LO fördömer Noko jeans men hyllar kubanskt förtryck på egen folkhögskola

LOs representant Ulf Edström gör ett stadigt ställningstagande mot Noko jeans för att de producerar sina jeans i Nordkorea (DN, DI, Ment, Tv4). Men hans hyckleri är lika storslaget som fördömandet poänglöst. Så här säger Edstrtröm:

– Den enda fackföreningen som finns i landet är enbart till för att kontrollera arbetarna och den fackföreningen kontrolleras i sin tur av det styrande partiet. Det är en stenhård diktatur utan några som helst rättigheter, säger Ulf Edström till nättidningen Ment.

– Allt jag kan säga i nuläget är att jag hoppas verkligen att konsumenterna bojkottar de här jeansen för att visa att Sverige inte vill bedriva handel med en diktatur. Alla pengar som kommer in i det landet går rakt ner i fickorna på diktaturen och ingen annanstans.

Detta är ett ställningstagande som förpliktigar. Nordkorea är ju inte den enda stenhårda diktaturen i världen som bekant. Och citaten ovan passar ju även perfekt på Kuba, Eritrea med flera. Alltså:

• Hur ställer sig Ulf Edström till att LOs egen folkhögskola Runö tillsammans med Svensk-kubanska föreningen härom året hade ett hyllningsmöte till den kubanska diktaturen?
• Hur ser Edström på att Svensk-kubanska föreningen förra året deltog i socialistiskt forum som ABF och LO finansierade?
• När kommer Edström dundra fördömanden över att eritreanska diktaturkramare fick vara med i LOs eget partis första-maj-tåg i år?
• Hur ställer sig LO till att arbetarrörelsens egen folkbildningsorganisation ABF i många år har samarbetat med Svensk-kubanska föreningen på olika sätt? (Här och här finns beskrivningar av några sådana möten i ABFs regi.)

Problemet är ju inte att jeansen publiceras i Nordkorea, utan att LO och alla andra som sätter sig på höga hästar har för lite kontakter med olika delar av det nordkoreanska samhället. Hur ska man förändra ett land genom bojkott, när landet redan har bojkottat hela världen i flera decennier?

Jag hade för några år sedan en plan på att åka till Nordkorea och började med att ringa den nordkoreanska ambassaden för att fråga om vad som behövdes för ett visum. Jag fick svaret att prata med mr Kim, eller Lee, eller ngt annat typiskt, men att han inte var inne.

”Call back in two hours”, sa receptionen. Två timmar senare hade mr Kim slutat för dagen, dagen efter var han inte där, inte dagen efter det heller och veckan därpå i ett möte. Han fanns inte.

I det perspektivet kan man inte annat än vara imponerad över Noko jenas som inte bara lyckats åka dit, utan även göra affärer, producera jeans och till och med få producenten att skriva på ett CSR-avtal, utan att någonstans på vägen säga något positivt om den nordkoreanska regeringen.

Det är annat än den svenska vänsterns alla hyllningar till den kubanska sjukvården och utbildningen det, och smutskastningen av kubanska oppositionella, och inte ett enda par jeans har de lyckats producera på Kuba heller.

Synd bara att man precis som Gudmundsson inte längre tillhör målgruppen.

Stymne: Är du för eller emot er egen politik?

Lars Adaktusson citerar i Svd idag Joakim Stymne, biståndsminister Gunilla Carlssons statssekreterare, som säger att ”Det skulle vara väldigt fel om EU skulle avbryta sitt bistånd till Eritrea”.

Mot bakgrund av att Eritrea sedan mer än sju år håller den svenske journalisten Dawit Isaak och alla andra oberoende journalister i fängelse, är det ett ställningstagande som går helt på tvärs mot den politik för demokratibistånd ”Frihet från förtryck” som regeringen precis har lanserat.

Tanken med den nya politiken var ju att biståndet skulle användas för att bekämpa förtrycket, inte finansiera det!

Sveriges politik gentemot Eritrea har hamnat mitt emellan det egna engagemanget för Dawit Isaak och de andra demokratiaktivisterna i landet, och EUs ohemula biståndsmiljard till den eritreanska regeringen. Men för att balansen ska förflyttas närmare den svenska positionen krävs handling och hårda ord.

Den tysta diplomatin har helt förlorat sin legitimitet eftersom att den uppenbarligen har misslyckats. Men förändringen i tonläge och i handling ska inte bara inrikta sig på att få Dawit Isaak fri, utan på att undergräva makten för den sittande regeringen så att det skapas utrymme för en demokratisk opposition att agera, det vill säga precis den politik som den svenska regeringen just har presenterat.

Liberaler, ”säkerhet” är bara en dålig ursäkt!

Det finns många goda skäl till att svenska liberaler har tagit Israel i försvar genom årtiondena. Denna tradition har dock fört med sig att Israels politik på Västbanken och i Gazaremsan sedan millennieskiftet inte har mött det motstånd den förtjänar. Separationsbarriären och bosättningspolitiken är ett svek mot alla oss som försvarat den israeliska demokratin.

Det behövdes inte många dagar på Västbanken i somras för att min bild av Israel som ett demokratiskt exempel skulle undergrävas allvarligt. Min utgångspunkt innan vi åkte kan sammanfattas av en formulering i folkpartiets riksdagsmotion 2005/2006:U285 Fred och frihet i Mellanöstern:

Vad gäller den barriär som Israel uppför förstår Folkpartiet att bevekelsegrunden är det tilltagande våld som landet var utsatt för då den senaste intifadan utbröt i september 2000.

Baghdad Burning brinner inne

Utanför Södra teatern delade Irak solidaritet ut flygblad om att ”Det råder ‘ökad säkerhet’ i Irak enligt media och Bushadministrationens valpropaganda” inför torsdagskvällens föreställning av Baghdad burning. Och min första tanke är att det är så skönt att de inte har fått komma in i foajén med sin taffligt förklädda anti-Amerika- och anti-medierpropaganda.

I föreningens manifest proklameras ”Stöd motståndskampen!”, vilket väl är den enda ståndpunkt som är mer osolidarisk med det irakiska folket än det salig insomnade stödet till invasionen.

Albatros säljer resor med Che Guevara

Så har ytterligare ett reseföretag använt Che Guevara för att marknadsföra sina resor till Kuba. I dagens annons i DN gör Albatros reklam för en resa i Kubas kolonialhistoria. Men egentligen är det ett frosseri i den kubanska revolutionen.

Enligt resebeskrivningen får man besöka en skola som är en del av ”det bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika” – enligt resebeskrivningen – men vars huvudsakliga uppgift är att forma barnen till revolutionärer genom att aktivt förtrycka deras yttrandefrihet.

Resedeltagarna får också se Grisbukten ”där den amerikanska invasionen gick om intet”, stoppa till ”i Santa Clara där revolutionens hjälte Che Guevara ligger begravd”, sola på Jibacoa beach – dit kubaner antagligen inte har tillträde – och uppleva Havanna med sina kolonialhus och 50-talsbilar, som finns kvar för att kubanerna inte har haft möjligheten att bygga nya hus eller köpa nya bilar.

Vad är det för sjuka mitt i den svenska tryckfriheten som gör att man vill marknadsföra sina resor med förtryck?

Kritiken förstörs av antisemitisk sörja

Än värre än att palestinierna misslyckas med att hålla Israelkritiken fri från antisemitism, är att så många människor som inte alls är drabbade av konflikten gör det. Välmotiverad kritik av Israels agerande på Västbanken och i Gaza blir till en ursäkt för svenska organisationer att med högburet huvud trampa vidare i den europeiska antisemitiska traditionen.

Inför resan till Israel och Palestina i somras läste jag bland annat den av Atlas utgivna antologin ”I skuggan av ockupationen – palestinsk kamp för nationella rättigheter” (Göran Gunner red.), som i ett antal utmärkta artiklar av personer från Israel, Palestina och Sverige beskriver de senaste decenniernas händelseutveckling i det palestinska samhället. Boken är framtagen med stöd från Svenska kyrkan, Diakonia, Missionskyrkan, Sensus mfl prestigefulla organisationer.

Men mitt i allt intressant och genomtänkt resonerande, ger Gunner ordet till Lennart Grosin för att han ska berätta om ”Judisk identitet, Sionismen och Palestina”. Jag har inte kunskap att bedöma Grosins historieskrivning om seklerna före 1800-talets mitt, men när han närmar sig 1900-talet och den allt starkare sionismen tränger viljan att svartmåla Israel undan all intellektuell hederlighet.

Che-dagen 8 oktober på folkets hus i Årsta

Jo det är sant. År ut och år in den 8 oktober organiserar Svensk-kubanska föreningen (Svek) Che-dagen.

Che Guevara avrättades av boliviansk militär den 9 oktober 1967 i den bolivianska djungeln. Detta högtidlighålls varje år, så det är ingen nyhet. Det nya, i alla fall vad jag vet, är att evenemanget inte genomförs i stora ABF-huset på Sveavägen.

Katedralen i den svenska folkbildningen brukade tidigare alltid upplåta någon av sina största salar till evenemanget. Utanför brukade en grupp kubaner och liberaler demonstrera med snygga flygblad om att ”Här hålls ett hyllningsmöte till den kubanska diktaturen.”, eller något i den stilen. Det brukade skapa goda diskussioner.

Det är så enkelt att kritisera Israel

Efter ett par veckor i Israel och Palestina blir det tydligt varför kritiken mot Israel är så stark i den europeiska opinionen och varför engagemanget för palestiniernas rättigheter är så stort bland europeiska människorättsorganisationer.

Ett av de viktigaste skälen är att det är så väldigt enkelt att kritisera Israel. Förtrycket är enkelt att se och enkelt att engagera sig emot.

En bra början för att hitta grunden för sin kritik är att ta en tur med Alternative tours för att med skickliga guider och Israelregistrerade minibussar besöka separationsbarriären (ibland är det en mur och ibland ett elektriskt ogenomträngligt stängsel, funktionen är dock densamma) som slingrar sig likt en giftorm runt Jerusalem. Den separerar palestinier från palestinier, jerusalembor från Jerusalem, israeler från palestinier – men aldrig israeler från israeler.

Gunilla Lindbergs världsrekord i att kasta problemen över axeln

Sällan har någon med så mycket inflytande över kinesernas rättigheter uttalat sig så svagt om problemen, som Gunilla Lindberg, generalsekreterare i SOK och vice ordförande i IOK, i dagens SvD.

Hon svarar på frågorna om mänskliga rättigheter i Kina som att hon verkligen inte brydde sig. Hon trivs med att svara i allmänna ordalag och visa att hon är ointresserad – kanske världsrekord i att kasta problem över axeln.

Läs detta:

- Jag tror att det är bra med OS därför att man får ett mycket öppnare samhälle i ett land där inte alltid de mänskliga rättigheterna följs. Se bara på det senaste året hur man granskat Kina och systemet. Det hade aldrig hänt om inte OS förlagts dit.

”Inte alltid”? Men det finns ju inga kineser som har yttrandefrihet, organisationsfrihet, rätt att ställa upp i demokratiska val eller rätt att fritt rösta fram de styrande i samhället. Den kinesiska regimen bygger på brott mot de mänskliga rättigheterna.

Vad gör Sida på Kuba? – fortfarande ingenting

Efter regeringsskiftet 2006 gjorde Fredrik Reinfeldt ett av de viktigaste uttalanden i Sveriges historia gentemot Kuba när han förklarade att ”Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba”.

Sedan dess har av okänd anledning inte mycket hänt på UD, och inte heller på Sida har man lyssnat till stadsministern. På den webbsida myndigheten skapat för att berätta om vad man gör i de av regeringen prioriterade länderna Burma, Kuba, Vitryssland och Zimbabwe är en händelse som ser ut som en tanke att det är just under Kuba som det inte finns ngn information alls.

Men Sida har en pågående neuros sedan decenneir om hur man ska förhålla sig till Kuba. När jag undersökte den information Sida erbjöd om landet 2001 fanns information från Svensk-kubanska föreningen och andra diktaturkramare med, men inget från de kubaner som bor i Sverige. Och inte tänkte man ändra på det heller.

Apollo lockar Kubaresenärer med Che Guevara

Med tiden kommer här att finnas en liten samling med företag som använder Che Guevara i sin marknadsföring. Jag börjar med Apollo som under 2003 lockade resenärer med en härligt regnbågsfärgad väggmålning av Che Guevara bakom ett hånglande par. Varför vill ett reseföretag sammankoppla sig med en revolutionär massmördare som Che Geuvara?

Titta här: Apollo lockar med Che Guevara

På andra sidan flygbladet gör företaget reklam för fotoboken Habaneros med bilder av Anders Rising och texter av Maria Sandblad. Rising vet jag inte mycket om, men Sandblad är sedan länge en av bröderna Castros största beundrare i Sverige. Läs tex artikeln i Kuba 1/2004 om Vilma Espin, Raúl Castros hustru tillika kvinnoförbundets ordförande.

Sandblads reseguide ”Kuba : Din ciceron till solens, salsans och sinnenas ö” har med rätta kritiserats hårt. Till och medo Vagabonds redaktörer har tagit händerna ifrån sin egen författare och kallat henne för blåögd, och numer vill inte ens förlaget sälja den.

Sandblad skriver gärna romantiserande artiklar som om ett oskuldsfullt Kuba som bevarats från turister och som har avancerad eko-turism. Men hon låter helt bli att förklara vad som är orsaken till att valda delar är så välbevarade. Det beror ju inte på förståndig politik från bröderna Castro, utan på att kubanerna själva inte kan resa fritt på sin egen ö.

Om de hade haft den möjligheten tidigare skulle ju Raúl Castro inte behövt göra stor sak av att kubanerna numer får bo på hotell i sitt eget land.

Är Kuba ett argument i Irak?

Inget regering har lyckats göra barnadödligheten till en del av sitt varumärke som Kubas. Det kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hittade i arkivet en ursinnig ledarartikel mot den stundande invasionen i Irak i mars 2003, och omvärldens övriga politik gentemot landet, där DNs Niklas Ekdal får för sig att använda Kuba som ett exempel på när sanktioner har misslyckats:

”När länder som Kuba och Rhodesia utsattes för sanktioner gjorde regimerna vad de kunde för att mildra effekterna för medborgarna, med påföljd att Kuba i dag har lägre barndödlighet än USA.”

Att det skulle varit Fidel Castros förtjänst att Kuba har lägre barnadödlighet än andra länder med liknande ekonomisk utveckling är en väl spridd myt. Men att det skulle bero på USAs sanktioner gentemot Kuba är en för mig helt ny teori.

Den mest sannolika förklaringen är däremot att Kuba redan före revolutionen hade lägst barnadödlighet i Latinamerika, och betydligt lägre än tex Frankrike, Japan och Italien.

Första artikeln om Dawit Isaak – Expressen 18 april 2002

Denna artikel publicerade Johan Öbrink och jag i Expressen i 18 april 2002 och någon vecka senare i Svenska dagbladet. Det var ett halvår efter att Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Fram till dess hade TT publicerat ett telegram om att en svensk journalist gripits, men varken de svenska medierna eller UD hade brytt sig om att följa upp historien.

UD sviker – Expressen 18 april 2002

Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaac sitter sedan i september i fängelse i Eritrea. Förra veckan rapporterade journalistorganisationen CPJ att Dawit Isaac i början av april fördes till sjukhus där han vårdas för post-traumatisk stress orsakad av tortyr. Hittills har svenska myndigheter inte ansträngt sig för att hjälpa honom

En dag kommer Kuba att ge upp kommunismen – Aftonbladet 26 januari 2001

Svensk-kubanska föreningen (Svek) har en vana att anklaga de allra flesta kubaner som arbetar för demokrati på Kuba för att vara CIA-agenter. En av dem som fått denna anklagelse kastad på sig många gånger i Sverige är den kubanska liberalen och författaren Carlos Alberto Montaner.

När Martin Österlin från Svek anklagade honom för detta i Aftonbladet översatte Alexis Gainza artikeln till spanska och skickade till honom för att han skulle besvara den. Några dagar senare kom svaret som jag översatte och som Aftonbladet publicerade. Sedan dess har anklagelserna också minskat betydligt.

En dag kommer Kuba att ge upp kommunismen – Aftonbladet 26 januari 2001.

Att anklaga demokrater för att vara CIA-agenter – som Martin Österlin från Svensk-kubanska föreningen gör när han (27/12) kallar mig ”CIA-mannen Montaner” – är en gammal taktik bland totalitarismens trotjänare. Självklart har jag aldrig haft några bindningar till CIA eller någon annan spionorganisation. Anklagelsen är en ren lögn.

DN gratulerar Fidel Castro på 70-årsdagen

DNs Mats Holmberg publicerade 14 augusti 2001 en skamlös gratulationstext till Fidel Castro på 75-årsdagen. Den finns dock inte att hitta på dn.se, inte ens i arkivet för prenumeranter, så det är ju tur att man sparat en utskrift:

Mats Holmberg gratulerar Fidel Castro

Jag skrev ett svar som DN dock inte ville publicera.

2001-08-14

Kan man lita på DN:s teckning av Kuba?

”Har den äran, Fidel”, förklarar den mångårige DN-medarbetaren Mats Holmberg på tisdagens förstasida. I artikeln drar han undan mattan för sin egen trovärdighet som Kuba-tecknare.

Brev till Sveriges folkbibliotek om förtrycket mot Kubas fria bibliotek – maj 2003

Detta brev skickade Silc till alla Sveriges bibliotek i maj 2003 för att uppmärksamma dem på förtrycket av de fria biblioteken på Kuba. Jag tror inte att någon svarade. Generellt har intresset för de fria biblioteken varit mycket svagt i Bibliotekssverige, med några undantag i Uddevalla, Stockholm, Uppsala och något till.

Istället för beundran för de kubanska bibliotekariernas arbete och vilja till stöd har de mötts med misstänksamhet för att de inte har biblioteksutbildning, och för att det inte är offentligt finansierade. Att de försöker fylla bibliotekets mest centrala uppgift – att erbjuda människor att själva läsa vilken litteratur de vill – under mycket hårt förtryck har för de flesta varit helt ointressant.

Castro inte fredsvän – Stockholms fria tidning, 13 okt 2001

Detta svar till en artikel av Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen publicerades i något modifierad form. Björklunds svar publicerades den 20 oktober, men finns i mer utförlig version här.

Castro inte fredsvän – Stockholms fria tidning, 13 oktober 2001

Eva Björklund hänvisade i STF den 22 september till Fidel Castros uttalande om att det nu – efter katastroferna i New York och Washington – var dags att skapa en international mot terrorismen. Dessutom hävdade hon att Kuba är ett fredligt och tryggt land som inte odlar hat mot någon.

Sida som Kubainformatör – Omvärlden 2001

Sida har alltid gjort anspråk på att ha omfattande information om länder långt borta som tar emot svenskt bistånd. Om kunskaperna från biståndsarbetet inte kommer tillbaka till de svenska skattebetalarna undergrävs biståndsviljan.

I april 2001 hade Sidas tidskrift Omvärlden flera artiklar om Kuba. Men ingen av dem behandlade situationen för mänskliga rättigheter eller demokratirörelsens arbete. Denna brist visade sig vara genomgående i allt informationsmaterial om Kuba från Sida. Jag skrev artikeln nedan i något av de påföljande numren och fick även ett svar i tidningen om att Sida inte tänkte ändra på sitt informationsmaterial.

Inledningsanförande i debatt med SVEK

Detta var mitt inledningsanförande i en debatt mot Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen, SVEK. Debatten hölls i april 2001 och ordnades av en lärare på Åsö gymnasium i Stockholm som haft en temakurs om Kuba med sina elever.

Under några år deltog jag i ett otal debatter med Eva Björklund, Zoltan Tiroler, Martin Österlind eller någon annan representant för Svensk-kubanska. Inte en enda gång beskrev de ett enda problem på Kuba, inte en enda reform de tyckte att den kubanska regeringen skulle genomföra.

Inledningsanförande, Åsö gymnasium

Tänk er att ni är jävligt förbannade, ni avskyr den social- och kulturpolitik som kommunpolitikerna för. Ni tycker att regeringens skolpolitik suger. Ni blir sårade personligen av de ideal och den ideologi som massmedier och företag förmedlar i samhället via reklamen. Ni frågar er dessutom om Europa i framtiden överhuvudtaget kommer ta emot några flyktingar, och ni är jävligt förbannade på att polisen slår era kamrater när ni demonstrerar för det ni tycker är rätt.

Om Kubas välfärd – artikel till Växjö UPF hösten 2004

Hösten 2004 skrev jag denna artikel till Växjö Utrikespolitiska förenings tidskrift Globalt Fokus. Den behandlar i huvudsak myterna kring den kubanska välfärden. Jag försöker visa att den begränsade välfärd som finns på Kuba inte beror på den politik som förts efter revolutionen 1959, utan är en konsekvens av Kubas tillväxt under första hälften av 1900-talet och den politik som fördes då. Kuba hade till exempel lägst barnadödlighet i Latinamerika redan på 1950-talet.

Erik

Om Kubas välfärd och demokrati

Härom veckan deltog jag i en debatt organiserad av utrikespolitiska föreningen i Växjö om Kuba. Min motpart var Zoltan Tiroler från Svensk-kubanska föreningen. Han hävdade bland annat att Fidel Castros styre sedan revolutionen 1959 substantiellt förbättrat de kubanska medborgarnas välfärd. Och på min fråga om det fanns några demokratiska problem på Kuba, svarade han ”USA”.