Varför får Kubas demokrater inget stöd? – Omvärlden nr 7, oktober 2004

Det svenska stödet till demokraterna på Kuba har alltid varit mycket tvehågset. I frustration över det skrev jag denna artikel i Sidas tidning Omvärlden i oktober 2004. Artikeln behandlar bland annat det stöd som Sverige givit de senaste åren, och som beskrivs som demokratibistånd, och vilka principer det svenska stödet borde följa istället. En stor del av mina argument kommer från en mycket intressant brevväxling mellan Vaclav Havel och Oswaldo Payá Sardiñas som publicerades i Journal of Democracy.

Artikeln fick inte några konsekvenser direkt, men Göran Holmqvist, chef för Sidas avdelning för Latinamerika och Karin Rohlin från ambassaden i Havanna, svarade i samma nummer. (Sidas svar) Hur det svenska stödet ska leda till de radikala förändringar som behövs för demokratiska förändringar lyckades de dock inte förklara.

Varför får Kubas demokrater inget stöd?

– Omvärlden nr 7, oktober 2004

Nu har det gått ett och ett halvt år sedan den kubanska regeringen bevisade att den faktiskt känner sig allvarligt hotad av demokratirörelsen i landet. I april 2003 dömdes 75 demokratiaktivister till 1456 år i fängelse, sedan dess har ytterligare ett tiotal personer har dömts till långa straff.

Sidas årsrapport för 2003 visar däremot inga spår av progressivt tänkande om hur Sverige ska kunna bidra till att demokratiseringen kommer igång. Nu är det alltså dags att det svenska biståndet till Kuba förändras. Tyngdpunkten måste läggas på aktivt och öppet stöd till de organisationer i demokratirörelsen som verkligen arbetar för demokrati; fackföreningar, människorättsorganisationer, fria bibliotek, politiska partier osv.

Enligt Sidas årsrapport bidrog Sverige med 97 miljoner kronor i bistånd till Kuba mellan 1995 och 2003. Det övergripande målet för biståndet är anpassat till EU:s gemensamma ståndpunkt från 1996: ”att uppmuntra en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt en hållbar återhämtning och förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard.”

Detta är givetvis ett stort steg framåt från tiden för de socialdemokratiska regeringarna på 1960 och 70-talen när Sverige var den kubanska regeringens största biståndsgivare i den demokratiska världen. Men trots – eller tack vare – 40 år av nära samarbete med förtryckarna är det svenska biståndet pinsamt tvehågset i sina formuleringar och sin verksamhet.

Sidas verksamhet på Kuba består nämligen av ”ett begränsat program för utvecklingssamarbete med Kuba, där det centrala är överföring av kunskaper, utbyte av erfarenheter och kontaktskapande verksamhet.” Ambitionen är ”ett fortsatt begränsat bistånd syftande till att stimulera erfarenhetsutbyten med omvärlden och för att skapa förutsättningar för utvecklingsfrämjande reformer”. Projekten präglas av ”det goda exemplets makt” och eftersträvar att ”den kubanska motparten ges tillgång till alternativa erfarenheter av ekonomi, demokratiskt och decentraliserat beslutsfattande, samt folkligt deltagande.”

Men varför ska det svenska stödet vara ”begränsat” om målet är demokrati? Med tanke på hur hårt förtrycket är och den misär folket lever i, borde stödet till demokratiseringen förstås vara ”omfattande”.

Enligt årsrapporten bestod det svenska stödet från 1996 till 2003 av följande projekt:

Ett stort utbildningsprogram i marknadsekonomi för ekonomer och funktionärer inom ministerierna och centralbanken, en studie av den kubanska ekonomin som genomfördes av CEPAL (FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika), ett utbildningsprogram för ekonomer i den kunskapsbaserade ekonomin på Kuba, ett dialogprojekt mellan Kuba och Världsbanken, IMF respektive Interamerikanska utvecklingsbanken, ett program för mikrokrediter till småföretagande, en utbildning i mänskliga rättigheter för 43 officiella kubanska jurister hos Interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter i Costa Rica, ett samarbete mellan institutionerna för socialt arbete på universiteten i Göteborg och Havanna, en insamling av vittnesmål om folkliga synsätt på Kubas nutidshistoria och hur revolutionen 1959 påverkade människors liv, ett samarbetsprojekt mellan Olof Palmes internationella centrum och en kubansk organisation i Miami, ytterligare ett mellan Grafiska fackföreningen och den officiella fackföreningen på Kuba och ett mellan Statens strålskyddsinstitut och dess kubanska motsvarighet, ett seminarium om välfärdspolitik, ett antal kulturutbyten och visst återuppbyggnadshjälp efter två orkaner 2002.

