I vintras var vi på semester i Sri Lanka, lite av en slump. Det inföll dessutom med att den srilankesiska regeringen vann de sista avgörande slagen mot de Tamilska tigrarna, LTTE. Under veckorna vi var där föll såväl Tigrarnas självutnämnda huvudstad Killinochi och basen i vid det strategiska Elefantpasset. Sedan återstod bara en skärva av den yta som gerillan kontrollerade för bara några år sedan.

Här finns några av bilderna från tidningarna den 4 januari om slaget vid Killinochi och hur fronterna förändrats sedan 2005 (Bilderna är tagna från Sunday Observer och The Nation den 4 januari 2009):

De srilankesiska mediernas bevakning av kriget var entusiastisk och hyllande ned till sista stavelse. Där fanns inte en antydan om regeringstruppernas övergrepp gentemot civilbefolkningen.

Den rapport om problemen i det srilankesiska rättsväsendet som Amnesty International publicerade i juni avfärdas antagligen som partisk i medierna, men är inte desto mindre viktig.

Inför resan läste jag en mycket intressant ICG-rapport om den singalesiska nationalismen och hur den har utvecklats sedan självständigheten 1948, och vilka begränsningar den sätter för den politiska debatten i landet idag.

Sitter och rensar i pappersarkivet och tänker att vissa artiklar måste sparas, men att de kanske även är av intresse för andra.

Tjetjenien och Kina i International Herald Tribune

Läste häromdagen i IHT (18-19 July) en artikel av NYT:s fd Moskvakorrespondent C. J. Chivers om den tjetjenska människorättsaktivisten Natalya Estemirova som nyligen mördats. Viktig text som bland annat visar hur öppet hon arbetade, precis som Anna Politkovskaja.

I samma tidning fanns en artikel av Edward Wong som hur det blir allt vanligare med folkliga protester som slutar i våldsamheter i Kina. Den grundläggande frågan i artikeln är till vilken grad kineserna fortfarande är rädda för polisen. Artikeln hänvisar till statistik från de kinesiska myndigheterna om antalet protester och upplopp i landet som 2006 var 90 000 medan det 2003 var 60 000, vilket är mycket bara det.

Maria Heimer hänvisade till samma siffror i en mycket intressant artikel på Brännpunkt häromåret, och menar att dessa protester ofta leder till resultat. Jag använde Heimers artikel bla när jag skrev ”Det blir ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten” för BOI för något år sedan.

Barack Obama och demokratiseringen

I slutet av förra året skrev Larry Diamond en artikel på Newsweek om hur den nya administrationen skulle föra demokratifrämjandet vidare efter att GWB hade givit ”democracy promotion a bad name”. Han drar flera viktiga lärdomar av de senaste årens misslyckanden efter 1990-talets demokratiseringsvåg, bland annat ”Making democracy work proved harder than bringing down authoritarian rule.”

Han argumenterar starkt för att Obama-administrationen bör avveckla embargot gentemot Kuba, och öppna för nya relationer till Iran genom att bland annat avsluta handelssanktionerna. (Obamas briljanta tal till den muslimska världen vid Cairo-universitetet den 4 juni i år var precis den början som behövdes – filmversion textversion – även om förtrycket efter valet satte punkt för förändringen på ett tag)

Vad som behövs är enligt Diamond mer öppenhet gentemot människor som lever under förtryck, ”engaging closed societies is the best way to foster change”. Han skriver bland annat att USA måste stötta exilgrupper som arbetar för demokratisk förändring i sina hemländer på ett bättre sätt, främja rättsstat, skapa starka incitament för att de styrande i nya demokratier ska hålla sig till de demokratiska principerna, utöka stödet till oberoende organisationer och medier, samt ”the new president should keep in mind the power of example”.

Demokratiturism i Berlin

I höstas var Anna och jag i Berlin och gjorde en hel del politisk turism och plockade på oss olika papper och broschyrer.

Stasi-museet är ytterligare ett av flera säkerhetspolis-museer i Öst- och Centraleuropa som i första hand bevarar stämningen och prylarna från åren av förtryck, men som inte använder detta för att skapa en diskussion om förtryckets syften och resultat. (Broschyren finns på hemsidan.)

I anknytning till museet ligger också Stasiarkivet, där man kan begära att få se sin egen fil, eller iaf få svar på om det någonsin upprättades en. För att få ut filen behöver man fylla i följande blankett: Stasi

Timothy Garton Ash beskriver i boken The File hur han läser filen om sig själv hos Stasi och sedan besöker personerna som hade lämnat information om honom. Även Richard Swartz har i boken Room Service, kapitlet Blacken, skrivit om hur det var att läsa sin egen Stasifil.

Vi hittade också en intressant broschyr från Stasi-fängelset utanför Berlin och en om en utställning om förtrycket av Jehovas vittnen i DDR. Vi hade dock inte tid att åka dit.

Även det nyrenoverade och imponerande Deutsches Historisches Museum gav några intressanta perspektiv på demokratiseringen av Östtyskland, nämligen att den inte hade tagits upp i den nationella historieskrivningen alls ännu.

Museets två våningar med 2000 år av historia avslutas officiellt 1994. Men trots att berättelsen som helhet är magnifik slutar den platt. Fredsrörelsen, människorättsgrupperna, prästerna, journalisterna etc och deras västtyska och internationella allierades arbete hade skuffats undan i ett obetydligt hörn och där fanns inte mer än några videoskärmar och demonstrationsbanderoller som anekdotiskt berättade om arbetet som ledde fram till revolutionen 1989.

Det lilla utrymmet ligger sist i det blå område som behandlar perioden 1949 – 1994 på museikartan nedan. När jag sedan i informationsdisken frågade varför museet berättade så lite om dessa viktiga år för Tyskland och Europa, förklarade personen en aning stött:  ”Why, it is a very short period. We have two thousand years of history.”

När jag tittar på museets hemsida nu visar det sig dock att de har en stor fotoutställning om åren kring 1989 nu under sommaren.

Först partirepresentanter, sedan orkester, sedan SSU och sedan den eritreanska regeringens representanter. Så såg det ut när förstamajtåget svängde av från Kungsgatan mot Norra Bantorget i Stockholm.

Det skulle inte falla mig in att tro att det Socialdemokratiska partiet skulle ha något till övers för varken Dawit Isaaks och alla eritreanska fritänkares förtryckare.

Men likväl hade de en egen plats i tåget och mängder med skyltar med budskapen ”Svenska media: imperialismens hantlangare”, ”Eritrea står för social rättvisa”, och liknande.

De delade också ut flygblad som bland annat berättade att: ”Dag in och dag ut har de fyra största dagstidningarna på ett exempellöst och okänsligt sätt spridit dåligt underbyggda, lösryckta och för eritreaner i Sverige djupt sårande och kränkande uppgifter om Eritrea, dess folk och dess ledare.”

Men precis som alla andra förtryckare vägrar de att berätta vilka dessa uppgifter är, för i så fall skulle de ju bjuda in till diskussion.

Detta förvånar förvisso inte. Men att Socialdemokraterna okritiskt låter denna typ av organisationer få den legitimitet som deltagandet i förstamajfirandet innebär är oförskämt mot alla de eritreaner som har flytt till Sverige de senaste två decennierna.

Förr om åren har jag i vänsterns och r:arnas tåg alltid sett flaggor om friheten på Kuba, i Nordkorea och Zimbabwe. Så var det även i år, enligt uppgift. Och nu upplåter socialdemokraterna plats till den eritreanska regeringens representanter. Varför är det så svårt att hålla rent från förtrycket på första maj?

(Se fler bilder på Fredrik Malms blogg)

I söndags publicerade DN två av de intressantaste artiklarna jag läst om Kuba i svensk press på flera år. En intervju om och en artikel av Yoani Sánches, som sedan några år driver bloggen Generación Y.

När jag häromåret träffade två av grundarna till Otpor i Serbien, och frågade om de ville åka till Kuba för att träffa kubanska dissidenter, var deras första fråga om den andra generationen dissidenter hade presenterat sig ännu.

De jämförde de demokratiaktivister jag berättade om med de jugoslaver som under många år varit emot först kommunismen och sedan Milosevic, men som trots hård kamp inte lyckades åstadkomma förändring. Deras roll hade blivit att upprätthålla en idé om motstånd och om frihet, vilket i sig inte ska förringas.

I serbien var det studenterna i Otpor som lyckades satte en ny bild av kampen, och som gjorde demokratisering attraktiv och snygg för de ungdomar som dittills bara sett dissidenterna som kufar.

Men det var aldrig Otpor som gjorde arbetet bakom hela den enorma medborgerliga kraft  avsatte Milosevic hösten 2000, men det var Otpor som visade hur det faktiskt var möjligt.

I det perspektivet har Yoani Sánchez inte bara skrivit mycket klokt och läsvärt, utan främst skapat bilden av att hennes generation faktiskt kan bryta det informationsmonopol som den kubanska regeringen lagt över ön i 60 år, och murat fast idén om att alla kan bidra till förändring. Denna bild är viktigare än alla de handlingar hon någonsin själv kan göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, blogg, demokrati.

”S we can!” måste som en av de sämsta retoriska poängerna i svensk politisk historia. Talet finns här. Men man får vara imponerad över att hon vågar.  Även Sri Lankas tämligen auktoritära president Mahinda Rajapaksa har lärt av av Barack Obama:

Att parafrasera amerikanska tal är dock inget nytt. Men frågan är vad som kan slå Sahlin och Rajapaksa, någon?

(Bilden är från Galle i södra Sri Lanka. Anna och jag var där på semester i kring årsskiftet. )

2002 deltog Silc för första gången på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg . Vi hade inte mycket annat att ställa ut än Florence Laag Brandells 726 dagar – ögonblicksbilder och personliga intryck från Zimbabwe och broschyren Böckernas Kuba. Med tiden har Silc förlags katalog vuxit till ett tiotal titlar.

Broschyren består av Alexis Gainzas text Mina böckers Kuba, som beskriver hur censuren radderar det kubanska litterära kulturarvet från honom och alla andra på Kuba, och min artikel Böckernas återkomst, som handlar om de fria bibliotekens uppkomst och funktion. Läs här: Böckernas Kuba.

Artikeln berättar om hur Berta Mexidor Vázquez och Ramon Humberto Colas hör Fidel Castro föklara för en journalist på bokmässan i Havanna 1998 att: ”Det finns inga förbjudna böcker på Kuba, vi har bara inte pengar att köpa dem för.”

Med detta som utgångspunkt inledde arbetet med att låna ut alla de böcker som de själva ägde och som deras aktivistvänner ägde, och som de alltid ansett var förbjudna.

De fria biblioteken blev förstås snabbt motarbetade av säkerhetspolisen, och i arresteringsvågen 2003 arresterades ett 20-tal bibliotekarier och deras bibliotek förstördes. Berta och Ramon hade då redan gått i exil, och lämnat över ansvaret för de 80-tal bibliotek som vuxit upp på Kuba till Gisela Delgado som fortfarande driver verksamheten vidare.

Detta var den första artikeln jag skrev om Kuba. Jag skrev den på våren 1999, – när den kubanska revolutionen precis fyllt 40 år – efter att jag kommit hem från tre månader i Havanna. Under de månaderna samlade jag material till en uppsats som försöker besvara frågan hur processen att blir dissident ser ut.

Upplevelsen var omvälvande. Den viktigaste erfarenheten var kanske hur öppet de kubanska demokratiaktivisterna då precis som nu arbetar. Förhoppningsvis kommer det fram i artikeln. Det mesta av deras berättelser gäller dessutom fortfarande.

Artikeln finns tyvärr bara som PDF: Tidskriften Latinamerika 4-99

Den bästa artikeln om 50-årsfirandet av revolutionen som jag är läst skrevs av den mexikanske vänsterikonen Jorge Castañeda och publicerades i Newsweek härom veckan.

This report is one of the very first documents on the gross human rights violations in Cuba the first couple of months after the revolutionary government sized power in January 1959. It was published by the ICJ in August the same year. Among other things it states:

It is known from authoritative Cuba sources that 700 individuals were executed on charges of violence committed by orders of the Batista regime: murder, torture, arson, mutilation, extortion, robbery, etc. The procedure before military courts was based on the ”Law of Sierra Maestra”.

A couple of friends of mine found it in a second hand book shop in Stockholm, transcribed the foreword and published it on the Cuba Nuestra web site. I found a printed copy in my archive a couple of days ago and realized that the original page is not active anymore, so this PDF-version might still be of interest. There is a Spanish reference to it here.

Bulletin of the International Commission of Jurists, No. 9 August 1959. Pp 36-39

Den här artikeln skrev jag sommaren 1999 efter att Elizardo Sanchez Santa Cruz skickat en rapport om den kubanska regeringens bruk av dödsstraff de sista åren på 1990-talet.

Rapporten var sammanställd av honom och hans bror Gerardo och kom med ett antal bilagor med notiser om domar och avrättningar från kubanska tidningar, domstolspapper och vittnesmål. Nedan finns några av dessa bilagor. Många av notiserna presenterades med en vinjett med texten ”Contra delitos” (Mot brotten).

Allt hårdare domar på Kuba. Den kubanska brottsbalken har reformerats, minst tolv personer har avrättats i år – DN Kultur 13 juni 1999

ERIK JENNISCHE

Förra veckan avrättades två personer på Kuba för mord på fyra turister. Minst tolv personer har därmed arkebuserats på Kuba i år, och fler lär det bli.

Den kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning publicerade nyligen en rapport med titeln ”Dödsstraff i Kuba, kommentarer”. Tre sidor sammanfattning och en ordentlig bunt bilagor med tidningsklipp, brev och lagparagrafer beskriver väl konsekvenserna av Fidel Castros uppmaning från början av året att inte spara något krut i kampen mot brottsligheten.

Under mars och april i år rapporterade den officiella landsortspressen i Kuba om åtta avrättningar genom arkebusering. Den oberoende nyhetsbyrån Cuba Press rapporterade den 26 mars om ytterligare två. Från samma källor kommer nyheten om de två senast verkställda dödsstraffen. Den kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning och Cuba Press är två av de organisationer som vuxit sig starka under 90-talet. Trots trakasserier och arresteringar rapporterar de om det som sker på Kuba.

Gerardo Sánchez Santa Cruz, författare till rapporten, skriver att det inte är vanligt att den nationella pressen – det vill säga kommunistpartiets tidning Granma – informerar om verkställda avrättningar, men att det sedan 1996 har blivit allt vanligare i lokalpressen. Förra året fann kommissionen rapporter om två avrättningar i lokaltidningar (Amnesty rapporterar att ytterligare tre verkställdes). I år har emellertid både antalet avrättningar och publiciteten kring dem ökat radikalt.

De brott som tidningsnotiserna berättar om är förvisso fasansfulla: mord och våldtäkter. Men obehaget blir än större när flera av notiserna presenteras med en vinjett föreställande en hand som hårt slår på ordet delitos, det vill säga brott. Dödsstraffen är nämligen en del av Fidel Castros kampanj. Kampanjen har till syfte att få två kategorier människor att känna sig säkra: partikamrater och turister.

Rättegången mot en av de avrättade, Francisco Javier Chavez Palacios, efter mordet på en partifunktionär i Bayamo i östra Kuba, beskrivs av kommissionen som ”juridisk lynchning”.

I tidskriften Revista Mensuals januarinummer kommenterade en talesman för utrikesministeriet domen mot de nu avrättade kubanerna Sergio Antonio Duarte Scull och Carlos Rafael Peláez Prieto som dömts för mordet på fyra turister med att den skulle ses som prejudicerande. Han förklarade också att ”Dödsstraff är en exceptionell påföljd som används vid mycket allvarliga brott, och endast i fall som lagen medger.” Varför var den sista satsen nödvändig?

Kommissionens rapport berättar att ytterligare 12 dödsdomar fallit sedan september förra året. Det framgår inte när de andra ska verkställas, men ingen av dem som avrättats under våren har suttit längre än två år i dödscellen. Man kan därför räkna med att antalet verkställda dödsstraff kommer att öka under året.

Före revolutionen 1959 var dödsstraff förbjudet förutom för militära brott. Efter 1959 infördes dödsstraff för brott mot ”statens säkerhet” och mot ”den inre ordningen”, men även för mord och sexualbrott. I februari i år reformerades den kubanska brottsbalken. Ett stort antal narkotikabrott kan numera bestraffas med döden, och påföljderna för rån, koppleri, penningtvätt och människosmuggling blev avsevärt hårdare. Samtidigt blev spridande av information som kan påstås destabilisera den kubanska staten straffbart med upp till 30 års fängelse.

Gerardo Sánchez Santa Cruz uppmanar i rapporten de regeringar, organisationer och privatpersoner som arbetar mot dödsstraffet att ”övertala” den kubanska regeringen ”att införa ett moratorium på verkställandet av ett så ociviliserat straff, som första steg, för att senare helt förbjuda bruket av det”.

ERIK JENNISCHE

Frilansskribent

Se även www.cubanet.org eller www.cubafreepress.org

Några av bilagor till rapporten finns här.

Este informe me mandó en Mayo 1999 la Comisión Cubana de Derechos Humanos y Reconciliación Nacional.

La Pena de Muerte en Cuba. Comentarios.

Anexos

Lars Adaktusson har blivit den journalist i drakarna som mest tar ansvar för kollegan Dawit Isaak. I dagens krönika ryter han till igen och frågar sig om ”den tysta diplomatin” mest är ett skydd för UDs misstag.

Men frågan är också varför tex Cecilia Malmström som så tydligt agerade för Dawit före maktskiftet är så tyst. 2004 skrev hon i ett pressmeddelande att Laila Freivalds borde åka till Eritrea för att förhandla för Dawit. Den rimliga frågan nu är ju varför hon inte reser dit själv?

Med anledning av artikeln om Måns Herngren tipsade Alexis på Miscelaneas de Cuba om the Cuba Archives sammanställning av Ernesto Che Guevaras mord under sin tid på Kuba.

De rapporterar om 14 mord under Guevaras tid i gerillan, 23 under de tre första dagarna efter revolutionen i januari 1959 när han var befälhavare i Santa Clara, och 164 under de 11 månader 1959 som han styrde över fängelset La Cabaña i Havanna.

International Commission of Jurists rapporterade om massavrättningarna redan 1962, i rapporten Cuba and the Rule of Law. De konstaterar att minst 700 personer avrättades under de första sex månaderna efter revolutionen.

Nu är det bara några dagar kvar till att bröderna Castro kan fira 50 år vid makten i Kuba. Det är precis 50 år för mycket. Den kubanska revolutionen var en olycka från 1 den första januari 1959. Ingen regering som börjar med att avrätta sina egna medborgare kan någonsin skapa legitimitet för sitt styre.

Man får ändå hoppas att det är någon av alla kommentatorer som inför 50-årsdagen frågar sig; vad har revolutionen inneburit för kubanerna, och hur kan vi se till att förtrycket ersätts med frihet så snabbt som möjligt?

De som har gjort PR för Måns Herngrens Allt flyter har haft några mycket lyckade veckor. De dåliga recensionerna (DN, GP, Svd) har trängts undan av hyllningsreportage om huvudpersonerna. Men hur kan kulturpersonligheter som tar sådan plats  i medierna få säga vad som helst utan att ifrågasättas? Så här säger Herngren till Svds helgbilaga Min helg (19/12-1/1):

Jag valde Kuba som ämne för ett specialarbete. Sedan blev jag ännu mer torsk när jag läste Che Guevaras handböcker i gerillakrigföring – även om jag själv fick frisedel och i allra högsta grad var pacifist. Men det sammanföll väl med min egen revolution mot föräldrarna. Kuba är nog fortfarande ett av mina absoluta favoritresemål. Att komma till Havanna och se skotthålen från Batista-attentatet 1957 var nog samma sak för mig som det måste ha varit för Carola att komma till Jerusalem för första gången.

Herngren fortsätter under intervjun att beskriva sina Kubaresor  ”som folk brukar tala om utflykter till klassiska franska vingårdar… och det är där han har rökt sina allra bästa cigarrer i livet”, förklarar journalisten Klas Ekman.

Kajsa och jag var på Kuba och dök. Efter ett dyk åt vi hummerstjärt på båten och att få röka efter det, medan solen sken och flaggan vajade i vinden, det var nog det absolut bästa cigarrögonblicket om jag måste välja ett. Men det hade inte så mycket med själva cigarren att göra, utan hela omgivningen.

Herngren gillar alltså revolutionären Che Guevara som efter revolutionen var ansvarig för mängder av avrättningar i Havanna och som var ledande i etablerandet av en av världens mest långlivade diktaturer. En diktatur som dessutom försämrat livsvillkoren för sina medborgare radikalt i jämförelse med motsvarande länder. Herngren har dessutom mage att åka dit på dyksemester och äta hummer, precis det som kubanerna också skulle vilja men inte har tillstånd till.

Och hur tänkte Klas Ekman när han skrev detta? Är det oproblematiskt för honom att intervjua personer som uttrycker beundran för en av dem som gjorde att Kuba hamnade på femte plats från slutet på reportrar utan gränsers lista över pressfriheten i världen? Eller varför ställer han inte frågan, hur ser du på att kubanerna inte har den frihet som du har när du reser dit?

Idag publiceras denna artikel på Att dricka liberalt. Hoppas att den gillas.

Erik

Socialdemokraternas supporterorganisation, folkpartiets medlemsvärvningskampanj och KDU:s argument för att inte ha någon medlemsavgift visar återigen att partipolitiken håller på att dö Sverige. Men det är få som tar det på allvar.

Förvisso säger nu alla att de ska lära av Barack Obama engagerande kampanj, och visst finns det mycket att lära. Men istället för att hänge sig åt flockbeteende, kan vi som bryr oss om den liberala partipolitiken lära av andra öppna gemenskaper som skriver program tillsammans. Det är nämligen inte partipolitiken i sig som är felet. Det är de proprietära partiprogrammen som har gjort sitt.

Att dagens politiska partier inte lyckas mobilisera människor för partipolitiken är deras eget fel, och beror på att de har förlorat förmågan och viljan att ta till vara människors kunskaper och engagemang.

Partipolitiken är livsviktig

Och detta är ett problem eftersom att den parlamentariska demokratin i Sverige helt vilar på aktiva och öppna politiska partier.

Men när de politiska ungdomsförbunden inte mobiliserar mer än några tusen medlemmar ihop och medelåldern bland partimedlemmarna är en bit över 60, blir rekryteringsbasen för framtidens folkvalda bara någon tiondel så stor som den som dagens politiker har sitt ursprung i.

Partierna är dessutom själva kanalen mellan medborgarnas engagemang och de politiska besluten. I ett samhälle med stängda politiska partier blir medborgarna utan möjlighet att påverka politikens innehåll. Deras makt reduceras till att vart fjärde år välja mellan olika kandidater.

Och om demokratin inte fungerar, kommer också friheten att undergrävas. Maktfullkomlighet drabbar alla politiker som inte behöver ställas till svars för sitt styre och som inte utmanas i politikens innehåll.

Partier som fotbollslag

Men vad har då dagens partier för syn på sina medlemmar. Som supporter för socialdemokraterna är det uppenbart att tanken är att man ska stå vid sidan om och heja på: ”Nu söker vi fler supportrar för vår idé”, är själva budskapet. Förhoppningen i folkpartiets kampanj är att regeringens budget ska locka människor att gå med, men vad de nya medlemmarna ska göra sen är otydligt. Och KDU ser sina medlemmar som ett simpelt verktyg för att få statliga bidrag.

Förutom några pliktskyldiga formuleringar om hur viktiga medlemmarna är för att tillsätta poster och få ”mothugg” på politiken, så finns det hos organisationerna inget tecken på att de tror att de potentiella medlemmarna har något som partierna kan dra nytta av, utom möjligtvis som fotarbetare i valrörelsen.

Utgångspunkten för de tre organisationerna är istället att intresset för politiken och samhällsutvecklingen har minskat, och att det moderna partiets uppdrag är att leverera något som medborgarna kan heja på när det är val.

Om de politiska partierna ska ha en framtid – vilket i sig alltså är oerhört viktigt – måste de istället erbjuda en gemenskap genom vilken medlemmarna tillsammans kan förändra problem som de är engagerade i. För varför ska man vara medlem i en organisation som inte tror att man kan bidra med något på riktigt? Det är inte medborgarna det är fel på, utan partiernas syn på medborgarna.

Partiarbete som kommunikation

Partiarbete är i grunden ett kommunikationsarbete – men inte utåtriktat som utspelspolitikens företrädare önskar – utan ett internt. Det består av ett kontinuerligt samtal där man med demokratiska metoder kommer överens om hur det gemensamma partiprogrammet ska lyda, och om vilka personer som ska ansvara för att förverkliga det.

Men istället för att fundera över hur 100 år av kommunikationsutveckling kan användas för att göra arbetet på ett bättre sätt än tidigare, har partierna bestämt sig för att det är just de klassiska organisationsformerna som ger det bästa resultatet vad gäller såväl partiprogram som företrädare. Politikutformningen bygger fortfarande på partistyrelseförslag, rådslag, motionsskrivande, utskottsförhandlingar, plenumdebatter och redaktionskommitteer etc.

Faktum är att de svenska politiska partierna skulle fungera ungefär som vanligt, om än lite långsammare, om internet plötsligt försvann. De arbetar på i princip samma sätt som vid demokratins genombrott i Sverige: post (förvisso elektronisk men likväl post), telefon och partimöten. Men det är inte ett bevis på partiernas överlevnadsförmåga, utan ett bevis på att de lever i en helt annan tid.  Det är en absurd tanke i varje annan organisation.

Partiprogram som open source

När Att dricka liberalt skapades, diskuterade vi därför inte bara behovet av att förnya den liberala opinionsbildningen, utan även behovet av nya politiska organisationsformer. Olika former attraherar olika människor, och med nya former skulle vi därmed kunna hitta nya perspektiv på framtidens liberala utmaningar. Vi skapade då wikin Ett liberalt parti för att se vad som händer om man använder ett av de nya kommunikationsverktyg som finns för att många människor ska skriva en text tillsammans.

När Johan sedan skickade texten The Cathedral and the Bazaar, av Eric Steven Raymond som behandlar författarens lärdomar av arbetet med open source-programmet Fetchmail och operativsystemet Linux, blev det uppenbart att det fanns mer lärdomar att använda hos open source-rörelsen än just själva tekniken. Den har funnit en organisationsform och ett arbetssätt som andra öppna organisationer kan lära mycket av.

Katedralen representerar här den auktoritetstrogna och slutna organisationsmodellen, och basaren en platt nätverksmodell där alla deltagare fyller olika men viktiga funktioner.

Tro det eller ej, men när man läser texten blir det tydligt att skillnaden inte är så stor mellan ett partiprogram och ett dataprogram. De ska upprätthålla ett antal principer, fungera i oväntade och nya situationer, vara möjliga att skriva om när verkligheten förändras, och hela tiden vara tillräckligt attraktiva för att många ska vilja använda dem.

Och om en öppen gemenskap har lyckats skriva ett avancerat operativsystem som Linux genom att alla som vill bjuds in att påverka hur det ska se ut, skriva om, rätta fel och bygga in nya funktioner, borde det vara fullt möjligt att skriva ett partiprogram med samma metod.

Raymonds lärdomar är därför centrala för alla som vill bygga en organisationsform som tar till vara så många ideellt engagerade människors kunskaper som möjligt, tex:

• Utgå från det som redan finns, försök inte börja från noll.
• Låt deltagarna arbeta med problem som intresserar dem, inte med det som intresserar andra.
• Erbjud ledarskap som inte bygger på maktrelationer, utan på att deltagarna i arbetet bekräftas.
• Behandla deltagarna som den värdefullaste resursen i arbetet med programmet.

Och det kanske viktigaste för att skapa självförtroende i en organisation med många människor, är det som Raymonds kallar ”Linus’s law”:

”Given enough eyeballs, all buggs are shallow.”

Partipolitik som problemlösare

Här leder open source-rörelsens arbetsmetoder rakt in i hjärtat på framtidens liberala partipolitik. Om vi är tillräckligt många som letar efter intressanta politiska problem, och har makt att formulera förslag till lösningar, kommer de flesta problem att visa sig vara relativt ytliga

Framtidens vinnare i partipolitiken, och som därmed kommer att sätta agendan för samhällsutvecklingen, kommer inte att koras i tävlingen om de smartaste utspelen, den fräckaste trianguleringen eller mest välsmorda kampanjmaskinen. Deras storhetstid är nu.

Framtidens politik kommer att styras av de partier som lyckas mobilisera och tillvarata flest människors engagemang och kunskap för att lösa problemen på vägen mot ett gemensamt mål. För liberaler finns det därför ett öppet partiprogram som alla kan vara med att skriva.

Lars Adaktusson citerar i Svd idag Joakim Stymne, biståndsminister Gunilla Carlssons statssekreterare, som säger att ”Det skulle vara väldigt fel om EU skulle avbryta sitt bistånd till Eritrea”.

Mot bakgrund av att Eritrea sedan mer än sju år håller den svenske journalisten Dawit Isaak och alla andra oberoende journalister i fängelse, är det ett ställningstagande som går helt på tvärs mot den politik för demokratibistånd ”Frihet från förtryck” som regeringen precis har lanserat.

Tanken med den nya politiken var ju att biståndet skulle användas för att bekämpa förtrycket, inte finansiera det!

Sveriges politik gentemot Eritrea har hamnat mitt emellan det egna engagemanget för Dawit Isaak och de andra demokratiaktivisterna i landet, och EUs ohemula biståndsmiljard till den eritreanska regeringen. Men för att balansen ska förflyttas närmare den svenska positionen krävs handling och hårda ord.

Den tysta diplomatin har helt förlorat sin legitimitet eftersom att den uppenbarligen har misslyckats. Men förändringen i tonläge och i handling ska inte bara inrikta sig på att få Dawit Isaak fri, utan på att undergräva makten för den sittande regeringen så att det skapas utrymme för en demokratisk opposition att agera, det vill säga precis den politik som den svenska regeringen just har presenterat.

Det finns många goda skäl till att svenska liberaler har tagit Israel i försvar genom årtiondena. Denna tradition har dock fört med sig att Israels politik på Västbanken och i Gazaremsan sedan millennieskiftet inte har mött det motstånd den förtjänar. Separationsbarriären och bosättningspolitiken är ett svek mot alla oss som försvarat den israeliska demokratin.

Det behövdes inte många dagar på Västbanken i somras för att min bild av Israel som ett demokratiskt exempel skulle undergrävas allvarligt. Min utgångspunkt innan vi åkte kan sammanfattas av en formulering i folkpartiets riksdagsmotion 2005/2006:U285 Fred och frihet i Mellanöstern:

Vad gäller den barriär som Israel uppför förstår Folkpartiet att bevekelsegrunden är det tilltagande våld som landet var utsatt för då den senaste intifadan utbröt i september 2000.

Men när man ser barriären från den andra sidan, och dess konsekvenser för de palestinier som blir av med sin mark, är det omöjligt att ”förstå” ”bevekelsegrunderna” som något annat än en dålig ursäkt.

Förvisso har antalet självmordsattacker minskat dramatiskt sedan barriären byggdes, men om Israels syfte i första hand var att värna säkerheten i det egna landet skulle man byggt barriären längs den gröna linjen (se karta: West_bank_closure_map_april_08_web). För ju längre den blir och djupare den skär in på Västbanken, desto svårare blir det att militärt försvara den.

Och med tanke på hur barriären förstör förutsättningarna för tiotusentals palestinier att leva av sin egen jord eller sina egna företag så är det uppenbart att målet med barriären i första hand är att göra det omöjligt för palestinierna i gränsområdet att bo kvar.

Om det var säkerheten som var viktigast, skulle man dessutom genast förbjuda ytterligare bosättningar. Bosättarna stjäl mark från enskilda palestinier som inte äger några medborgerliga rättigheter att försvara sig med, och som därmed – inte helt ovanligt i mänsklighetens historia – blir mottagliga för extremistiska ideologier.

Att bosättarna stjäl andra människors mark är inte en fråga man kan ha olika åsikt om, eller ett problem som Israel och den Palestinska myndigheten med tiden kan komma överrens om att lösa i förhandlingar. Det är ett faktum som pågår varje dag och som det inte finns någon som helst ursäkt för. Och bosättarnas syfte, utöver att ta kontroll över marken, är att motivera större militär närvaro så att det blir än svårare för palestinierna att bo kvar.

Varför har äganderättens och de mänskliga rättigheternas försvarare i Sverige så svårt att se detta?

För även om folkpartiets motion både säger att bosättningarna ska ”avvecklas fullt ut”, och att bygget av barriären på palestinskt område ska ”upphöra”, så saknar texten helt de drabbade palestiniernas perspektiv, eller förståelse för deras bevekelsegrunder.

——–

Detta blev den sista artikeln om min och Annas resa i Israel och Palestina i somras.

Utanför Södra teatern delade Irak solidaritet ut flygblad om att ”Det råder ‘ökad säkerhet’ i Irak enligt media och Bushadministrationens valpropaganda” inför torsdagskvällens föreställning av Baghdad burning. Och min första tanke är att det är så skönt att de inte har fått komma in i foajén med sin taffligt förklädda anti-Amerika- och anti-medierpropaganda.

I föreningens manifest proklameras ”Stöd motståndskampen!”, vilket väl är den enda ståndpunkt som är mer osolidarisk med det irakiska folket än det salig insomnade stödet till invasionen.

Men väl nedsjunken i stolen några rader från scenen blir det snart tydligt att de texter som bloggaren Riverbend levererade till bloggosfären mellan augusti 2003 och oktober 2007 helt har dramatiserats för att passa in i en debatt där Irak solidaritet är en relevant aktör.

Inför premiären förklarade Gustav Deinoff för Svd att han blev livrädd när han fick uppdraget att göra uppsättningen: ”jag är inte tillräckligt politiskt insatt”, tänkte han. Uppgiften han tagit på sig efteråt är uppenbarligen att försöka bli politiskt insatt. Det är fel uppgift, och har bland annat lett till att han tagit in en journalist på scen som utan anledning gör en pinsamt schematisk historieskrivning om Irak: ”På 600-talet efter Kristus delades islam i shia och sunni…”

Dessutom använder han de mest slitna dokumentärbilderna från krigets första månader: Chefen för nationalmuseet berättar att amerikanska soldater inte skyddade museet dagarna efter invasionen vilket gjorde att samlingarna kunde stjälas. Donald Rumsfeld raljerar om att han sett samma bild på en pojke som går ut ur museet med en stor kruka många gånger, men att man inte betyder att det var många krukor som stals. Paul Bremer upplöser den irakiska armén vilket leder till att hundratusentals beväpnade män blev arbetslösa. Allt för att förklara för publiken att invasionen var skamligt dåligt planerad och ännu sämre genomförd, en lika intressant insikt som att Saddam var en diktator.

Än värre är att detta också är själva huvudstoryn från scenen. Urvalet av Riverbends texter är gjort för att komplettera en redan normaliserade bilden av Bremer, Rumsfeld och Bush, inte för att levandegöra livet i Bagdad efter invasionen. Deinoff tar sig rätten att göra sina egna insikter, som är blygsamt djupare än Irak solidaritets, till viktigare än Riverbends.

Men Riverbends precisa krönikor om krigets vardag (som absolut fungerar att läsas från en scen!) är inte i första hand underlag för att läsaren ska bli ”politiskt insatt”. De har en annan uppgift, i alla fall för mig. De förmänskliga människor som lever mitt i våld och kaos och gör dem till rationella individer som agerar och tänker klokt, om såväl vardagsproblem som politik. Texterna krossar de stereotyper som nyhetsrapporteringen skapar av människor i krig, och bilden av araber i svenska medier som antingen extremister eller offer.

Kanske är det viktigt att vara politiskt insatt, men ännu viktigare är att kunna se människor som människor, alldeles oavsett vilken politisk kontext de befinner sig i. Antagligen hade uppsättningen blivit tusen gånger bättre om Deinoff blivit livrädd och tänkt: ”Hjälp, jag kan ju inget om hur det är att leva i ett krig.”

SvDs recension

Så har ytterligare ett reseföretag använt Che Guevara för att marknadsföra sina resor till Kuba. I dagens annons i DN gör Albatros reklam för en resa i Kubas kolonialhistoria. Men egentligen är det ett frosseri i den kubanska revolutionen.

Enligt resebeskrivningen får man besöka en skola som är en del av ”det bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika” – enligt resebeskrivningen – men vars huvudsakliga uppgift är att forma barnen till revolutionärer genom att aktivt förtrycka deras yttrandefrihet.

Resedeltagarna får också se Grisbukten ”där den amerikanska invasionen gick om intet”, stoppa till ”i Santa Clara där revolutionens hjälte Che Guevara ligger begravd”, sola på Jibacoa beach – dit kubaner antagligen inte har tillträde – och uppleva Havanna med sina kolonialhus och 50-talsbilar, som finns kvar för att kubanerna inte har haft möjligheten att bygga nya hus eller köpa nya bilar.

Vad är det för sjuka mitt i den svenska tryckfriheten som gör att man vill marknadsföra sina resor med förtryck?

Min förhoppning med att notera vilka företag som använder Che Guevaras namn och bild på sina produkter är i alla fall att de en dag ska tvingas be kubanerna om ursäkt. Den dag kubanerna styr sitt eget land och själva kan berätta vilka som är deras hjältar.

Albatros resor är nämligen beroende av att Kuba är en kommunistisk enpartistat, annars skulle de inte kunna marknadsföra sina resor så här.

Än värre än att palestinierna misslyckas med att hålla Israelkritiken fri från antisemitism, är att så många människor som inte alls är drabbade av konflikten gör det. Välmotiverad kritik av Israels agerande på Västbanken och i Gaza blir till en ursäkt för svenska organisationer att med högburet huvud trampa vidare i den europeiska antisemitiska traditionen.

Inför resan till Israel och Palestina i somras läste jag bland annat den av Atlas utgivna antologin ”I skuggan av ockupationen – palestinsk kamp för nationella rättigheter” (Göran Gunner red.), som i ett antal utmärkta artiklar av personer från Israel, Palestina och Sverige beskriver de senaste decenniernas händelseutveckling i det palestinska samhället. Boken är framtagen med stöd från Svenska kyrkan, Diakonia, Missionskyrkan, Sensus mfl prestigefulla organisationer.

Men mitt i allt intressant och genomtänkt resonerande, ger Gunner ordet till Lennart Grosin för att han ska berätta om ”Judisk identitet, Sionismen och Palestina”. Jag har inte kunskap att bedöma Grosins historieskrivning om seklerna före 1800-talets mitt, men när han närmar sig 1900-talet och den allt starkare sionismen tränger viljan att svartmåla Israel undan all intellektuell hederlighet.

Några exempel:

”Den sionistiska rörelsen i östra Europa kom alltså att ideologiskt domineras och ledas av socialister och aktivister med anknytning till arbetarrörelsen. Sionismen i denna östeuropeiska version framstår därför som en judisk form av nationalsocialism.”

”Kibbutzrörelsen som var viktig för att förverkliga sionismen och kolonisationen dominerades av människor med rötter inom vänstern och den arbetarsionistiska rörelsen i östra Europa. Den innebar alltså en omplantering av den judiska nationalsocialismen till palestinsk jord.”

”Det är inte svårt att se parallellen till den politik i Europa som förvägrade judarna nationell tillhörighet – en politik som förvaltad av nationalsocialisten och den patologiske antisemiten, Adolf Hitler, bland annat ledde till massmord på miljontals judar. Därmed menar jag inte att likställa Nazism och Sionism – det finns väsentliga skillnader – med de politiska rötterna är gemensamma.”

Det är ingen tvekan om att det i den ideologiska experimentverkstad som Europa utgjorde kring det förra sekelskiftet blandades friskt med liberala, nationella, demokratiska, fascistiska, socialistiska och internationalistiska ideal. Man kan hitta de mest osannolika kombinationer.

Och på det ena eller andra sättet hänger de olika ideologiska rörelserna samman, som inspiration och reaktion på varandra. Nationalismen ledde både till drömmen om den demokratiska nationalstaten, och till drömmen om det nazistiska imperiet.

Men om man idag isolerar sionismen från de andra nationella rörelserna, och beskriver just denna som en ”judisk form av nationalsocialism”, har man ingen annan vilja än att förtala de judar som av lika delar ideologisk övertygelse som överlevnadsinstinkt flydde antisemitismen i Europa för att bygga Israel genom att beskriva dem som lika goda kålsupare som sina förtryckare.

Och när Grosin hävdar att nazism och sionism har gemensamma rötter, har han ingen annan vilja än att smutskasta den frihet och demokrati som alla medborgare i Israel åtnjuter, men som inga medborgare åtnjöt i Tyskland på 1930-talet. 

Varför är då Svenska kyrkan och Atlas med flera intresserade av att trycka Lennart Grosins antisemitiska sörja? Jag kan inte finna något annat svar än att det judiska i Israel grumlar tanken hos många så att de inte kan hålla isär viktig kritik av en förtryckande ockupation, från simpel antisemitism.

I flera inlägg har jag försökt visa hur den israeliska turismindustrin konsekvent försöker gömma undan palestinierna som lever under israelisk kontroll. Frågan är då hur den Palestinska myndigheten, PA, beskriver Israel?

Tyvärr har jag inte hittat någon karta över hela ”Palestine – the Promising Land”, som affischerna berättar om. Men på Jerusalemkartan jag fick på Jerusalem Hotel, och som var utgiven av ”Arab Hotel Association In Cooperation with Ministry of Tourism and Antiquities”, finns inte en enda synagoga utsatt. Däremot finns det förstås mängder av moskéer och kyrkor.

Inte ens när de skulle göra en detaljkartan över gamla stan lyckades de hitta några synagogor att rita dit, utöver ”the Wailing Wall Plaza” som fick en liten menorasymbol. I de judiska kvarteren hittade de istället två moskéer.

Om det inte vore för att anti-semitismen aldrig kan skämtas bort, skulle kartan och de på lackat trä och med förstoringsglas brända Palestina-kartorna utan gröna linjen i Nablus gamla bazaar, kunna avfärdas som parodiska.

Men när till och med guiden på Alternative tours på allvar förklarar att ”I am against ocupation and zionism. Have you read the Protocol of zionism? It tells you everything about zionism. You should read it.”, är de bara ytterligare ett bevis på att palestiniernas fullt legitima kamp mot ockupationen alltför sällan lyckas dra en tydlig gräns gentemot antisemitismen.

(För den som undrar var synagogorna ligger så finns de på American colonys karta över Jerusalem.)