su camino hacia la disidencia en Cuba. El segundo es crear un estudio basado en Grounded Theory – utilizando categorías creadas en el marco del interaccionismo social – que pueda explicar las razones por las que dicho proceso lleva tanto tiempo y por qué en 1998, año en que se realizó el presente estudio, existían tan pocos disidentes. El corpus utilizado consiste fundamentalmente en entrevistas con disidentes en La Habana, textos publicados por el gobierno en Cuba y otras fuentes secundarias.

Una premisa de la teoría es que el futuro disidente comienza el proceso como integrado en el régimen. El proceso empieza cuando la persona descubre conflictos morales y de intereses con el gobierno, y se siente impulsado por la necesidad individual de encontrar formas de resolverlos. Este percurso dura muchos años y pasa por varias etapas. Su finalización está marcada por el momento en el que la persona realiza un acto político; un acto que desafía la legitimidad del régimen y que el gobierno siente la necesidad de reprimir.

Dicho proceso de maduración está bloqueado por cuatro obstáculos a la acción política: 1) La falta de derechos individuales; 2) la desaparición de espacios sociales independientes; 3) la destrucción de símbolos políticos; y 4) la fusión de identidades nacionales con revolucionarias. Estos obstáculos estan organizados en cuatro niveles de la sociedad. Para vencer los obstáculos el futuro disidente necesita fuentes de inspiración donde encontrar símbolos e identidades que pueda utilizar para describir y criticar el régimen desde otra corriente de acción que la naturalizada por el discurso del gobierno.

Las razones por las que el individuo tarda tanto tiempo en salir a la disidencia, así como de por qué hay tan pocos disidentes radican, según esta teoria, en la fuerza de los mencionados obstáculos en la sociedad cubana y en la falta de fuentes de inspiración.

Kraft och kulturs nostalgitripp till Kuba

På Bok- och biblioteksmässan i Göteborg hösten 2006 presenterade tidskriften Voltaire sitt temanummer om Kuba. Voltaire ägs av el-bolaget Kraft och kultur, och har som idé att sälja el för att kunna finansiera kulturverksamhet. En intressant kombo som möjliggörs av det demokratiska och marknadsekonomiska samhället.