Kuba måste bli en demokrati – Sydsvenska dagbladet 5 april 2001

Våren 2001 var Sverige ordförande i EU. Inför det frågade Silc några av våra olika partners i demokratirörelsen vad de tyckte att Sverige borde driva för politik gentemot Kuba.

Den viktigaste åsikten var att att EU skulle närma sig hela den kubanska nationen, inte bara regeringen utan även ”den andra delen av nationen, i och utanför Kuba, som regeringen vänder ryggen till och som den bara riktar sig mot för att förtrycka”. Det är en uppmaning som ljuder lika starkt fortfarande.

Jag och Madeleine Sjöstedt skrev en artikel i Sydsvenskan den 5 april 2001 för att berätta om deras åsikter. Tyvärr tog tidningen inte med namnen på dem som ställde sig bakom åsikterna, och marginaliserade därmed de kubanska demokratiaktivisterna på precis det sätt som de hoppades inte skulle ske.

Kuba måste bli en demokrati

Utrikesminister Anna Lindh har gjort flera förtjänstfulla fördömanden av den kubanska regeringens brott mot mänskliga rättigheter, bland annat när tre av SILC utsända journalister arresterades av säkerhetspolisen i Havanna i augusti förra året.

Förhoppningsvis fortsätter Anna Lindh den linjen i FN:s kommission för mänskliga rättigheter nästa vecka, och lyckas få EU:s medlemsstater att gemensamt ställa sig bakom det tjeckiska resolutionsförslag som fördömer brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba.

Men fördömanden räcker inte. Sverige måste också öppet våga ta ställning för dem som vill förändra Kuba till en demokrati. Det är bara i en demokrati som de mänskliga rättigheterna kan garanteras.

Inför det svenska ordförandeskapet i EU frågade vi några av våra kontakter i den kubanska demokratirörelsen om vilken politik de tycker att Sverige borde driva i EU gentemot Kuba. Synpunkterna har vi framfört i ett brev till Anna lindh*. Demokratiaktivisterna vill:

”att EU ytterligare närmar sig den kubanska nationen i dess helhet; regeringen som legalt representerar nationen, men dessutom den andra delen av nationen, i och utanför Kuba, som regeringen vänder ryggen till och som den bara riktar sig mot för att förtrycka.”

Närmandet kan sedan konkretiseras genom moraliskt, politiskt och materiellt stöd till de organisationer som arbetar för demokrati på Kuba.

Dessutom borde Sverige främja:

”att EU tillsammans med andra demokratiska nationer finner ut vilka gemensamma ståndpunkter de har i relation till Kuba, för att med detta som bas gemensamt – utan att glömma att det är vi kubaner som måste lösa problemet – fortsätta anhålla om att den kubanska regeringen respekterar de mänskliga rättigheterna och de fundamentala friheterna på Kuba.”

Poängen med kontakter i hela det kubanska samhället – inte bara med den regimtrogna delen – är förstås att det aldrig blir någon demokrati om inte hela folket får vara med.

Denna insikt präglar också Anna Lindhs svar på vårt brev, hon skriver: ”Jag delar till fullo Din uppfattning att det arbete som de olika organisationerna inom demokratirörelsen utför i Kuba kan bidra till att förändra och demokratisera landet.”

Men i den svenska biståndspolitiken gentemot Kuba styr föreställningen att förändringarna och demokratiseringen kan komma inifrån den kubanska regimen. Men förtrycket bara ökar i takt med att demokratirörelsen växer. Och det finns ingen som helst diskussion i offentliga sammanhang om att förändra de bärande principerna för det kubanska statsskicket. Artikel 62 i konstitutionen är en generalklausul och rycker undan mattan för yttrandefrihet och organisationsfrihet. En offentlig och fri dialog om framtiden är omöjlig:

”Ingen av de friheter som erkänns medborgarna får användas mot det som sägs i konstitutionen eller i lagarna, inte heller mot existensen och målen med den socialistiska staten, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen. Brott mot denna princip är straffbart.”

Samtidigt finns det tusentals människor i ett hundratal sammanslutningar som inte vill annat än att Kuba demokratiseras i grunden. Och kan dessa bidra till att ”demokratisera landet”, som Anna Lindh skriver, är det väl de som ska ha stöd i första hand?

När det bilaterala biståndet till Zimbabwes regering drogs in i januari skjöts pengarna över till folkrörelsebiståndet. Samarbetet med de zimbabwier som bygger demokrati från grunden kvarstår. Även folkrörelsebiståndet till Vitryssland, vars enda syfte att gynna demokratiseringen, har extra anslag. Folkrörelsebiståndet till Kuba borde prioriteras på samma sätt. Anna Lindh skulle till och med kunna göra det till ett EU-initiativ.

Organisationerna i demokratirörelsen på Kuba behöver svenska folkets stöd för att stå starkare i missionen för demokrati och frihet, och de behöver vårt stöd när förtrycket hårdnar. Frågan är om de får det från den svenska regeringen.

Erik Jennische, bitr generalsekreterare, Svenskt internationellt liberalt centrum, SILC

Madeleine Sjöstedt, generalsekreterare, SILC

* Uttalandet skrevs under av:

Gustavo Arcos, Comité Cubano por los Derechos Humanos
Oscar Espinosa, oberoende ekonom och journalist
Fernando Sánchez, ordf Partido Solidaridad Democrática
Adolfo Fernández, int. sekr, Partido Solidaridad Democrática
Rafael Ávila, ordf Joven Cuba
Rafael León Rodriguez, koordinatör för Projecto Democrático Cubano.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: