När Jugoslavien gick till val 1990 röstade 94 procent av Bosnienkroaterna, 92 procent av Bosnienserberna och 76 av de bosniska muslimerna på partier med uttalad nationell profil.

Det bosniska liberala partiets (LDS) dåvarande partiordförande Razim Kadic berättade att ”om vi i Bosnien eller någon annan uppfattat dessa siffror, och insett allvaret i dem, skulle man kanske kunnat förhindra det som nu hänt. [...] När nationalitet också innebär en politisk vilja finns det inget behov av demokratiska val.”

I Banja Luka låg skammen tjock över hela staden. Där den stora moskén en gång legat fanns bara en igenvuxen grusplan. Ett monument i sig.  Milan Tukic från det socialliberala partiet i Republika srpska berättade att ”det finns inte längre några sociala mönster eller strukturer här, på gott och ont.   Bara en oformlig social massa”.

Först var det kommunisterna som raderade klasserna, sedan nationalisterna som rensade ut alla icke-serber. När nu alla skulle ha samma identitet, så hade ingen en egen identitet.

På väg ur ruinerna – Nerikes Allehanda 27 juni 1996

Vem skall styra Bosnien? – Nerikes Allehanda 29 juni1996

Det var min första artikel om internationella frågor som publicerades tror jag, och det skedde i den för svensk opinionsbildning centrala tidningen Bohusläningen.

Serbien nära erkänna Bosnien och Kroatien – Bohuslänningen 7 juni 1995

Hittade nyss dessa rapporter i en mapp på nubbs som snart kommer att gå hädan, så jag tänkte att de borde bevaras för eftervärlden. Här är de i precis som de skickades ut, tillsammans med de fyra bilder jag hade tillgång till digitalt just då.

Uppdatering 1, 18 eller 19 mars 2003.

Liberal partiledare fängslad på Kuba

I natt greps minst 23 demokratiaktivister på Kuba. En av de gripna är Oswaldo Alfonso, partiledare i folkpartiets systerparti Partido liberal democratico de Cuba.

- När jag träffade Oswaldo i höstas var han optimistisk och beskrev 2002 som ett nyckelår för demokratirörelsen, året då de tidigare relativt isolerade dissidentgrupperna verkligen lyckades etablera ett starkt och tydligt stöd i befolkningen, förklarade Erik Jennische, generalsekreterare i Svenskt internationellt liberalt centrum som i flera år samarbetat med organisationer från alla delar av demokratirörelsen.

- Den kubanska regeringen är förstås skräckslagen över detta stöd och tror att den kan bekämpa det genom att arrestera topparna i demokratirörelsen. Men man kan inte stoppa en rörelse som redan består av tiotusentals personer med 23 arresteringar, och den kommer inte heller lyckas skrämma resten till tystnad. Demokratiseringen av det kubanska samhället har redan börjat, frågan är bara när de kubanska myndigheterna ska inse detta och ge upp, säger Erik Jennische.

- Den kubanska regeringen hoppas kunna förstätta denna våg av förtryck obemärkt i Irak-krigets skugga. För att så inte ska ske är det viktigt att Europas regeringar tydligt visar att de inte accepterar detta genom att avbryta förhandlingarna om att Kuba ska få ta del av Coutonou-avtalet, säger Erik Jennische.

Arresteringarna

Den officiella anledningen till gripandena är att dessa personer har aktiva relationer till USAs intressekontor i Havanna. Aktivisterna får använda kontorets datorer, sammanträdesrum mm. USAs representant på ön, James Cason, har dessutom varit allt öppnare i sina relationer till demokratiaktivisterna vilket den kubanska regeringen tagit till förevändning för arresteringarna.

Den kubanska regeringen har sagt offentligt att man arresterat ett antal personer.

Jämförelse görs med de fem kubanska medborgare som dömdes för spioneri av en domstol i USA våren 2002. Jämförelsen är förstås helt orättvis då den den kubanska regeringen inte visat några bevis på att de kubanska demokraterna skulle ha andra ambitioner med sina relationer till den amerikanska beskickningen än att använda de resurser som den kubanska myndigheterna förnekar dem rätten till, Internet tex.

Det är inte omöjligt att de kubanska myndigheterna kommer att föreslå en utväxling mellan de arresterade demokraterna på Kuba mot de dömda spionerna i USA.

Bland de 23 arresterade demokratiaktivisterna finns:

Oswaldo Alfonso greps idag lite efter kl 01.00 kubansk tid. Sedan fyratiden på eftermiddagen hade 12 poliser ockuperats hans hem. De lade bland annat beslag på 150 böcker om juridik, journalistik, historia och ekonomi med ursäkten att dessa inte har något med Kuba att göra utan bara gynnar amerikanska intressen. De tog också hans dator, skrivare, digitalkamera, video, ett 30 tal disketter, ett arkiv med artiklar och dokument, flera tiotal ljud- och videokassetter med intervjuer som tillhörde hans hustru journalisten Claudia Marquez Linares. Dessutom tog de ett antal såväl undertecknade som tomma formulär som tillhörde Varelaprojektet. Alfonso fördes sen av polisen till fängelset Villa Marista i Havanna, som ofta används för politiska fångar.

Pedro Pablo Alvarez, ordförande i Consejo Unitario de Trabajadores Cubanos, en av de största oberoende fackföreningarna på Kuba. Pablo Alvarez satt också fängslad i tre månader under hösten 2001 för sitt arbete med fackföreningen. Silc och Liberala ungdomsförbundet skrev flera artiklar och gjorde flera demonstrationer för att uppmärksamma att han satt i fängelse och kräva hans frihet

Ricardo Gonzalez är journalist och har ett oberoende bibliotek. Han är dessutom Reportrar utan gränsers korrespondent på Kuba.

Jorge Olivera, oberoende journalist på nyhetsbyrån Habana Press och en av de som från början deltagit i Silcs erfarenhetsutbyte med oberoende journalister på Kuba.

Librado Linares, ordf i Movimiento Reflexión och en av de mest framstående demokratiaktivisterna i provinsen Villa Clara.

Bakgrund till demokratirörelsen arbete under 2002 på Kuba

Under 2002 firade demokratirörelsen på Kuba flera viktiga segrar, bland annat genom framgången med Varelaprojektet (ett upprop för en folkomröstning om demokratiska reformer som lämnades till nationalförsamlingen med 11 020 namnunderskrifter), besöket Jimmy Carter gjorde hos flera viktiga demokratiska organisationer, tillväxten av fria bibliotek och att Oswaldo Payá belönades med Euroaparlamentets Sacharovpris för sitt arbete med Varelaprojektet.

Förtrycket ökar dock hela tiden. Missnöjet över ofriheten och desperationen över fattigdomen är genomgående i samhället. Den kubanska regeringen fortsätter sin politik utan förändringar. De små öppningar vad gäller enmansföretag mm som genomfördes under början av 90-talet har rullats tillbaka. Antalet enmansföretag har minskat till ca hälften av vad de var i mitten av 95. Demokratiseringen av det kubanska samhället är dock i full gång. Det finns flera hundra organisationer och grupperingar som på olika sätt arbetar för ett fritt samhälle. De största har ett par tusen medlemmar.

Det viktigaste som hänt det senaste året i demokratirörelsen är att denna har utvecklats till en rörelse med mycket bredare kontaktytor än förr till den del av befolkningen som inte har engagerat sig för förändringar. För bara några år sedan var de flesta organisationer i rörelsen  förvisso växande, men dock relativt isolerade. De flesta aktiviteterna riktades inåt organisationerna.

Bakgrund till Kubas vilja att ta del av Cotonou-avtalet

Den kubanska regeringen har i flera år velat underteckna Cotonou-avtalet med EU, och därmed få tillgång till de biståndspengar som finns med i avtalet. Dessutom skulle det ge förmåner för kubanska produkter på EU-marknaden.

Avtalets krav på uppfyllande av mänskliga rättigheter och demokrati har dock gjort att Kuba inte fått skriva under. Sedan hösten 2002 finns det dock tydliga tecken på att EU-kommissionen tänker fortsätta förhandlingarna med Kuba trots att landet inte har tagit ett enda steg mot demokrati.

I januari ställde sig kommissionen bakom en ny ansökan från Kuba om att skriva på avtalet. Hittills är det bara Spanien av medlemsländerna som ställt sig bakom.

I början av mars besökte EU:s biståndskommissionär Poul Nielson Kuba för att öppna EU:s kontor på ön.

Silcs arbete på Kuba 2002

Två av de viktigaste partierna i demokratirörelsen är liberala.

- Partido Liberal Democrático de Cuba, PLDC, vars ordförande Oswaldo Alfonso alltså arresterades i natt, är en av de främsta politiska krafterna i den breda koalition av politiska partier som arbetar med Varelaprojekt.

- Partido Solidaridad Democrática, PSD, arbetar tillsammans med det socialdemokratiska partiet Corriente Socialista Democrática de Cuba, CSDC, med att ta fram en rättighetsdeklaration för de kubanska medborgarna.

Silc samarbetar aktivt med både PSD och PLDC och vi har goda relationer till såväl CSDC som Oswaldo Payás organisation Movimiento Cristiano Liberación, MCL. Dock har det under året varit svårt att genomföra några mer omfattande projekt eftersom de kubanska myndigheterna inte tillåter dem.

Under året genomförde Silc tillsammans med europaparlamentsledamot Cecilia Malmström ett seminarium i Europaparlamentet om hur EU kan stötta demokratiseringen på Kuba. Vi bjöd in två representanter för respektive PSD och PLDC, och en representant för Kubas fria bibliotek. De kubanska myndigheterna nekade dock dessa utresetillstånd. För att inte låta detta tysta våra liberala kolleger, skrev dessa var sin promemoria om vilken typ av stöd Europas politiska institutioner skulle kunna bidra med, som sedan lästes upp på seminariet.

2002 fördjupade Silc dessutom samarbetet med Kubas fria bibliotek. Tillsammans med Liberala ungdomsförbundet driver Silc sedan flera år en insamlingskampanj av böcker till de fria biblioteken. De fria biblioteken belönades också med folkpartiet liberalernas demokratipris i samband med partiets hundraårsjubileum i mars 2002.

Den kubanska demokratirörelsens erkännande internationellt ökade kraftigt under 2002, framförallt tack vare att Oswaldo Payá belönades med Europaparlamentets Sacharovpris. Länge såg det dock ut som om han inte skulle få komma till Strasbourg för att ta emot priset. Samma dag som flyget skulle gå från Kuba beviljades han dock utresetillstånd efter kraftiga internationella påtryckningar. Silc förmedlade flera viktiga kontakter i detta arbete. Silc fick även tillfälle att tillsammans med kristdemokraternas råd för demokrati och utvecklinge bjuda honom till Sverige. Blanda annat träffade han folkpartiets ordförande Lars Leijonborg och Liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm. Han träffade även representanter för Kristdemokraternas riskdagsgrupp och kabinettssekreterare Hans Dahlgren.

Uppdatering 2 – några dagar efter arresteringarna

67 kubanska dissidenter arresterade på två dagar

I tisdags inledde den kubanska regeringen den värsta arresteringsvågen av dissidenter på flera år. På torsdagsmorgonen hade sammanlagt ca 24 journalister och 43 demokratiaktivister arresterats. Ingen av dem använder våld som metod.

Flera av de mest kända demokratiaktivisterna är arresterade. Det är ingen tvekan om att regeringen vill slå ett så hårt slag som möjligt mot demokratirörelsen under den skugga som Irakkriget lämnar. 2002 var ett år med många segrar för demokratirörelsen (läs mer i Kuba-uppdatering 1)

Bland de arresterade finns bland annat:

• Osvaldo Alfonso, ordförande i det liberala Partido Liberal Democratica de Cuba, PLDC
• Adolfo Fernandez Sainz, internationell sekreterare i Partido Solidaridad Democratica PSD, och journalist.
• Ricardo Gonzales, redaktör för tidskriften De Cuba, och Reportrar utan gränsers korrespondent på Kuba
• Oscar Espinosa Chepe, oberoende ekonom och journalist
• Hector Maseda, journalist
• Manuel Vazquez Portal, journalist
• Pedro Pablo Alvarez, ordförande i fackföreningen Consejo Unitario de Trabajadores Cubanos
• Jorge Olivera, journalist
• Librado Linares, ordf i Movimiento Reflexión i provinsen Villa Clara
• Omar Rodríguez Saludes, journalist
• René Gómez Manzano, en av de fyra dissidenterna bakom dokumentet, ”Fosterlandet tillhör alla”. Satt i fängelse från juli 1997 till maj 2001
• Martha Beatriz Roque Cabello en av de fyra dissidenterna bakom dokumentet, ”Fosterlandet tillhör alla”. Satt i fängelse från juli 1997 till maj 2001

Arresteringarna har hittills skett på eftermiddagarna och kvällarna, vilket innebär att det antagligen har skett ännu fler under torsdagskvällen. 8 till 12 genomför mycket noggranna husundersökningar under 6 timmar eller fler. Allt de hittar videofilmas och allt material som aktivisterna använder i sitt arbete, faxar, datorer, bandspelare, videokameror, arkiv mm konfiskeras.

De allra flesta som nu är fängslade finns dock på landsbygden, vilket gör att det är mycket svårare att få någon information om dem. Det finns färre telefoner och internetuppkopplingar, och färre människorättsaktivister som rapporterar om det som sker.

Arresteringsvågen kom i samband med att den kubanska regeringen inledde en hård kampanj mot den högste representanten på USA:s intressekontor, James Cason. Cason har tagit ställning öppet för demokratiaktivisterna och upplåtit kontoret, och sin egen bostad till personer som behöver datorer med internetuppkoppling eller sammanträdesrum.

Den kubanska regeringen jämförde 19 mars i regeringsorganet Granma aktivisterna med de kubaner som deltog i det USA-stödda invasionsförsöket vid Grisbukten i april 1961, ”denna gång förklädda till skenbart harmlösa lamm” som försvarar blockaden och isoleringen av landet. Uttalandet säger också att det inte ska råda någon tvekan om att ”Revolutionen” med den kraft som behövs kommer att använda de lagar man stiftat till försvar mot såväl nya som gamla strategier mot Kuba. ”Av dessa skäl har flera tiotal personer som är direkt kopplade till Jemes Casons konspirativa aktiviteter arresterats av myndigheterna och kommer att underställas domstolarna.”

Regeringen skriver också att det finns lagar som stiftats mot ”medbrottslingar till fienden som vill förstöra oss”, men som ännu inte använts trots att de är fullt brukbara. Detta syftar antagligen på lag 88, eller ”Ley Mordaza” (munkavlelagen) som antogs 1999 och som gör det möjligt att döma kubaner till 20 års fängelse för att ha spridit information till USA som kan användas mot Kuba.

———

All denna information kommer direkt från samtal med Cristina Alvarez, Reinaldo Hernandez och Ernesto Roque på Kuba. Dessutom från hemsidorna www.cubanet.org och www.cubaencuentro.com, www,granma.cu. Se även www.cpj.org

Kuba-uppdatering 3,  25 mars 2003

Detta nyhetsbrev handlar om massarresteringarna på Kuba som inleddes kvällen den 18 mars 2003. För mer information ring Erik Jennische, Silc: +46 707 818145

———————-

Folkpartiets demokratipris konfiskerat av kubansk säkerhetspolis

Förra veckans arresteringsvåg på Kuba mattades av under fredagen. Vi har därför använt helgen till att summera vad som hände.

Totalt arresterades 25 journalister och 53 demokratiaktivister, razzior gjordes mot 22 fria bibliotek.