Dessutom förmedlar Sverige humanitärt stöd via EU-kommissionen och FN-systemet. Även Erikshjälpen arbetar med ett projekt för att avhjälpa den sociala misären i centrala Kuba.

Alla projekt som genomfördes på Kuba hade officiella institutioner som tar avstånd från demokratiska reformer som motpart. Ingenstans står det hur dessa projekt ska uppfylla målet att bidra till en ”övergång till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”. Inte heller finns det någon beskrivning av vilka resultat pengarna bidragit till. Har demokratiseringen kommit närmare tack vare stödet? Knappast.

Vilka principer borde då det svenska biståndet till Kuba ledas av?

En brevväxling mellan en av demokratirörelsens främsta representanter Oswaldo Payá Sardiñas, och Tjeckiens förra president Vaclav Havel i aprilnumret av Journal of Democracy (vol 15, No 2, 2004), visar vägen.

Payá förklarar i sitt brev till Havel att övergången till demokrati redan har inletts i det kubanska samhället, till skillnad från inom den kubanska regimen, men att kampen bedrivs i princip utan resurser:

”Det är en rörelse som behöver hjälp nu, men fördomar och regimens propaganda gör initiativen till stöd få och glesa. Men oavsett stödet, kommer vi fortsätta kampen genom att använda vår främsta resurs: vår tro, kärleken till vårt folk, och vår beslutsamhet att åstadkomma frigörelse.”

Havel håller med om behovet av aktivt stöd utifrån och presenterar ett antal uppmaningar till omvärlden: Krav på frisläppande av politiska fångar och lättnader i förtrycket måste vara en del av alla officiella kontakter. Demokratiska länder bör se alla demokratiskt sinnade personer som sina partners, alldeles oavsett om de innehar några politiska positioner eller inte. Ekonomisk solidaritet behövs till offren för förtrycket och till aktiviteter inom den demokratiska oppositionen.

Havel hoppas också på att EU ska komma till ett gemensamt åtagande om praktiskt stöd till Kubas demokrater och delar med sig av en viktig erfarenhet från sin tid som dissident, och hur han behandlades av omvärlden:

”Oavsett era meriter, och hur modiga och respekterade ni är som dissidenter, och även om ni har tillbringat år i fängelse, eller skrivit intelligenta böcker, kan pragmatiska politiker i den demokratiska världen misstänka att ni är grälsjuka, beklagar er för mycket, är smått galna, och ständigt klankar ned på allt. Den misstanken kan leda till följande åsikt: ’Vi skulle kunna stödja dem symboliskt, men utifrån ett realistiskt politiskt perspektiv behöver vi inte lita på dem: de är inte våra riktiga partners’. Men det är motsatsen som är sann. Det är viktigt att övertyga politiker i demokratiska länder om detta, vilket jag har försökt göra i flera år.”

Havel sätter här fingret på precis det som är fel i hela det svenska biståndet till Kuba, avsaknaden av förtroende för de kubaner som arbetar för demokrati. Han vet hur det känns och han vet att det inte blir någon demokrati utan demokrater.

Men misstroendet drabbar även kubanska demokratiaktivister utanför Kuba. I en klargörande artikel på http://www.cubanuestra.nu hösten 2003, visar Alexis Gainza att det inte någonstans i EU:s position gentemot Kuba efter arresteringarna 2003, i den svenska Kuba-politiken, eller i några centrala politiska dokument som argumenterar för demokrati på Kuba, finns ett ord om de kubaner som bor i Europa, eller hur dessa ska vara en del av demokratiseringsprocessen. Hur ska Sverige kunna bidra till demokrati på Kuba om vi inte litar på kubanska demokrater varken på eller utanför Kuba?

Den första viktiga principen för stödet bör alltså vara: Den huvudsakliga målgruppen för biståndet ska vara demokratiska kubanska organisationer på och utanför Kuba.

När Vaclav Havel beskriver slutet av 1980-talet i Centraleuropa är parallellerna till Kuba uppenbara. Extrem nervositet präglade regeringsleden eftersom många redan hade förstått att slutet var på väg. Regeringarna kunde inte längre avfärda demokratiaktivisterna som utländska agenter och ökade förtrycket när protesterna blev allt offentligare.

Radiostationen Voice of America, spelade en viktig roll genom att berätta om alla de framstående medborgare som skrivit på en uppmaning till ledarskiktet att inleda en dialog med oppositionen. Genom detta tog allt fler steget ut ur anonymiteten och ställdes sig bakom kravet på dialog. Varelaprojektets kanske viktigaste effekt på Kuba är just att tiotusentals medborgare vågat kräva öppet att de också ska få vara med och bestämma.

Payá är dock orolig över vad som hänt i stora delar av Öst- och Centraleuropa:

”[I] de länder som tidigare dominerades av kommunismen har den lämnat efter sig några få storkapitalister som till dagen före förändringarna, innehade framstående positioner eller stor makt inom den kommunistiska regimen.”

Och han befarar att det är de inom regimen som idag proklamerar ”socialismen eller döden”, som kommer att bli framtidens buisness-klass. Dagens teknokrater vet hur marknadsekonomin fungerar runt om i världen – många har ju lärt sig det genom de svenska biståndsprojekten till exempel – och vaktar därför sina positioner för att sitta i vinnarhålet när förändringarna inleds.

Det är här Havels kanske viktigaste råd till Payá kommer:

”Varje demokrat som är motståndare till en totalitär regim bör agera idag som om makten skulle lämnas över imorgon!”

De tjeckiska dissidenterna överraskades fullkomligt av hur snabbt kommunismen kollapsade hösten 1989. Havel skriver att de borde ha förberett en skuggministär, samlat kompetenta människor med förtroende som kunde bli parlamentsledamöter och analyserat vilka av de nuvarande politikerna man skulle kunna samarbeta med. Det var dessutom avsaknaden av genomarbetade förslag till ny lagstiftning på det ekonomiska området som gjorde att teknokraterna från den kommunistiska regimen lyckades roffa åt sig så mycket i början av övergången till demokrati. Orättvisorna som kommer efter förändringarna måste alltså bekämpas före.

Den andra principen för stödet är därför att de kubaner på och utanför Kuba, som arbetar för demokratisering ska kunna vara så väl förberedda som möjligt så att övergången verkligen leder till demokratisering, och inte till något annat auktoritärt system som i dagens Vitryssland och Ryssland till exempel.

Den kubanska demokratirörelsen har ännu inte flyttat ut kampen från vardagsrummen till gatorna, men det kan hända precis när som helst, samtidigt som det fortfarande kan dröja ganska länge. Oavsett finns det ingen anledning att vänta. Genom att förbereda sig för demokratiseringen kommer den närmare. Tre reformer är fullt möjliga att genomföra bums:

– Sida bör ta fram en genomarbetad strategi för hur Sveriges och EUs bistånd faktiskt ska bidra till målet om ”en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”. Den huvudsakliga målgruppen ska vara organisationer i demokratirörelsen på Kuba. Det får vara nog med ”begränsade program för utvecklingssamarbete med Kuba”.

– Denna strategi bör innehålla ett program för hur de kubaner som bor i Europa ska delta i arbetet för demokrati. Vågar vi inte lite på kubanerna som bor här kan vi lika gärna ge upp.

– Den bör också innehålla ett program för svenska folkrörelser som vill använda sina erfarenheter från demokratibiståndet i östra Europa på Kuba. Det skulle i princip kunna se ut som det program för demokratibiståndsprojekt i Vitryssland som funnits i flera år.

Förr var Sverige i främsta ledet för att bistå förtrycket på Kuba. Den skammen har vi fortfarande med oss. Därför är det nu vårt ansvar att ställa oss i främsta ledet för att bistå kubanernas kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Erik Jennische
Svenskt internationellt liberalt centrum, Silc

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: