Det civila samhället i Europa och Kubas demokratisering

Denna text presenterades på en konferens om demokrati, utveckling och det civila samhället på Kuba i Madrid i december 2003. Tanken var att berätta hur européer och kubaner skulle kunna arbeta för att mobilisera starkare stöd för Kubas demokratisering. Nyckeln ligger inte i att kräva att regeringar och EU agerar, eller att avkräva dem fördömanden av den kubanska regeringen. Det som i längden kommer att ge resultat är om europeiska folkrörelser kan mobilisera starkt stöd för sina kubanska systerorganisationer, och ge dem såväl ett brett internationellt politiskt nätverk som resurser för sitt arbete.

Den spanska versionen av texten publicerades senare tillsammans med de andra texterna från konferensen i antologin ”Democracia, desarrollo y sociedad civil en Cuba. La Unión Europea frente al problema cubano”, Grace Giselle Piney Roche (Aduana vieja, 2004). ISBN: 978-84-933455-3-2

——–

Det civila samhället i Europa och Kubas demokratisering

Det europeiska stödet till demokratiseringen på Kuba kan utövas genom två huvudsakliga strategier. Den första angriper direkt den styrande eliten i partier, parlament och regeringar för att de tydligt ska fördöma förtrycket och kräva demokratiska reformer i alla typer av överenskommelser med den kubanska regeringen. Det är en viktig strategi och försäkrar oss om att våra regeringar inte knäböjer inför diktaturen, som de just nu gör inför regeringen i Kina till exempel. Tydliga fördömanden omöjliggör också för den kubanska regeringen att visa upp internationellt stöd. Om kubanerna får vetskap om Europas ställningstaganden innebär de också ett moraliskt stöd till de egna kraven på demokrati.

Problemet med denna strategi är att kontaktytan mellan Europa och Kuba förblir liten och infekterad, och att den absoluta majoriteten av såväl Europas som Kubas medborgare exkluderas från arbetet för demokratiska reformer.

Den andra strategin – och som är fokus för denna text – utgår istället från de medborgare som finns i Europa idag, och från frågan hur vi kan användas för att bidra till demokratiska förändringar på Kuba.

För mig bör det övergripande målet med det europeiska arbetet för ett demokratiskt Kuba vara att ställa så många enskilda européer och europeiska organisationer bakom de kubanska demokratiaktivisternas politiska krav som möjligt. Det är bara inifrån Kuba förändringskraften kan bli tillräckligt stark. Styrkan finns inte i hur hårda ord vi uttalar, utan i hur många vi är, hur mycket vi vet om demokratirörelsen, och hur vi stödjer dess arbete.

Vilka är då förutsättningarna för ett brett europeiskt stöd till demokratirörelsens arbete?

När Sveriges statsminister Göran Persson i september i år skulle utse ny utrikesminister efter Anna Lindh – som för övrigt var den första svenska socialdemokratiska utrikesministern som tydligt tog ställning för den kubanska demokratirörelsens arbete – förklarade han att ett av kriterierna var att personen skulle vara duktig på språk och en god förhandlare på egen hand, eftersom överläggningarna i rådet ofta sker utan att någon annan än ministrarna deltar. När ministerrådet fattar beslut representeras vi i Sverige, och alla andra i Europa, alltså av endast en person. Dessutom får man sällan veta hur ministrarna röstat eller argumenterat. Att satsa krutet på att ministerrådet ska agera kraftfullt för att främja demokratiseringen på Kuba är alltså relativt lönlöst. Vi kan inte mäta resultatet.

Det finns också diplomatiska skäl till svårigheten med att få Europas regeringar att agera. Folkrättens princip om att enskilda stater inte har rätt att blanda sig i andra staters inre angelägenheter lever starkt inom alla utrikesförvaltningar. Även för ett EU som kraftfullt tog ställning för demokratisering skulle den verkliga handlingskraften vara begränsad. EU:s ställningstagande efter arresteringsvågen i våras – och som är det mest progressiva hittills – lovade att EU-ambassaderna i framtiden ska bjuda in dissidenterna till medlemsstaternas nationaldagsfiranden. Idag innebär det 15 öppna inbjudningar per år, inom några år kanske 27. Det kan inte betraktas som annat än futtigt.