Endast några fåtal kvinnor har arresterats. Istället har polisen tagit makarna till de kvinnor som är aktiva i demokratirörelsen.

Utöver de demokrater som nämnts i Kuba-uppdatering 1 och 2 (bifogas) arresterades bland annat följande personer under torsdagen:

x Raul Rivero, journalist och 1997 mottagare av Reportrar utan gränsers pris. http://www.rsf.fr/article.php3?id_article=5247

x Hector Palacios, dissident (Palacios är make till Gisela Delgado, som inte arresterats men som är ordförande för nätverket av fria bibliotek på Kuba och 2003 mottagare av folkpartiets demokratipris.)

——————-

Vi har under helgen noga dokumenterat den razzia som gjordes mot Gisela Delgados fria bibliotek.

Razzian inleddes vid 18-tiden på torsdagskvällen. Kvarteret stängdes av för biltrafik. En enorm strålkastare sattes upp på gatan för att lysa in genom balkongen. 30 poliser deltog i husrannsakan. Dessutom två vittnen från den lokala kommittén för revolutionens försvar och en åklagare. Alla poliserna var civila, men hade pistoler.

Vi fick reda på razzian bara en timme efter att den inleddes och ringde omedelbart den svenska ambassaden i Havanna för att se om den kunde agera.

Delgado berättade senare att polisen gick igenom hela lägenheten. Till en början arbetade de metodiskt, allt kontroversiellt filmades och packades i stora svarta sopsäckar, bland annat allt som innehöll ordet ”libertad”. Vad materialet egentligen sa visste poliserna antagligen inte. När de insåg hur mycket böcker och material som fanns började de dock ösa det plastsäckarna.

Förra året fick Gisela och den fria biblioteksrörelsen folkpartiets demokratipris som fördelas ur en fond insamlad till Lars Leijoborgs 50-årsdag. En del av priset var 10 000 kronor till Gisela personligen. Hon fick dock aldrig utresetillstånd för att komma till Sverige och hämta priset, som motsvarar flera årslöner på Kuba. Pengarna överlämnades däför av en folkpartidelegation i januari i år. Förhoppningen var att de skulle ge viss ekonomisk trygghet för familjen. Något arbete har Delgado och Palacios inte kunnat få på flera år på grund av sitt engagemang för demokrati. Utöver de 1125 dollarna från folkpartiet hade hon 220 USD från Silc hemma som skulle använda för att ytterligare en gång ansöka om utresetillstånd, 200 USD i en donation från Ecuador, och 500 USD från föräldrarna i USA. Allt konfiskerades.

Dessutom konfiskerades:

ca 1000 böcker: 50 böcker på hyllan om mänskliga rättigheter; alla böcker som Liberala ungdomsförbundet och Silc donerat (bland annat George Orwell, Astrid Lindgren, Maria Gripe), men även böcker Gisela köpt i kubanska boklådor och på bokmässan, Garcia Marquez tex.

200-300 religiösa och politiska tidskrifter, Vitral, Espacios, Perfil Social, Perfiles liberales .

alla kopior av människorättsdeklarationen,

20 videoband med filmer om ickevåldsarbete, påven, övergången till demokrati i östra Europa och vanliga spelfilmer,

en fax,

två digitalkameror,

en laptop,

två radioapparater,

en mindre generator för att använda under strömavbrotten,

en diktafon

sex ljudband från olika konferenser.

Giselas almanacka och adressböcker, registret av låntagare, alla pennor, visitkort, allt papper,

30 kg färgkritor och pysselmaterial som används i bibliotekens barnaktiviteter.

alla mediciner som distribueras genom biblioteken, men också de som stod på kylskåpet och uppenbarligen var i användning.

Polisen fick inte med sig allt. Det som inte kom med är dock beslagtaget i hemmet, och polisen kan komma och hämta det när de vill.

Samtidigt som polisen kom till Gisela Delgado och Hector Palacios, stannade ett par polisbilar och en ambulans utanför Palacios mammas hus i en annan del av Havanna. Strålkastare sattes upp och polisen gjorde samma husrannsakan hos den 80-åriga modern. Mamman är sedan dess sängliggande. Hos svärmodern konfiskerades ytterligare material som används av biblioteken:

två videokameror,

två vanliga kameror,

fem radioapparater.

Dessutom togs en samling privata foton.

Totalt finns det ca 100 fria bibliotek i Delgados nätverk. Materialet används under aktiviteterna och lämnas sen tillbaka till Delgado.

——————

Elizardo Sanchez, Kubas mest framstående rapportör om brotten mot de mänskliga rättigheterna rapporterar att de flesta aktivisterna från Havanna har tagits till säkerhetspolisens fängelse Villa Marista som mest används för just politiska fångar. Där finns 120 celler, var och en på 6 kvadratmeter med plats för 4 fångar.

Utöver de demokratiaktivister som arresterades, beräknar han att antalet fängslanden sedan regeringens förklarade krig mot narkotikan i början av året uppgår till minst 1000. (Läs bifogad artikel av Adolfo Fernandez Sainz, som för övrigt arresterades i onsdags kväll.)

—————–

Flera olika grupper i den kubanska demokratirörelsen som tidigare stått på olika sidor i viktiga frågor har närmat sig varandra de senaste veckorna. Bland annat har man gemensamt tagit ställning mot att Kuba ska få ta del av Cotonou-avtalet. Fram till arresteringsvågen förra veckan hade EU-kommissionen dock inte lyssnat till detta utan stod istället bakom Kubas ansökan, trots att den kubanska regeringen inte tagit ett endas steg mot demokratiska reformer. (Läs bifogad artikel av Adolfo Fernandez Sainz)

—————-

Bilder på arresterade och icke arresterade journalister finns på.

http://hem.passagen.se/kafkan/kuba/

Av personerna på bilderna är Ricardo Gonzalez, Adolfo Fernandez och Julio Cesar Galvez fängslade sedan förra veckan.

För publicering kontakta Johan Karlsson, 070 4098778 eller jomaka@home.se

—————-

Den officiella förklaringen till arresteringarna kan man läsa på den regeringstrogna tidningen Granmas hemsida

Engelska: www.granma.cu/ingles/mar03/mier19/11nota-i.html

Spanska: www.granma.cu/espanol/marzo03/mier19/11nota-e.html

——————-

– Man kan fråga sig varför polisen slår till så massivt mot demokratirörelsen. Fidel Castro har ju alltid sagt att det är en minimal rörelse helt utan folkligt stöd. Och I så fall borde det ju också vara onödigt att arrestera aktivisterna. Sannolikare är dock att den kubansak regeringen faktiskt insett att det inte finns något folkligt stöd för dagens politiska system och därför försöker skrämma människor till tystnad. Jag tror dock inte att man kommer att lyckas. Demokratirörelsen är för stor och för stark, säger Erik Jennische, generalsekreterare i Silc.

– Biståndsminister Jan O Karlsson protesterade mycket tydligt förra veckan mot arresteringarna på Kuba och förklarade att Sverige aktivt måste stötta demokratirörelsen på Kuba. Det är förstås jätteviktigt att Sverige utarbetar en sådan stödform, Silc och folkpartiet har argumenterat för det i flera år. Kanske kan det nyöppnade EU-kontoret i Havanna användas för att kanalisera stödet, i alla fall borde det låna ut datorer och konferenslokaler till demokraterna, säger Erik Jennische.

Kuba-uppdatering 4, 7 april 2003

Detta nyhetsbrev handlar om massarresteringarna på Kuba som 18 – 21 mars 2003. Informationen kommer från intervjuer med anhöriga och andra demokratiaktivister på telefon och från hemsidorna www.cubanet.org, www.cubaencuentro.com, www.nuevaprensa.com .

För mer information ring Erik Jennische, Silc: +46 707 818145

—————————————————————————–

Uppdatering 4 – 7 april 2003

Rättegångarna har börjat och domarna faller pà tisdag.

Torsdagen 3 april inleddes rättegångarna mot de 82 demokratiaktivister som greps på Kuba för två veckor sedan. Åklagaren har yrkat på mellan 10 års fängelse och livstid. Åklagaren i Santiago de Cuba lär också ha yrkat på dödsstraff mot en av de fängslade www.netforcuba.org. Många av domarna faller tisdagen den 8 april.

Rättegångarna i Havanna pågår runt om i flera domstolar. De har tillochmed upplåtit några av säkerhetspolisens lokaler som rättssalar eftersom det är så många som ska dömas samtidigt. Förhoppningen är antagligen att kunna genomföra såväl gripandena och rättegångarna under den medieskugga som Irakkriget fortfarande utgör.

Åtalet mot Raul Rivero och Ricardo Gonzalez finns publicerat på www.nuevaprensa.com . Det är en fars.

På torsdagen stod bland flera Omar Rodriguez Saludes inför rätten. Han är 35 – 40 år, fotograf och journalist. Han har ingått i flera av de utbyten mellan svenska och kubanska journalister som Silc har ordnat. När åtalet lästes upp för honom och han fick veta att åklagaren yrkade på livstids fängelse svimmade han. Antagligen tänkte han på sina tre barn, av vilka ett är sjukt och ett annat alldeles nyfött, och på sin hustru.

Rättegången mot Hector Palacios, Oscar Espinosa Chepe, Hector Maseda, Osvaldo Alfonso, Marcelo Cano och Marcelo Lopez genomfördes i domstolen på Boyero y Tulipan i stadsdelen Vedado, Havanna. Den började vid 0900 på morgonen fredagen den 4 april och pågick i ett streck till 04.30 påföljande morgon. De åtalade fick svara på frågor från domstolen om anklagelserna och om sina politiska åsikter.

Gisela Delgado berättar att maken Hector Palacios bland annat svarat på frågan om vad han tyckte om USAs embargo med: “Det värsta är inte USAs blockad utan blockaden den kubanska regeringen upprätthåller mot det egna folket.“ Oscar Espinosa Chepe förklarade i rättssalen att han trodde de bara skulle förhöra honom när han hämtades från cellen. Han hade inte en aning om att det var dags för rättegång, enligt makan Miriam Leiva. Hector Maseda förklarade för rätten att: “Jag har alltid varit, jag är och kommer alltid förbli liberal“.

Minst två personer kända personer från demokratirörelsen vittnade mot de åtalade och förklarade att de arbetade för säkerhetspolisen. De anhöriga bekräftade dock att många av uppgifterna var felaktiga. Oscar Espinosa förklarades varit dissident sedan 1984, men vid den tiden arbetade han fortfarande som ekonomisk sekreterare på Kubas ambassad i Jugoslavien. I själva verket blev han inte dissident förrän 1992.

Många av de anhöriga vittnar om att de andra rättegångarna har genomförts på liknande sätt. Åtalen är omfattande och förberedda sedan lång tid tillbaka. Uppenbarligen har regeringen bara väntat på rätt tillfälle. Bevisningen består dock, enligt flera av de anhöriga, bara av bilder på möten och vittnen, av vilka många är anonyma.

I fredags publicerades också ett upprop med många kända namn som krävde att de politiska fångarna skulle släppas och att förtrycket mot den fredliga oppositionella skulle upphöra. Bland annat skrev följande personer på uppropet:  Günter Grass, Mario Vargas Llosa, Antonio Tabucchi, Adam Michnik,

http://www.cubaencuentro.com/sociedad/represionencuba/20030406/0fa6576d3167fc02884193f7f252c7de.html

Kampen är en och densamma.

Igår [i förra veckan] stötte jag på vänsterpartisten Ali Esbati när han pläderade utanför ICA i Högdalen. Jag visste att han hade åkt till Kuba i slutet av 90 talet och skrivit en ganska frispråkig rapport om situationen på ön, så jag bestämde mig för att samtala med honom efter att jag hade gjort mina inköp (predikan hoppade jag över).

Han bedyrade mig om V:s nya Kubapolitik, alltså att landet är en enpartistat och att där bryter man mot mänskliga rättigheter, och att inte ens en fungerande sjukvård kan ursäkta dessa brott, men också att kubanerna själva ska bestämma över sin framtid utan intervention eller invasion. Slutligen försäkrade han att Lars Ohly tycker likadant.

När jag var på väg att fråga om ”den kvinna som ni har i Styrelsen”, så berättade Ali att Eva Björklund var inte länge med i Partistyrelsen, inte ens som suppleant. Han hänvisade till V:s senaste kongress, men lade till att han inte visste om Eva hade blivit bortröstad eller hon själv inte hade kandiderat. Saken är, slog han fast, att partiets linje inte överensstämmer med Evas, som står i klar minoritet.

Som de flesta av er vet, har Eva Björklund varit den castroistiska totalitarismens största och främsta kramare i Sverige, och säkerligen i hela norden. Både genom den sk. Svensk-kubanska föreningen (Svek) och tidskriften Kuba har hon i decennier försvarat diktaturen på Kuba och smutskastat oppositionen.

Det återstår att se om V verkligen har klippt av bandet med Svek. Men att den ökände Eva Björklund hamnat idag utanför det partipolitiska och därmed parlamentariska etablesimanget bör nog betraktas som en lättnad, om inte en seger, – inte minst för Vänsterpartiet själv.

Se länken till V:s partistyrelse med en frånvarande Eva Björklund.

Eller var det när Adolfo tidigare i somras flyttades till ett fängelse i Havanna-provinsen så att hustrun kunde hälsa på honom lättare? Eller var det för 10 dagar sedan när han flyttades till ett sjukhus med riktig service, blev ordentligt undersökt och trevligt behandlad för första gången sedan i mars 2003? Eller var det när han den 20 augusti landade i Madrid utan var sig frigivningsbesked eller något annat papper som bevisar att han inte längre är dömd till 16 års fängelse?

Eller började friheten redan när han kastade av sig hyckleriet i mitten av 1990-talet och inledde sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter? Det var i alla fall bilden jag försökte förmedla i en text om Adolfo härom året.

I så fall är nu äntligen också kroppen fri.

Jag kunde ha frågat när jag ringde honom nyss, men alla frågor stockade sig. Jag visste inte vad jag skulle säga mer än att vi är många i Sverige som har honom som förebild, och att det är många som ofta frågat hur det är med honom.

Men Adolfo pratade på, snabbt och engagerat, hade mycket att säga om dem som var kvar på Kuba och som vägrat lämna fängelset om de också skulle behöva ta med sig familjen och lämna landet. ”Det är de som behöver vårt stöd nu. De som är kvar på Kuba.”

Han hade blivit en gammal man till kroppen sa han, efter att för första gången sedan 2003 sett sig själv i spegeln. Mager och med många grå hår, men magen fungerade bra. Han hade ätit stora lass av kött varje dag sedan han kom till Madrid, och det hade gått utmärkt. Blodtrycket var nog högt, men det kan han ju få behandling för nu. Ni som vill höra Adolfo berätta själv kan lyssna på Alexis intervju.

Även Julia var med i luren och precis som Adolfo var hon mycket tacksam för allt det arbete som gjorts för Kuba och alla kubanska politiska fångar i Sverige. Julia har sedan arresteringarna varit en av de drivande krafterna i Damerna i vitt och även prytt framsidan på ”Mot kärleken har Fidel inte en chans”, som kommer i nytryck under hösten.

Och kanske ligger Raul Castros syfte till de senaste månadernas frisläppanden av samvetsfångar just där. Det var det enda sättet att få Damerna i vitt att sluta protestera. Utomlands är de ofarliga.

Fidel Castros avskedskrönika i Granma 19 februari 2008

Granma har som vanligt bara åtta sidor, och av artiklarna är det endast Fidel Castros egen krönika som behandlar ämnet. Här avgår alltså regeringschefen sedan 1959 och det enda kubanerna får veta är vad han själv skriver i sin krönika. Nu har jag inte tidningarna från de nästkommande dagarna, men sannolikt hade inte heller de några mer omfattande redogörelser för  vad som hänt och vad som nu kommer att ske.

I krönikan motiverar Fidel Castro beslutet med att hälsan hans är dålig, och fienden för stark för att man ska kunna kämpa mot den utan att vara på topp. Däremot säger han inget om att han ska avgå även som generalsekreterare för kommunistpartiet, som ju är själva basen för makt på Kuba. I och med detta har det alltså skapats en viss delning av toppen i den kubanska makthierarkin.

Projektet uppmärksammades i ett antal tidningar vilket gjorde att det strömmade in fler böcker än vi någonsin kunde tänka oss, ca 600, på både spanska och engelska. De mest relevanta böckerna skickades sedan under åren därefter med de delegationer som åkte till Kuba för Silcs räkning och med ett antal turister. Resten sålde vi till ett antikvariat för att kunna köpa de böcker biblioteken behövde. Alla böcker märktes med en stämpel för att de ska kännas igen på Kuba.

Till projektet publicerade Designstidio S dessutom en skrift med ett antal texter som beskrev bakgrunden till projektet, och till bristen på böcker på Kuba. Jag skrev en av texterna som publiceras nedan. (Samarbetet med Designstudio S, ledde sedan vidare till att Sandra Praun formgav Silc förlags bok Mörkläggning (Köp!))

Den enda röstens dialog – Designstudio S, sept 2004

Erik Jennische

”Språket är det som revolutionen sist av allt vill rubba, kanske därför att det skulle äventyra dogmen och makten. Genom att lägga fast språket i bestämda mönster, som vi uppfattar som klichéer och intetsägande fraser men som har motsatt syfte: att fungera som termer, exakta beteckningar, söker revolutionen både stabilisera en värdegemenskap och göra all kommunikation enkel och effektiv – som i krig.”

Det skriver Anders Ehnmark i Cuba cubana från 1963. Samtidigt konstaterar han att omvandlingarna i samhället hotas om ”språkets förstelning påtvingas verkligheten”, och varnar; ”förutsättningarna är redan för handen”. (s.99).

I Så lever Kuba från 1965 beskriver Artur Lunkvist hur tidningsutgivningen i Havanna styrdes för att revolutionens budskap skulle gå fram tydligt till medborgarna. Det fanns då tre dagstidningar i Havanna, Revolución, Hoy och El Mundo. Innehållet var i princip detsamma, skriver han: ledarnas tal, artiklar om sockerskörden och martyrhyllningar.

”Det finns ingen anledning att göra sig lustig över dessa tidningar. De har många brister (som ibland kritiseras hårt från officiellt håll) men man vet var man har dem. De tjänar revolutionen, de för regimens talan oförställt, rakt på sak [...] de vänder sig till vuxna människor på ett allvarligt sätt, också om de i många avseenden förenklar och tillrättalägger. De arbetar med ett målmedvetet illusionssystem som tydligen bedöms som nyttigt, rent av som nödvändigt. Det består i ett ständigt framhävande av framgångar och förtigande av motsatsen, en konstant entusiastisk optimism ifråga om den kubanska revolutionens lyckosamma utveckling och om det revolutionära skeendet runt om i världen.” (s. 168)

Och då ska man veta att Lunkvist inte var speciellt kritisk till revolutionen, snarare tvärtom, hela boken präglas av entusiasm. Men han drog ändå den illavarslande slutsatsen att: ”En kommunikation på realistisk grund mellan ledarna och folket blir omöjlig. Motgångar och misstag måste bortförklaras i stället för att erkännas och rådas bot för.” (s.169)

El Mundo försvann snart, och 1965 gick Hoy och Revolución samman och bildade Granma, som sedan dess är den enda nationella dagstidningen: ”Det kubanska kommunistpartiets centralkommités officiella organ”, som den stolt proklamerar på förstasidan. Det är Granma som sätter agendan för all informationsspridning, och styr vilka åsikter andra massmedier ska föra fram. Byter Granma åsikt gör alla andra medier det också.

Att starta en alternativ dagstidning omöjliggörs av artikel 53 i den kubanska konstitutionen:

”Medborgarna erkänns yttrande och pressfrihet i enlighet med målen i det socialistiska samhället. De materiella förutsättningarna för förverkligandet av dessa ges av faktumet att press, radio, television, biografer, och andra massmedier är i statlig eller social ägo och i inget fall får vara föremål för privat ägande, vilket i sin tur garanterar dess användande i det arbetande folkets och samhällets intresse.”

Men faktumet att staten kontrollerar hela ekonomin och bestämmer vem som får köpa en tryckpress och tidningspapper, gör själva förbudet onödigt. Det är i alla fall omöjligt.

Vilka är då konsekvenserna av språkets förstelning och att kommunikationen mellan ledarna och folket blivit omöjlig, som Ehnmark och Lunkvist varnade för?

Den bild av de kubanska medierna som Ehnmark och Lunkvist gav i början av 1960-talet har bara förvärrats. Det officiella språket har förstelnat och kommunikationen mellan ledarna och folket är helt borta, om den någonsin har funnits. Granma är ännu tunnare och det finns inte längre några förändringar i samhället att skriva om. Om det förr i alla fall fanns en relation mellan vad regeringen berättade och vad som faktiskt hände, så är kopplingen mellan berättelserna i Granma och verkligheten människor lever i nu helt borta.

Bristen på trovärdig information i medierna har satt tydliga avtryck i medborgarnas relation till omgivningen. Människor som har sett fel och brister på arbetsplatsen eller i kvarteret, eller som kommit på hur de kan lösas, har inte haft några oberoende informationskanaler att använda. Var ska de föra en kritisk debatt om det inte finns några debattsidor i tidningarna, inga ABF-hus, politiska partier, tankesmedjor, tevedebatter eller ens kaféer för vanliga kubaner att använda? I princip alla kaféer i Havanna handlar bara i dollar vilket gör att nästan inga kubaner har råd att gå dit. Och även om de hade det är det sannolikt att de inte skulle bli insläppta utan att vara i sällskap med en turist. Och var avslöjas korruptionen om det inte finns några oberoende tidningar eller tevekanaler? Det blir omöjligt att som engagerad medborgare ta ansvar för att förändra det elände man lever i.

Informationsbristen leder till rykten, mytbildningar och osäkerhet om vad som faktiskt gäller. När skandalerna man ser med egna ögon i skolorna, på arbetsplatserna eller i den snart fullkomliga förstörelsen av Havanna inte bekräftas i medierna, inte debatteras eller sätts i ett politiskt sammanhang, förlorar man lätt förtroendet för sina egna observationer. Någon annan vet säkert bättre.

Men problemet för dem som skulle vilja engagera sig är inte bara bristen på information och debatt om vad som faktisk pågår. De kubanska medierna är dessutom kliniskt rensade från argument och ställningstaganden som inte passar perfekt i den ideologiska struktur som regeringarna byggt kring sina handlingar.

Förvisso har den kubanska regeringen och därmed medierna flera gånger bytt handlingslinje och position i såväl små som stora frågor. Förr kallade regeringen till exempel de mänskliga rättigheterna för ett imperialismens verktyg, numer skrävlar den om hur väl Kuba uppfyller dem. Vid varje skifte förändras argumentationen så att den nya positionen passar in i den generella strukturen utan att den senare nämnvärt förändras. Även om åsikterna alltså skiftat något sedan 1960-talet, har de vid ett och samma tillfälle alltid varit konsekventa. Det finns inga motsättningar i tidningarna, inga intressekonflikter, ingen som säger emot, inte en ledarartikel som visar tveksamhet eller ett avslöjande av inkompetens och maktmissbruk. När en person får kommentera en nyhet i medierna uttalar hän precis den position som regeringen har, och varje ytterligare person i artikeln kommer att fylla i och lägga till argument som passar perfekt i åsiktsstrukturen. Detsamma gäller bokutgivningen, radioprogrammen, tevenyheterna, biblioteken.

En kort sammanfattning av den kubanska regeringens budskap i medierna är att kubanerna har en högre levnadsnivå än alla andra folk i tredje världen, och till och med har det bättre än människor i många industrialiserade länder. Att avvika en tum från revolutionen skulle innebära en snabb väg rakt in i fördärvet. Den enda anledningen till att kubanerna inte har det ännu bättre är USAs ”folkmordsblockad”.

Det är en ganska magstark argumentation med tanke på att Kuba i mitten av 1950-talet, några år före revolutionen, hade högre BNP per capita än Spanien, Italien, Grekland, Japan, Sydkorea och var på tredje plats i Latinamerika. Idag har Kuba lika hög BNP per capita som Laos och Kamerun.

För att bryta med den åsiktsstrukturen krävs en hel uppsättning argument och fakta som är mycket svåra att få tag på. Det är svårt att kritisera den ekonomiska politiken om den aldrig presenteras i medierna, och medborgarna inte har tillgång till statistiken, och i princip omöjligt att ifrågasätta den ideologiska grunden för regimen om företrädare för andra ideologier aldrig får uttala sig i medierna, eller publicera sina idéer. Två hundra år av liberalt, socialistiskt och radikalt tänkande är helt frånvarande i den kubanska offentligheten.

Men kanske skulle det viktigaste vara en opolitisk diskussion om vardagsproblem. De välkända kubanska filmerna Jordgubbar och choklad och Guantanamera till exempel, som är gjorda på Kuba med stöd från det kubanska kulturdepartementet och som innehåller mycket träffsäker kritik av det kubanska samhället, presenteras ofta som bevis för att det visst finns en kritisk samhällsdebatt på Kuba. Men precis som utländska produktioner som handlar om Kuba, som Buena vista social club, El comandante och Innan natten faller, visades de inte mer än någon vecka på biograferna i Havanna. När kubanerna själva inte hade tillgång till filmerna fick kritiken ingen effekt.

Och inför omvärlden är den kubanska regeringen mer intresserad av att förmedla illusionen om ett öppet och tolerant åsiktsklimat, än att försöka dölja problemen på Kuba som är uppenbara för alla som reser dit.

För att argumentera för en övergång till ett demokratiskt system krävs inspiration från en helt annan ideologisk utgångspunkt än den kubanska regeringens revolutionärt nationalistiska. Den främsta argumentsamlingen som finns för detta syfte är utan tvekan FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Dokumentet är explosivt i händerna på vem som helst på Kuba. Artikel 19 lyder:

”Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”

Den landar i skön kontrast till artikel 39 ch i den kubanska konstitutionen som förklarar detta:

”det konstnärliga skapandet är fritt så länge dess innehåll inte går emot Revolutionen.”

Eller artikel 62:

”Ingen av de friheter som erkänns medborgarna får användas mot det som sägs i konstitutionen eller i lagarna, inte heller mot existensen och målen med den socialistiska staten, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen.”

Människorättsdeklarationen har förstås sedan revolutionen varit helt frånvarande i den kubanska offentligheten. Den distribuerades aldrig i några större upplagor och beslagtas när dissidenter försöker sprida kopior.

1998 publicerade Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning, och dess ordförande Elizardo Sanchez Santacruz två nummer av bulletinen El Observador, ett till synes anspråkslöst nyhetsbrev på två A4-papper, med några korta notiser om situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. På sista sidan fanns en förkortad version av de xx artiklarna i deklarationstexten. Nyhetsbrevet trycktes på en kopiator som en utländsk ambassad donerat, och spreds från hand till hand. Efter nummer två var myndigheternas budskap till Elizardo Sanchez mycket tydligt: Ni får inte fortsätta med tryckningen.

Hos många av dem som läser texten för första gången slår innehållet ned som en blixt. Idén om okränkbara mänskliga rättigheter, och det uppenbara att den kubanska regeringen bryter mot dem hela tiden, gör det möjligt att formulera tydliga och ideologiska anklagelser mot regeringen och ställa den till svars, om så bara i tanken. Det är ingen överdrift att påstå att det revolutionära projektet varit omöjligt om alfabetiseringskampanjerna på 60-talet använt Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som läsövning.

Men det hade Fidel Castro och de andra revolutionärerna förstått redan från början. Det visas om inte annat av Ehnmarks och Lunkvists varningar ovan. Förtryck av yttrandefriheten är nämligen sällan mer komplicerad än så. Det är bara en mycket rationell metod för att behålla makten. För mig har projektet ”xxxxx” hela tiden handlat om just detta: Det är förtrycket av ordet som hindrar medborgarna på Kuba att ta makten över sitt eget land.

* * *

Ibland kan man höra att det visst finns en kritisk debatt på Kuba. Men den myten tror inte ens journalisterna i de kubanska massmedierna på. Dåvarande ordföranden för det kubanska journalistfacket och tidigare redaktören för ungkommunisternas tidning Juventud Rebelde gav i slutet av 1980-talet en god bild av den kubanska pressens inställning när han i en intervju svarade på frågor från den argentinska tidskriften El Periodista:

Question: Can we conceive the hypothesis whereby, as occurs in any capitalist country, an editorial in a Cuban newspaper will be able to criticize some decision made by the head of the government?

Answer: That’s a bit complicated. We’re in a position to make an extraordinary effort but not about to engage in liberalism. We will not go to that extreme. (1)

…

1, Citerat ur Timerman, Jacobo Cuba, A Journey (New York, Vintage; 1992) p 80

– Den enda fackföreningen som finns i landet är enbart till för att kontrollera arbetarna och den fackföreningen kontrolleras i sin tur av det styrande partiet. Det är en stenhård diktatur utan några som helst rättigheter, säger Ulf Edström till nättidningen Ment.

– Allt jag kan säga i nuläget är att jag hoppas verkligen att konsumenterna bojkottar de här jeansen för att visa att Sverige inte vill bedriva handel med en diktatur. Alla pengar som kommer in i det landet går rakt ner i fickorna på diktaturen och ingen annanstans.

Detta är ett ställningstagande som förpliktigar. Nordkorea är ju inte den enda stenhårda diktaturen i världen som bekant. Och citaten ovan passar ju även perfekt på Kuba, Eritrea med flera. Alltså:

• Hur ställer sig Ulf Edström till att LOs egen folkhögskola Runö tillsammans med Svensk-kubanska föreningen härom året hade ett hyllningsmöte till den kubanska diktaturen?
• Hur ser Edström på att Svensk-kubanska föreningen förra året deltog i socialistiskt forum som ABF och LO finansierade?
• När kommer Edström dundra fördömanden över att eritreanska diktaturkramare fick vara med i LOs eget partis första-maj-tåg i år?
• Hur ställer sig LO till att arbetarrörelsens egen folkbildningsorganisation ABF i många år har samarbetat med Svensk-kubanska föreningen på olika sätt? (Här och här finns beskrivningar av några sådana möten i ABFs regi.)

Problemet är ju inte att jeansen publiceras i Nordkorea, utan att LO och alla andra som sätter sig på höga hästar har för lite kontakter med olika delar av det nordkoreanska samhället. Hur ska man förändra ett land genom bojkott, när landet redan har bojkottat hela världen i flera decennier?

Jag hade för några år sedan en plan på att åka till Nordkorea och började med att ringa den nordkoreanska ambassaden för att fråga om vad som behövdes för ett visum. Jag fick svaret att prata med mr Kim, eller Lee, eller ngt annat typiskt, men att han inte var inne.

”Call back in two hours”, sa receptionen. Två timmar senare hade mr Kim slutat för dagen, dagen efter var han inte där, inte dagen efter det heller och veckan därpå i ett möte. Han fanns inte.

I det perspektivet kan man inte annat än vara imponerad över Noko jenas som inte bara lyckats åka dit, utan även göra affärer, producera jeans och till och med få producenten att skriva på ett CSR-avtal, utan att någonstans på vägen säga något positivt om den nordkoreanska regeringen.

Det är annat än den svenska vänsterns alla hyllningar till den kubanska sjukvården och utbildningen det, och smutskastningen av kubanska oppositionella, och inte ett enda par jeans har de lyckats producera på Kuba heller.

Synd bara att man precis som Gudmundsson inte längre tillhör målgruppen.

Här finns några av bilderna från tidningarna den 4 januari om slaget vid Killinochi och hur fronterna förändrats sedan 2005 (Bilderna är tagna från Sunday Observer och The Nation den 4 januari 2009):

De srilankesiska mediernas bevakning av kriget var entusiastisk och hyllande ned till sista stavelse. Där fanns inte en antydan om regeringstruppernas övergrepp gentemot civilbefolkningen.

Den rapport om problemen i det srilankesiska rättsväsendet som Amnesty International publicerade i juni avfärdas antagligen som partisk i medierna, men är inte desto mindre viktig.

Inför resan läste jag en mycket intressant ICG-rapport om den singalesiska nationalismen och hur den har utvecklats sedan självständigheten 1948, och vilka begränsningar den sätter för den politiska debatten i landet idag.

Tjetjenien och Kina i International Herald Tribune

Läste häromdagen i IHT (18-19 July) en artikel av NYT:s fd Moskvakorrespondent C. J. Chivers om den tjetjenska människorättsaktivisten Natalya Estemirova som nyligen mördats. Viktig text som bland annat visar hur öppet hon arbetade, precis som Anna Politkovskaja.

I samma tidning fanns en artikel av Edward Wong som hur det blir allt vanligare med folkliga protester som slutar i våldsamheter i Kina. Den grundläggande frågan i artikeln är till vilken grad kineserna fortfarande är rädda för polisen. Artikeln hänvisar till statistik från de kinesiska myndigheterna om antalet protester och upplopp i landet som 2006 var 90 000 medan det 2003 var 60 000, vilket är mycket bara det.

Maria Heimer hänvisade till samma siffror i en mycket intressant artikel på Brännpunkt häromåret, och menar att dessa protester ofta leder till resultat. Jag använde Heimers artikel bla när jag skrev ”Det blir ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten” för BOI för något år sedan.

Barack Obama och demokratiseringen

I slutet av förra året skrev Larry Diamond en artikel på Newsweek om hur den nya administrationen skulle föra demokratifrämjandet vidare efter att GWB hade givit ”democracy promotion a bad name”. Han drar flera viktiga lärdomar av de senaste årens misslyckanden efter 1990-talets demokratiseringsvåg, bland annat ”Making democracy work proved harder than bringing down authoritarian rule.”

Han argumenterar starkt för att Obama-administrationen bör avveckla embargot gentemot Kuba, och öppna för nya relationer till Iran genom att bland annat avsluta handelssanktionerna. (Obamas briljanta tal till den muslimska världen vid Cairo-universitetet den 4 juni i år var precis den början som behövdes – filmversion textversion – även om förtrycket efter valet satte punkt för förändringen på ett tag)

Vad som behövs är enligt Diamond mer öppenhet gentemot människor som lever under förtryck, ”engaging closed societies is the best way to foster change”. Han skriver bland annat att USA måste stötta exilgrupper som arbetar för demokratisk förändring i sina hemländer på ett bättre sätt, främja rättsstat, skapa starka incitament för att de styrande i nya demokratier ska hålla sig till de demokratiska principerna, utöka stödet till oberoende organisationer och medier, samt ”the new president should keep in mind the power of example”.

Demokratiturism i Berlin

I höstas var Anna och jag i Berlin och gjorde en hel del politisk turism och plockade på oss olika papper och broschyrer.

Stasi-museet är ytterligare ett av flera säkerhetspolis-museer i Öst- och Centraleuropa som i första hand bevarar stämningen och prylarna från åren av förtryck, men som inte använder detta för att skapa en diskussion om förtryckets syften och resultat. (Broschyren finns på hemsidan.)

I anknytning till museet ligger också Stasiarkivet, där man kan begära att få se sin egen fil, eller iaf få svar på om det någonsin upprättades en. För att få ut filen behöver man fylla i följande blankett: Stasi

Timothy Garton Ash beskriver i boken The File hur han läser filen om sig själv hos Stasi och sedan besöker personerna som hade lämnat information om honom. Även Richard Swartz har i boken Room Service, kapitlet Blacken, skrivit om hur det var att läsa sin egen Stasifil.

Vi hittade också en intressant broschyr från Stasi-fängelset utanför Berlin och en om en utställning om förtrycket av Jehovas vittnen i DDR. Vi hade dock inte tid att åka dit.

Även det nyrenoverade och imponerande Deutsches Historisches Museum gav några intressanta perspektiv på demokratiseringen av Östtyskland, nämligen att den inte hade tagits upp i den nationella historieskrivningen alls ännu.

Museets två våningar med 2000 år av historia avslutas officiellt 1994. Men trots att berättelsen som helhet är magnifik slutar den platt. Fredsrörelsen, människorättsgrupperna, prästerna, journalisterna etc och deras västtyska och internationella allierades arbete hade skuffats undan i ett obetydligt hörn och där fanns inte mer än några videoskärmar och demonstrationsbanderoller som anekdotiskt berättade om arbetet som ledde fram till revolutionen 1989.

Det lilla utrymmet ligger sist i det blå område som behandlar perioden 1949 – 1994 på museikartan nedan. När jag sedan i informationsdisken frågade varför museet berättade så lite om dessa viktiga år för Tyskland och Europa, förklarade personen en aning stött:  ”Why, it is a very short period. We have two thousand years of history.”

När jag tittar på museets hemsida nu visar det sig dock att de har en stor fotoutställning om åren kring 1989 nu under sommaren.

Det skulle inte falla mig in att tro att det Socialdemokratiska partiet skulle ha något till övers för varken Dawit Isaaks och alla eritreanska fritänkares förtryckare.

Men likväl hade de en egen plats i tåget och mängder med skyltar med budskapen ”Svenska media: imperialismens hantlangare”, ”Eritrea står för social rättvisa”, och liknande.

De delade också ut flygblad som bland annat berättade att: ”Dag in och dag ut har de fyra största dagstidningarna på ett exempellöst och okänsligt sätt spridit dåligt underbyggda, lösryckta och för eritreaner i Sverige djupt sårande och kränkande uppgifter om Eritrea, dess folk och dess ledare.”

Men precis som alla andra förtryckare vägrar de att berätta vilka dessa uppgifter är, för i så fall skulle de ju bjuda in till diskussion.

Detta förvånar förvisso inte. Men att Socialdemokraterna okritiskt låter denna typ av organisationer få den legitimitet som deltagandet i förstamajfirandet innebär är oförskämt mot alla de eritreaner som har flytt till Sverige de senaste två decennierna.

Förr om åren har jag i vänsterns och r:arnas tåg alltid sett flaggor om friheten på Kuba, i Nordkorea och Zimbabwe. Så var det även i år, enligt uppgift. Och nu upplåter socialdemokraterna plats till den eritreanska regeringens representanter. Varför är det så svårt att hålla rent från förtrycket på första maj?

(Se fler bilder på Fredrik Malms blogg)

När jag häromåret träffade två av grundarna till Otpor i Serbien, och frågade om de ville åka till Kuba för att träffa kubanska dissidenter, var deras första fråga om den andra generationen dissidenter hade presenterat sig ännu.

De jämförde de demokratiaktivister jag berättade om med de jugoslaver som under många år varit emot först kommunismen och sedan Milosevic, men som trots hård kamp inte lyckades åstadkomma förändring. Deras roll hade blivit att upprätthålla en idé om motstånd och om frihet, vilket i sig inte ska förringas.

I serbien var det studenterna i Otpor som lyckades satte en ny bild av kampen, och som gjorde demokratisering attraktiv och snygg för de ungdomar som dittills bara sett dissidenterna som kufar.

Men det var aldrig Otpor som gjorde arbetet bakom hela den enorma medborgerliga kraft  avsatte Milosevic hösten 2000, men det var Otpor som visade hur det faktiskt var möjligt.

I det perspektivet har Yoani Sánchez inte bara skrivit mycket klokt och läsvärt, utan främst skapat bilden av att hennes generation faktiskt kan bryta det informationsmonopol som den kubanska regeringen lagt över ön i 60 år, och murat fast idén om att alla kan bidra till förändring. Denna bild är viktigare än alla de handlingar hon någonsin själv kan göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, blogg, demokrati.

Att parafrasera amerikanska tal är dock inget nytt. Men frågan är vad som kan slå Sahlin och Rajapaksa, någon?

(Bilden är från Galle i södra Sri Lanka. Anna och jag var där på semester i kring årsskiftet. )

Broschyren består av Alexis Gainzas text Mina böckers Kuba, som beskriver hur censuren radderar det kubanska litterära kulturarvet från honom och alla andra på Kuba, och min artikel Böckernas återkomst, som handlar om de fria bibliotekens uppkomst och funktion. Läs här: Böckernas Kuba.

Artikeln berättar om hur Berta Mexidor Vázquez och Ramon Humberto Colas hör Fidel Castro föklara för en journalist på bokmässan i Havanna 1998 att: ”Det finns inga förbjudna böcker på Kuba, vi har bara inte pengar att köpa dem för.”

Med detta som utgångspunkt inledde arbetet med att låna ut alla de böcker som de själva ägde och som deras aktivistvänner ägde, och som de alltid ansett var förbjudna.

De fria biblioteken blev förstås snabbt motarbetade av säkerhetspolisen, och i arresteringsvågen 2003 arresterades ett 20-tal bibliotekarier och deras bibliotek förstördes. Berta och Ramon hade då redan gått i exil, och lämnat över ansvaret för de 80-tal bibliotek som vuxit upp på Kuba till Gisela Delgado som fortfarande driver verksamheten vidare.

Upplevelsen var omvälvande. Den viktigaste erfarenheten var kanske hur öppet de kubanska demokratiaktivisterna då precis som nu arbetar. Förhoppningsvis kommer det fram i artikeln. Det mesta av deras berättelser gäller dessutom fortfarande.

Artikeln finns tyvärr bara som PDF: Tidskriften Latinamerika 4-99

Den bästa artikeln om 50-årsfirandet av revolutionen som jag är läst skrevs av den mexikanske vänsterikonen Jorge Castañeda och publicerades i Newsweek härom veckan.

It is known from authoritative Cuba sources that 700 individuals were executed on charges of violence committed by orders of the Batista regime: murder, torture, arson, mutilation, extortion, robbery, etc. The procedure before military courts was based on the ”Law of Sierra Maestra”.

A couple of friends of mine found it in a second hand book shop in Stockholm, transcribed the foreword and published it on the Cuba Nuestra web site. I found a printed copy in my archive a couple of days ago and realized that the original page is not active anymore, so this PDF-version might still be of interest. There is a Spanish reference to it here.

Bulletin of the International Commission of Jurists, No. 9 August 1959. Pp 36-39

Rapporten var sammanställd av honom och hans bror Gerardo och kom med ett antal bilagor med notiser om domar och avrättningar från kubanska tidningar, domstolspapper och vittnesmål. Nedan finns några av dessa bilagor. Många av notiserna presenterades med en vinjett med texten ”Contra delitos” (Mot brotten).

Allt hårdare domar på Kuba. Den kubanska brottsbalken har reformerats, minst tolv personer har avrättats i år – DN Kultur 13 juni 1999

ERIK JENNISCHE

Förra veckan avrättades två personer på Kuba för mord på fyra turister. Minst tolv personer har därmed arkebuserats på Kuba i år, och fler lär det bli.

Den kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning publicerade nyligen en rapport med titeln ”Dödsstraff i Kuba, kommentarer”. Tre sidor sammanfattning och en ordentlig bunt bilagor med tidningsklipp, brev och lagparagrafer beskriver väl konsekvenserna av Fidel Castros uppmaning från början av året att inte spara något krut i kampen mot brottsligheten.

Under mars och april i år rapporterade den officiella landsortspressen i Kuba om åtta avrättningar genom arkebusering. Den oberoende nyhetsbyrån Cuba Press rapporterade den 26 mars om ytterligare två. Från samma källor kommer nyheten om de två senast verkställda dödsstraffen. Den kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning och Cuba Press är två av de organisationer som vuxit sig starka under 90-talet. Trots trakasserier och arresteringar rapporterar de om det som sker på Kuba.

Gerardo Sánchez Santa Cruz, författare till rapporten, skriver att det inte är vanligt att den nationella pressen – det vill säga kommunistpartiets tidning Granma – informerar om verkställda avrättningar, men att det sedan 1996 har blivit allt vanligare i lokalpressen. Förra året fann kommissionen rapporter om två avrättningar i lokaltidningar (Amnesty rapporterar att ytterligare tre verkställdes). I år har emellertid både antalet avrättningar och publiciteten kring dem ökat radikalt.

De brott som tidningsnotiserna berättar om är förvisso fasansfulla: mord och våldtäkter. Men obehaget blir än större när flera av notiserna presenteras med en vinjett föreställande en hand som hårt slår på ordet delitos, det vill säga brott. Dödsstraffen är nämligen en del av Fidel Castros kampanj. Kampanjen har till syfte att få två kategorier människor att känna sig säkra: partikamrater och turister.

Rättegången mot en av de avrättade, Francisco Javier Chavez Palacios, efter mordet på en partifunktionär i Bayamo i östra Kuba, beskrivs av kommissionen som ”juridisk lynchning”.

I tidskriften Revista Mensuals januarinummer kommenterade en talesman för utrikesministeriet domen mot de nu avrättade kubanerna Sergio Antonio Duarte Scull och Carlos Rafael Peláez Prieto som dömts för mordet på fyra turister med att den skulle ses som prejudicerande. Han förklarade också att ”Dödsstraff är en exceptionell påföljd som används vid mycket allvarliga brott, och endast i fall som lagen medger.” Varför var den sista satsen nödvändig?

Kommissionens rapport berättar att ytterligare 12 dödsdomar fallit sedan september förra året. Det framgår inte när de andra ska verkställas, men ingen av dem som avrättats under våren har suttit längre än två år i dödscellen. Man kan därför räkna med att antalet verkställda dödsstraff kommer att öka under året.

Före revolutionen 1959 var dödsstraff förbjudet förutom för militära brott. Efter 1959 infördes dödsstraff för brott mot ”statens säkerhet” och mot ”den inre ordningen”, men även för mord och sexualbrott. I februari i år reformerades den kubanska brottsbalken. Ett stort antal narkotikabrott kan numera bestraffas med döden, och påföljderna för rån, koppleri, penningtvätt och människosmuggling blev avsevärt hårdare. Samtidigt blev spridande av information som kan påstås destabilisera den kubanska staten straffbart med upp till 30 års fängelse.

Gerardo Sánchez Santa Cruz uppmanar i rapporten de regeringar, organisationer och privatpersoner som arbetar mot dödsstraffet att ”övertala” den kubanska regeringen ”att införa ett moratorium på verkställandet av ett så ociviliserat straff, som första steg, för att senare helt förbjuda bruket av det”.

ERIK JENNISCHE

Frilansskribent

Se även www.cubanet.org eller www.cubafreepress.org

Några av bilagor till rapporten finns här.

La Pena de Muerte en Cuba. Comentarios.

Anexos

Men frågan är också varför tex Cecilia Malmström som så tydligt agerade för Dawit före maktskiftet är så tyst. 2004 skrev hon i ett pressmeddelande att Laila Freivalds borde åka till Eritrea för att förhandla för Dawit. Den rimliga frågan nu är ju varför hon inte reser dit själv?