Kuba har fått det sämsta av två system

Artikeln nedan skrevs av den kubanska journalisten Adolfo Fernandez Saínz våren 2001 och publicerades senare i Nya Dagen. Adolfo var en av de 75 demokratiaktivister som dömdes till långa fängelsestraff våren 2003.

 

Nya Dagen 9 mars 2001 

Kuba har fått det sämsta från två system 

För en tid sedan besökte jag en god vän som är ekonom. Han hade opererat gallan. Min vän var bekymrad över den låga sjukhusstandarden och omotiverade sköterskor och läkare. Hans beskrivning var dyster. Inom några år, menade han, skulle sjukvården vara oförmögen att ta hand om alla de äldre kubaner som kommer att behöva hjälp.

Min vän har rätt. Kubas befolkning – 11,2 miljoner – åldras snabbt. Åldersstrukturen liknar den industrialiserade världens, medan vi har har en tredjevärldenekonomi. Kubanerna blir i genomsnitt 74 år. 14 procent av befolkningen är över 60, och detta ålderssegment ökar snabbt. Det dör fler än vad det föds.

Du kan invända, att detta problem också finns i Europa. Visst, men de europeiska länderna är rika och klarar sig bra, och immigranter kan fylla behovet av arbetskraft. Till Kuba vill ingen flytta, däremot vill kubanerna lämna sitt land. Varje år försvinner 20 000 ungdomar till USA. Om det här situationen består kommer vårt samhälle att kollapsa.

Kuba uppvisar för närvarande det sämsta från två system. Arbetslöshet, prostitution och tiggeri har återvänt. Men investeringarna från utlandet har inte åtföljts av något överflöd på varor eller möjlighet att utveckla privata initiativ. Å andra sidan, de få fördelarna med socialism (den verkliga socialismen, inte den ni har i Sverige) håller på att försvinna: sjukvården kollapsar, våra unga vill inte bli lärare, pensionerna är nästan värdelösa, medellönen är 210 pesos – ungefär 10 dollar – i månaden.

Men enpartisystemet, kränkningarna av mänskliga rättigheter och frihetsförtrycket består.

Slutsatsen är att vi har fått kapitalismens dåliga sidor utan att ha fått fördelar som demokrati och fri marknadsekonomi. Vi har inte fått några av socialismens fördelar, däremot kommunismens absurditeter. 

När staten skötte allt fanns inte mycket till incitament att arbeta, men man såg sällan tiggare. I dag måste många kubanerna ta sin tillflykt till stöld, prostitution, tiggeri eller understöd från släktingar utomlands (det totala inflödet i landet är 1 miljard dollar per år). 

Med möjligheten att äga en liten rörelse har en del traditionella produkter återkommit till marknaden, trots alla restriktioner för privata initiativ. Nu kan kubanerna köpa en del inhemska frukter och svinkött och fisk. Dessa produkter fanns inte på marknaden under de 30 åren av sovjetiska subsidier och statligt monopol. 

Men det råder stor brist på ekonomisk jämlikhet i det kubanska samhället. Bara vissa har råd att köpa dessa varor. Man kan till exempel se en äldre person som arbetat i 30 eller 40 år för regeringen sälja kaffe och cigaretter på den svarta marknaden – varor som staten subventionerar – eller tigga. Allt för att få pengar till mat. Tidigare hade dessa människor en liten lön eller en liten pension som trots allt var tillräckligt för att man skulle kunna äta.

Kubanerna har blivit utsatta för en chockterapi. Det vill säga den har chockens brutalitet, men inte dess tempo – den har varat i tio år. 

ADOLFO SAINZ

frilansjournalist i Havanna

Översättning Erik Jennische

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: