Upplevelsen var omvälvande. Den viktigaste erfarenheten var kanske hur öppet de kubanska demokratiaktivisterna då precis som nu arbetar. Förhoppningsvis kommer det fram i artikeln. Det mesta av deras berättelser gäller dessutom fortfarande.

Artikeln finns tyvärr bara som PDF: Tidskriften Latinamerika 4-99

Den bästa artikeln om 50-årsfirandet av revolutionen som jag är läst skrevs av den mexikanske vänsterikonen Jorge Castañeda och publicerades i Newsweek härom veckan.

Este texto es mi tesis de sociologia. Se basa en entrevistas con unos 20 activistas por la democracia en Cuba, y en teorías sobre cambio social y político. Las entrevistas hice durante un par de meses en la isla en el 1998. El texto terminé un par de años despues, y fue aprobado por la institución de sociologia de la Universidad de Gotemburgo.

Salir a la disidencia – Una teoría sobre cómo devenir disidente en las condiciones de Cuba

 Abstract in English

The aim of this work is to describe the individual process of a person on his or her way to dissidence in Cuba. The second is to create a study based on Grounded Theory – using categories created within the symbolic interaccionism – which can explain why it takes so long to become a dissident in Cuba, and why they were so few in 1998, when this study was conducted. The material consists of interviews with dissidents living in Havana, text material published in Cuba by the government, and various secondary sources.

A precondition of the theory is that the future dissident starts the process of becoming a dissident as an integrated part of the regime. The process begins when he or she discovers a set of moral and interest conflicts with the government, and is brought along by his or her personal need of finding ways of resolving them. It endures several years, passes through various steps and ends with a political act: an act that questions the legitimacy of the regime and which the government finds necessary to repress.

This process of maturation is blocked by several obstacles to political action: 1, The lack of individual rights, 2, the disappearance of independent social spaces, 3, the destruction of political symbols, and 4, the fusion of national and revolutionary identities, located on four different levels of society. To pass through these obstacles the future dissidents use sources of inspiration, in which they find symbols and identities that can be used to describe and criticize the regimen from another stream of action than the one naturalized in the government discourse.

The reasons to why it takes so long to become a dissident and why there are so few is, according to this theory, the strength of the obstacles in the Cuban society as well as the lack of sources of inspiration.

Sinopsis en Español

El primer objetivo de este trabajo es describir el proceso individual de una persona en su camino hacia la disidencia en Cuba. El segundo es crear un estudio basado en Grounded Theory – utilizando categorías creadas en el marco del interaccionismo social – que pueda explicar las razones por las que dicho proceso lleva tanto tiempo y por qué en 1998, año en que se realizó el presente estudio, existían tan pocos disidentes. El corpus utilizado consiste fundamentalmente en entrevistas con disidentes en La Habana, textos publicados por el gobierno en Cuba y otras fuentes secundarias.

Una premisa de la teoría es que el futuro disidente comienza el proceso como integrado en el régimen. El proceso empieza cuando la persona descubre conflictos morales y de intereses con el gobierno, y se siente impulsado por la necesidad individual de encontrar formas de resolverlos. Este percurso dura muchos años y pasa por varias etapas. Su finalización está marcada por el momento en el que la persona realiza un acto político; un acto que desafía la legitimidad del régimen y que el gobierno siente la necesidad de reprimir.

Dicho proceso de maduración está bloqueado por cuatro obstáculos a la acción política: 1) La falta de derechos individuales; 2) la desaparición de espacios sociales independientes; 3) la destrucción de símbolos políticos; y 4) la fusión de identidades nacionales con revolucionarias. Estos obstáculos estan organizados en cuatro niveles de la sociedad. Para vencer los obstáculos el futuro disidente necesita fuentes de inspiración donde encontrar símbolos e identidades que pueda utilizar para describir y criticar el régimen desde otra corriente de acción que la naturalizada por el discurso del gobierno.

Las razones por las que el individuo tarda tanto tiempo en salir a la disidencia, así como de por qué hay tan pocos disidentes radican, según esta teoria, en la fuerza de los mencionados obstáculos en la sociedad cubana y en la falta de fuentes de inspiración.

Boken ”Proof of Contact” som han berättar om publicerades 2007 på svenska av Silc förlag med titeln ”Mörkläggning – och 51 andra kränkningar av den kubanska statens oberoende och territoriella integritet”.

Intervju med Raúl Rivero – Nu oktober 2005

Den kubanske oberoende journalisten Raul Rivero greps i mars 2003 och dömdes senare till 20 års fängelse för ”handlingar mot statens självständighet eller territoriella integritet”. I april i år tilläts han gå i exil, efter starka internationella påtryckningar.

Den liberala biståndsorganisationen Silc hade i år inbjudit honom till bokmässan i Göteborg för att presentera sin bok ”Proof of Contact, An Account of Life in Cuba”. Och berätta om situationen för demokratirörelsen på Kuba.

– Trots att förtrycket har blivit värre på sistone, har många grupper inom demokratirörelsen växt, och utvecklat sitt arbete för demokrati. Förtrycket tvingar också fram nya arbetsmetoder, som ”Las Damas de Blanco”, förklarar Raul Rivero och syftar på de hustrur till politiska fångar på Kuba som träffas varje söndag i en kyrka i Havanna för att protestera mot att deras anhöriga sitter i fängelse. De klär sig i vitt med en svart detalj på kläderna som symboliserar deras sorg, och går i procession ut från kyrkan för att visa att regeringen inte har lyckats tysta dem.

– Det är en pacifistisk och avpolitiserad metod, men mycket effektiv eftersom den är svår att angripa, menar Rivero.

– Problemet för regeringen är att den är förberedd för krig, men inte för fred.

De senaste dagarna har Las Damas de Blanco också uppmärksammats mycket internationellt eftersom de är en av de tre slutkandidaterna till årets Sacharovpris, Europaparlamentets pris för tanke- och åsiktsfrihet. Vem som slutgiltligen får priset är ännu osäkert. Men Riveros hustru Blanca Reyes som var en av förgrundsgestalterna i Las Damas när Rivero satt i fängelse är hoppfull när jag pratar med henne på telefon.

- Las Damas de Blanco är en del av den latinamerikanska traditionen av att anhöriga till offer för förtrycket går samman för att protestera. I Buenos Aires träffas fortfarande Mödrarna vid Plaza de Mayo varje vecka på torget framför presidentpalatset iklädda en vit scarf för att kräva sanningen om deras barn som försvann på 1970-talet. På sistone har Las Damas de Blanco också gjort flera försök att kontakta sina latinamerikanska motsvarigheterna för att samla internationellt stöd för protesterna.

Raul Rivero var sedan 1960-talet en av Kubas mest uppburna poeter och journalister. Men i början av 1990-talet fick han, precis som många andra intellektuella kubaner, nog av förtrycket och hyckleriet inom regimen och började arbeta för förändring. 1995 grundade han nyhetsbyrån Cuba Press som var en av de första oberoende nyhetsförmedlarna på Kuba och som fortfarande dagligen publicerar artiklar och radioinslag på nyhetssajter som www.nuevaprensa.com med flera. Rivero var även korrespondent för AFP och arbetar nu på den spanska dagstidningen El Mundo.

Rivero har varit den mest uppmärksammade samvetsfången på Kuba de senaste åren. Amnesty International, Human Rights Watch, Reportrar utan gränser, Pen med flera människorättsorganisationer har arbetat intensivt för att han ska friges.

Vad ska då svenska liberaler göra för att stödja de kubanska demokraterna som är kvar på Kuba?
– Se till att hålla bilden av de politiska fångarna och deras familjer levande i såväl medier som i politiska sammanhang. Det är också viktigt att förmedla studiematerial, texter om demokrati och frihet, och modernt politiskt tänkande. På Kuba får vi bara tillgång till marxistiska texter, men människor måste ha något att välja på. Jag har levt många år under kommunismen och det värsta med kommunister är att de är så oerhört tråkiga. De säger alltid precis samma saker.

Erik Jennische

Båda dömdes efter sumariska rättegångar till 20 år i fängelse. Rivero släpptes i november 2004 och tilläts gå i exil i Spanien. Gonzalez är fortfarande fängslad.

Åtalet mot Raúl Rivero och Ricardo Gonzalez

På tisdag den 8 april faller flera av domarna mot de 27 journalister och 55 demokratiaktivister som greps 18 – 20 mars i den största arresteringsvågen mot demokrater i Kuba på decennier.

De anklagade har i de flesta fall inte fått reda på vad de anklagats för i förväg. Åtalet mot Raul Rivero och Ricardo Gonzalez, två av de främsta journalisterna, fanns däremot publicerat på Internet (www.nuevaprensa.org) samtidig som de två klev in i rättegångssalen i fredags.

Rivero och Gonzalez anklagas för ”subversiva aktiviteter som riktar sig mot självständigheten och Kubas territoriella integritet”.

Främst består åtalet av beskrivningar av Riveros och Gonzalez aktiviteter i demokratirörelsen sedan 90-talets början och vilka internationella kontakter de haft. Man får veta att Raul Rivero kallar sig oberoende journalist sedan 1992 och att han 1995 bildade nyhetsbyrån Cuba Press som ”sprider falska nyheter”. Rivero och Gonzalez försökte 2000 registrera journalistfackföreningen ”Sociedad de Periodistas Manuel Marquez Sterling” för att göra denna informationsspridnig legal. (De fick aldrig något svar på sin ansökan) De har båda medverkat till produktionen av tidskriften De Cuba. Gonzalez har dessutom bildat ett oberoende bibliotek med ”subversiv litteratur”. Polisen hittade bland annat tidskriften Cuba Nuestra som produceras i Sverige.

För pengarna Gonzalez tjänat på sin verksamhet har han, enligt åtalet, gjort om i sitt hus, lagt in mattor, köpt luftkonditionering, dator, videokamera, telefonsvarare mm och 30 plaststolar till sammanträdesrummet där han haft möten med bland annat representanter för USAs intressekontor. På dessa möten med intressekontoret har de tydligen förmedlat förfalskad information om den politiska, sociala och ekonomiska situationen på Kuba, som ”USA kan använda i fientliga handlingar mot vårt land”.

Åtalet tycker också att det är graverande att de båda har publicerat sig på cubanet.org, i Miamitidningen El Nuevo Herald, i tidskriften som ges ut av Fundación Hispano-Cubana i Madrid, och att de har haft relationer till flera helt lagliga organisationer i Miami och Spanien som benämns ”terrorister”. Gonzalez ”verkar även som betald korrespondent för AFP, och den kontrarevolutionära ‘Reportrar utan gränser’”.

Deras agerande konstituerar enligt åtalet brottet ”handlingar mot självständigheten och statens territoriella integritet” i enlighet med paragraf 91 i brottsbalken. Åklagaren yrkar på livstids fängelse för Ricardo Gonzalez och 20 års fängelse för Raul Rivero. De andra 80 kommer också att få mycket långa straff, mellan 10 års fängelse och livstid.

Rivero och Gonzalez huvudsakliga brott är alltså att de spridit information, samlat människor för att diskutera situationen på Kuba, haft kontakter med USAs diplomater och med organisationer utomlands. Något annat finns inte upptaget i åtalet. Vilken information de spridit står däremot inte, eller på vilket sätt den varit falsk eller ens förbjuden att sprida. Det finns inte heller några förklaringar till hur deras arbete skulle vara ett hot mot Kubas självständighet.

Har man läst Riveros och Gonzalez texter under en tid vet man att deras artiklar är vanlig nyhetstext och krönikor om de politiska och sociala problem i det kubanska samhället. Utöver de nämnda hemsidorna finns deras texter på fortfarande på tex www.cubaencuentro.com. Självklart är de kritiska, fattas bara annat, men deras källor är mest dagstidningar och regeringens egen statistik. Ibland intervjuar de personer som vill vara anonyma. Men någon information som skulle vara hemlig har de självklart inte tillgång till, brännmärkta dissidenter som de är.

Erik Jennische
Svenskt internationellt liberalt centrum, Silc

”The Cuban newspapers, it is true, are state-owned media, but they do not fabricate false innuendos like the one I am forced to answer back. Of course, such a libel would have never been published in Cuba, but not because the media is communist, but because our news always abide by the truth and the educational content of it. Our people watch 3, –not 2 television channels- where the best of arts and culture of the whole world is shown, including the best of the American music, documentaries and films. 

They do not brainwash, but instruct, and fortunately, they are not attached to the whims of the great economic interests that promote the worst of shows on TV, as TV is funded by the government, with no advertisements allowed, which, in fact, makes it more enjoyable to watch.

It is very sad to see a fellow citizen to call its own people a mediocre country. That speaks more of himself than of my people. This person talks about imprisonment of human rights activists, when in fact these are pawns – as the writer of the article I am replying to is—of the US Government efforts to subvert the Cuban system to bring it back to the semi colonial status it enjoyed before 1959.”