Ska det bli någon fart på arbetet måste vi som medborgare i EU ta ansvaret själva. Vi har inte skrivit på några konventioner om att inte blanda oss i. Vi behöver inte be om lov för att engagera oss för andra människors rättigheter.

Göran Perssons beskrivning av beslutsfattandet i ministerrådet är ett tydligt exempel på att även europeiska politiker aktivt utesluter sina medborgare från makten. Det är därmed inte konstigt att förtroendet för de politiska institutionerna i EU, och i medlemsländerna sjunker kontinuerligt. Den tyske sociologen Ulrich Beck som länge arbetat med att förstå och beskriva förändringsprocesserna i européernas politiska deltagande, ställer i essän Freedom’s Children frågan: ”Are we a society of egoists?” Frågan utgår från medborgarnas avståndstagande från de institutioner som byggt de europeiska välfärdsstaterna; politiska partier, fackföreningar, kyrkor och folkrörelser.

Becks svar är – till skillnad från dem i föräldragenerationen som kallar ointresset för bristande solidaritet och ett hot mot demokratin – ett tydligt nej. Avståndstagande är högst politiskt. Frihetens barn har funnit meningen med livet i något som föräldragenerationen uppfattar som en motsägelse: De förverkligar sig själva i omtanken om andra. Individualism och solidaritet är ömsesidigt beroende av varandra. Solidariteten i samhället är starkare än någonsin, menar Beck. Ungdomar har fått demokrati och frihet i sig med modersmjölken.

Hotet mot demokratin i EU och anledningen till ungdomars ointresse för den traditionella politiken är istället en hycklande föräldrageneration som inte lever upp till sina egna ideal. Få exempel på detta är tydligare än Europas politik gentemot Kuba de senaste 44 åren. Att Europas politiska ledare inte tillräckligt ställts till svars för detta beror på är att den starkaste motpolen mot Europas politik är USA, vars stöd till auktoritära regimer som Saudiarabien, Egypten, talibanerna på 90-talet, Irak på 80-talet, militärregimerna i Sydamerika på 70- och 80-talen, Pakistan och de centralasiatiska diktaturerna osv undergrävt förtroendet för talet om stöd för demokrati på Kuba. Men varför ska vi begränsa oss till den polarisering som varit? Den enda linje jag tror fungerar hos unga européer är: ”Oavsett USA:s och EU:s politik gentemot Kuba är kubanernas kamp för demokrati värd vårt helhjärtade stöd.”

Ytterligare en anledning till att ungdomar har vänt de klassiska institutionerna ryggen, tror jag, är att institutionernas främsta uppgift i dag är att förvalta ett samhälle som redan känns färdigt. Partier, fackföreningar och folkrörelser finns inte till för att förändra. De har inga tydliga motståndare eller kamper att föra, utan agerar bara för att befästa sina positioner i den politiska smet som styr Europa.

Sedan Vaclav Havel avgick är det också ont om politiska förebilder. Vad finns det att beundra hos Aznar, Blair, Schröder eller Persson? Står de verkligen upp för sina ideal? Har de en vision om framtiden? Knappast. Deras främsta egenskaper är att de är bra på att utöva makt.

Det är därför namn som Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, José Ignacio ”Lula” Da Silva, Vaclav Havel, har sådan stark attraktionskraft i Europa, och kommer fortsätta att ha det. De har vågat förmedla visioner om radikalt annorlunda samhällen och satsat allt på att förverkliga dessa. Skillnaden gentemot Gisela Delgado, Claudia Marquez Linares, Raul Rivero, Oswaldo Paya, Beatriz Del Carmen Pedroso, Gerardo Sanchez, Manuel Cuesta Morua, Martha Beatriz Roque, Hector Palacios, Fernando Sanchez Lopez med flera är att de senares historiska tillfälle ännu inte har kommit.

Det finns alltså ett enormt behov av såväl nya förebilder som kamper att föra, för vår skull, för att de höga värdena om frihet och rättvisa ska vara närvarande i Europas politik. Och det är detta behov som kan användas för Kuba. Det mest fantastiska med demokratin är att européer till skillnad från kubaner dock inte behöver satsa allt. I Europa kan vi satsa precis så mycket som vi har lust och möjlighet till. Och jag tror att det är ganska mycket.

Under de senaste 10 åren har tusentals svenska vänsterungdomar åkt till Kuba för att studera spanska, dansa salsa, spela musik eller hitta argument för kampen mot ”USA-imperialismen”. De allra flesta har kommit hem lyckliga för att de älskar Kuba, men frustrerade för att de förlorat en illusion och inte heller sett en möjlig lösning. ”Allt går åt fel håll och när det till slut kraschar kommer kapitalet i USA att ta över och då blir det knappast bättre”, förklarar många. Bristen på förtroende för USA kombineras med oförståelse för den svenska vänsterns stöd till den kubanska regeringens förtryck.

De som har träffat Cuba Nuestra eller Silc innan de har åkt, och som tagit med sig ett paket böcker till något fritt bibliotek, hundra dollar till en oberoende journalist i betalning för några artiklar, en bunt Cuba Nuestra till en grupp politiska aktivister, eller bara druckit kaffe med Miriam Leiva eller Adolfo Fernandez Saínz har däremot kommit hem med en helt annan bild. De har sett ljuset och insett att det finns hopp. Deras fråga är: ”Vad kan vi göra för att hjälpa till?” Det är just denna känsla som det europeiska arbetet för ett fritt Kuba bör ta fasta på. Fler människor måste se ljuset på Kuba.

Hur kan man då realisera detta potentiella engagemang för demokrati på Kuba?

Utmaningen är att presentera demokratirörelsens arbete som en möjlighet för unga européer att kanalisera sitt eget brinnande engagemang, en möjlighet att förverkliga sig själva genom äkta solidaritet med svårt utsatta medmänniskor.

Liberala ungdomsförbundets 3000 medlemmar satte förra året kampen för demokrati i världens diktaturer som sin främsta uppgift. Under året har man utvecklat en kampanj för demokrati i Kuba, Marocko, Iran, Singapore och Vitryssland. Kampanjen drivs på landets alla gymnasieskolor och fokuserar på enskilda demokratiaktivisters kamp för förändringar.

Länderna är varken de värsta eller politiskt mest intressanta. Valet är istället ett resultat av några få unga politikers brinnande engagemang för vänner och bekanta som arbetar för demokrati i dessa länder. Engagemanget har vuxit sig riktigt starkt när de haft möjlighet att knacka på hemma hos demokratiaktivisterna på riktigt. I politiken är engagemang alltid viktigare än strategisk planering.

Men stödet till demokratiaktivister i Kuba och Vitryssland etc är också nödvändigt för att legitimera de unga svenska liberalernas och Silcs organisation och arbete. Vi behöver kubanernas kamp för att vårt engagemang ska kännas viktigt. Alexis Gainza brukar förklara att ett av målen med hans arbete är att smitta svenskarna med Kubaviruset, och han och resten av Cuba Nuestra har verkligen lyckats.

Silcs arbete på Kuba har de senaste fem åren främst förverkligats i form av utbyten mellan kubanska politiker och journalister i demokratirörelsen och deras svenska och europeiska kolleger. Under åren som kommer ska vi ordna liknande utbyten mellan bibliotekarier. Nästa år kommer vi även att utöka utbytena mellan lokalavdelningar till folkpartiet i Sverige, och demokratirörelsen i olika orter på Kuba. Redan idag finns ett etablerat samarbete mellan folkpartiet i Uppsala och Partido Liberal Democrático de Cuba i Santa Clara. Vi har också satt igång en insamling till politiska fångar. Ett dussin familjer till fängslade demokrater ingår i ett program där de kontinuerligt kommer att få ca 30 USD i månaden i stöd.

Projekten är resultat av att det skapats en kritisk massa engagerade personer som driver arbetet vidare. För att skapa denna kritiska massa behöver man kunna erbjuda vanliga aktivister, turister och studenter konkreta insatser att delta i. Självklart är det ett viktigt resultat att vi skickat något tusental böcker och tidskrifter till olika personer i demokratirörelsen under ett par år. Men viktigt är inte bara att, utan också hur de kommit fram. De turister som tar med sig tio Cuba Nuestra till Gisela Delgados bibliotek, berättar säkert om stränderna och Havanna när de kommer hem, men garanterat också om en helt fantastisk demokratiaktivist med ett stort fritt bibliotek, vars hylla med böcker om mänskliga rättigheter dock var tom och maken satt i fängelse efter att polisen gjorde en razzia.

En central del i liberala ungdomsförbundets demokratikampanj är just idén om demokratiturism: Unga svenskar som är på väg ut i världen för att förverkliga sina resdrömmar erbjuds möjligheten att bidra med något positivt i länderna de besöker, delta i demonstrationer på viktiga datum i Vitryssland och ta med böcker till fria bibliotek på Kuba tex. Deltagandet i demokratiseringsarbetet skapar ett engagemang som kan samlas upp när turisterna kommer hem.

Engagemanget kan också skapas genom stipendier till studenter som vill skriva universitetsuppsatser om demokratirörelsens arbete. Kanske behövs inte ens pengar, bara bra och tillgänglig information på universiteten för dem som är intresserade.

En av de största svenska biståndsorganisationerna brukar organisera kontaktresor till olika länder för att främja samarbete mellan mindre svenska och lokala organisationer. Det kan man göra på Kuba också. Det bör inte vara svårt att finansiera med EU:s biståndspengar. Utmaningen ligger i att förklara för människor att samarbetet faktiskt är möjligt.

Förutom engagemanget för enskilda personer, skapar själva den politiska debatten om Kuba dynamik i arbetet. Tidigare stödde de socialdemokratiska regeringarna den kubanska regimen. Trots att inget har hänt på Kuba uttalar de idag starkt stöd till demokratirörelsen. Detta hyckleri blir en fördel när det används som bränsle i debatten.

Ett viktigt moment förr oss i europeiska organisationer är att alliera oss med kubaner som bor i Europa. I slutändan är det ju kubaners mänskliga rättigheter som medborgare i Republiken Kuba arbetet handlar om. Många européer kopplar dock samman ”exilkuban” med högerextremist, halv-mafioso och småterrorist. Denna fördom är en skam, som inte nog kan motarbetas. Det finns förstås lika mycket idioter bland svenskar och spanjorer.

I en klargörande artikel i Cuba Nuestra, som senare också blev underlag för en liberal motion i den svenska riksdagen, beskrev Alexis Gainza att det inte någonstans i EU:s nya position gentemot Kuba, i den svenska Kuba-politiken, eller i några centrala politiska dokument som argumenterar för demokrati i Kuba, stod ett ord om de kubaner som bor i Europa, eller hur dessa ska vara en del av demokratiseringsprocessen. Detta är ett fenomenalt bevis på fördomarna, men det är också ett bevis på att kubaner i Europa inte nog har integrerat sig i europeisk politik. Det finns dock ingen anledning att leta syndabockar, en hel ny generation européer som inte har skulden till något väntar på en uppgift.

Den kanske viktigaste strategin för att vi faktiskt ska få många med oss är att betona öppenheten i demokratirörelsens arbete, att vi inte förvärrar några dissidenters förutsättningar genom att ha tydliga kontakter med dem. Sedan den första dagen jag var på Kuba har alla demokratiaktivister jag träffat sagt samma sak: ”Det är inte din uppgift att bry dig om vår säkerhet. Det är inte ni som sätter oss i fängelse. Vi vill ha öppna relationer och tydligt politiskt stöd. Knacka på eller ring när du vill.”

Silcs arbetslinje är att inte samarbeta med dem som inte vågar vara helt öppna med vad de gör. Vi är inte en spionorganisation, och kan inte kräva av våra aktivister att de ska ta andras säkerhet på sina axlar. Om stödet ska vara brett måste det också vara enkelt.

Precis som att varje ytterligare person som skriver på Varelaprojektet bidrar till att minska risken för dem som redan gjort det, blir det europeiska stödet allt säkrare ju fler som deltar. De ambassader, politiska partier och organisationer som inte vågar visa sitt stöd öppet och som hävdar de kubanska demokratiaktivisternas säkerhet som anledning, skyddar säkerligen mest sina egna intressen.

Öppenhet är också den bästa metoden mot den kubanska regeringens infiltratörer. Flera av de ”agenter” som presenterade sig i samband med rättegångarna mot demokratiaktivisterna i våras hade deltagit i Silcs projekt. Flera av dem känner jag personligen. Jag vet dock inte om de gjorde någon skada, men jag vet att om vi lyssnat på alla anklagelser som kommit till oss de senaste åren om att den ena eller andra är agent, hade vi inte åstadkommit någonting. Vi hade inte haft några partners att samarbeta med. Om man har en bred kontaktyta gentemot demokratirörelsen och konstruerar sina samarbeten så att de inte är beroende av hemlig information, kan säkerhetspolisen göra minimal skada. Vad ska de i så fall avslöja? Var det något rättegångarna i våras bevisade var det att det inte behövs några bevis för att slänga demokratiaktivister i fängelse.

Min uppfattning är att demokratirörelsen i stort arbetar väldigt öppet, och att vi européer gör bäst i att göra som dem. För om vi kräver av de kubanska organisationerna att vårt stöd inte ska vara offentligt bidrar vi också till att gräva ned deras arbete i den konspiratoriska underjorden. Där kan man inte lita på varandra, och där är det omöjligt att förändra samhället. Samhällsförändringar kan bara genomdrivas där människor pratar öppet och skapar förtroendefulla relationer.

För att avsluta vill jag påpeka att de svenska liberalernas och Cuba Nuestras engagemang för ett demokratiskt Kuba inte bara skapat ett brett och starkt vänskapsnät mellan kubanska och svenska medborgare, utan även haft stort politiskt inflytande just på grund av detta nätverk. När 3000 ungdomar visar att demokratifrågorna är viktigast, och har kunskap och kontakter för att skapa politik, är det få politiker som inte lyssnar:

  • Det var denna kunskap som gjorde att liberala europaparlamentarikern Cecilia Malmström besökte flera organisationer i demokratirörelsen på Kuba och sedan nominerade Oswaldo Payá till Europaparlamentets Sacharovpris, och var en av de tongivande i arbetet för att en majoritet skulle rösta för.
  • Samma engagemang gjorde att 46 parlamentariker från Sveriges riksdags alla sju partier tillsammans protesterat till de kubanska myndigheterna innan arresteringsvågen i våras ens var över.
  • Den förra socialdemokratiska vice utrikesministern med ansvar för biståndsfrågor förklarade i våras i riksdagen att det var lika angeläget att stödja den kubanska demokratirörelsen som det en gång var att stödja kampen mot apartheid i Sydafrika, och då ska man veta att Sverige var en av ANC:s absolut största finansiärer. (Omsvängningen är förstås extra radikal eftersom Olof Palme var den förste demokratiskt utsedda regeringschefen som besökte Fidel Castro och Kuba var en av de största mottagarna av svenskt bistånd under de socialdemokratiska regeringarna på 1970-talet.)
  • För tre veckor sedan förklarade den nyutnämnda biståndsministern i en riksdagsdebatt att hon i sitt tidigare arbete som biståndschef på Olof Palmes internationella centrum, haft ett utmärkt samarbete med Silc om Kuba-frågor, och att det fanns många likheter i synen på hur man kan arbeta med oppositionen.

Min poäng är att det i Europas ungdomsorganisationer finns ett stort politiskt engagemang som kan vinnas för Kubas demokratisering om man riktar sig till dessa direkt och visar hur enkelt och konkret viktigt stöd kan genomföras. Många ungdomar har tid, brinner fortfarande för sina ideal, har ingen prestige att förlora och behöver en kamp att föra. Men man når dem inte genom att övertyga den politiska eliten, då hamnar arbetet i de politiska institutioner som ungdomarna tagit avstånd ifrån. Kampen blir någon annans.

Det är det småskaliga och kontinuerliga samarbetet mellan Kubas och Europas medborgare som i längden kommer att ge effekt. Det visar också att våra regeringar inte kan bete sig hur som helst och upprättar våra medborgarskap i EU på samma sätt som demokratirörelsens arbete upprättar kubanernas medborgarskap. Mötet mellan dessa två medborgarskap är i längden explosivt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: