Varelaprojektet och våren 2002 – opublicerad

Denna artikel skrev jag i juli 2002 för att publicera tillsammans med Cecilia Malmström. Målet var att visa på de framgångar den kubanska demokratirörelsen haft med Varelaprojektet, och förklara att det nu var dags att den svenska regeringen ställde sig bakom demokratirörelsens verksamhet och krav. Den blev dock aldrig publicerad vad jag kan minnas. Jag har inte heller hittat referenser till den på internet. Och den socialdemokratiska regeringen gjorde aldrig något heller.

Varelaprojektet och våren 2002

När det totalitära systemet på Kuba väl rämnar kommer händelserna våren och sommaren 2002 att framstå som några av de viktigaste stegen på vägen dit. Frågan är nu hur Sveriges regering ska förhålla sig till förändringarna: Ska ni fortsätta med den tysta diplomatin, spara kraftorden till enskilda möten med den kubanska regeringens representanter och fortsätta betrakta demokratirörelsen som en perifer samling grupperingar som inte kan hålla sams, eller har ni insett att detta knappast givit några resultat på Kuba de senaste 43 åren?

Det sker just nu unika saker på Kuba. Det viktigaste som skett under våren är att en absolut majoritet av organisationerna i demokratirörelsen – en bra bit över hundra – i sin strävan efter en fredlig och ordnad övergång till pluralistisk demokrati har samlat sig bakom Varelaprojektet.

Projektet tar sin utgångspunkt i § 88 i den kubanska konstitutionen som förklarar att medborgare på Kuba kan lägga fram initiativ till nationalförsamlingen genom att samla 10 000 röstberättigades namnunderskrifter bakom ett förslag. I mitten av maj lämnade Oswaldo Payá – organisatören bakom projektet – in 11 020 från personer som med namn, ID-nummer och adresser uppmanade nationalförsamlingen att diskutera frågan om en folkomröstning om statsskicket på Kuba.

Varelaprojektet föreslår att kubanerna ska få ta ställning till fem frågor: frisläppande av alla politiska fångar, införande av de mänskliga rättigheterna i konstitutionen, om även kubaner ska ha rätt att starta företag, förändringar i vallagen som möjliggör flerpartival och slutligen genomförande av demokratiska val.

När Jimmy Carter veckan efter besökte Kuba för att träffa såväl Fidel Castro som ett tiotal representanter för demokratirörelsen var Varelaprojektet på allas läppar. I det direktsända tevetal som Carter höll till studenterna på Havannas universitet ställde han sig bakom Varelaprojektet och uppmanade regeringen att genomföra en folkomröstning. Det var första gången som något av demokratirörelsens initiativ beskrevs i den kubanska regeringens massmedier.

Den kubanska regeringen har efter detta agerat närmast panikslaget. När miljontals kubaner hörde talas om Varelaprojektet strömmade ytterligare tiotusentals namnunderskrifter in och regeringen insåg att den var tvungen att agera. Men istället för att bejaka den offentliga debatt om det kubanska statsskicket som Varelaprojektet tagit initiativ till, mobiliserade regeringen sina krafter och hävdade senare att man på några få dagar fått 99 procent av de röstberättigade kubanerna att ställa sig bakom en reform som skulle göra socialismen ”orörbar” i konstitutionen, dvs frånta kubanerna makten att i framtiden själva besluta om vilket statsskick de vill leva i. I september ska man hålla en folkomröstning där kubanerna kommer att ställas inför valet att rösta för denna förändring eller ingen alls; dvs ett val mellan ”status quo” och ”status quo för alltid”.

Att 99 procent av kubanerna skulle vilja överlämna ett statsskick som bara skapat ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt förtryck till sina barn är förstås inte sant. Varför skulle i så fall en och en halv miljon kubaner lämnat Kuba sedan revolutionen 1959, och ytterligare flera miljoner stå på kö för att emigrera?

Varelaprojektet inleddes i mitten av 90-talet och vann successivt allt mer stöd. Under samma period har ett socialdemokratiskt och ett liberalt parti tillsammans med ett par andra organisationer samlats i en koalition under namnet den moderata oppositionens rundabordssamtal, och erbjudit sig att fungera som part gentemot regeringen i en förhandling om hur övergången till demokrati skulle kunna genomföras.

För att uppmärksamma såväl Varelaprojektet som koalitionen och de liberala krafterna på Kuba har vi under våren arbetat för att bjuda fyra liberaler från Kuba till Europa. De skulle själva få beskriva sitt arbetet för demokrati och förklara hur Europa skulle kunna stötta demokratiseringen. Planen var att de skulle presentera sina åsikter och idéer på ett seminarium i Europaparlamentet i Strasbourg den 4 juli. Bara några dagar före meddelade de kubanska myndigheterna dock att de inbjudna inte fick utresetillstånd. Myndigheterna vägrade dessutom motivera denna tydliga kränkning av § 13 i FN:s människorättsdeklaration.

Seminariet genomfördes i alla fall genom att två texter från partierna lästes upp. Pat Cox, talman i Europaparlamentet, som deltog i seminariet förklarade i sitt anförande att nekandet av utresetillstånd självklart skulle ses som ett steg tillbaka i dialogen mellan den kubanska regeringen och Europa. Uttalandet satte fart på den kubanska regeringen och dagen efteråt var migrationsmyndigheterna i Havanna mycket angelägna om att meddela Gisela Delgado, ledare för de fria biblioteken på Kuba, att hon plötsligt fått utresetillstånd. När vi bjöd henne till Sverige tidigare i våras för att hon skulle kunna ta emot folkpartiets demokratipris fick hon dock kalla handen. Men nu, efter Pat Cox tydliga uttalande, var det alltså dags för henne att få resa hit.

Vad kan man då dra för slutsatser av vårens och sommarens händelser? Vi menar att Varelaprojektets framgång – som är frukten av flera års intensivt arbete – visar att demokratirörelsen har såväl kraft som goda metoder för sitt arbete. Dessutom är det tydligt efter Jimmy Carters stöd till projektet och Pat Cox stöd till de fyra inbjudna liberalerna att tydliga ställningstaganden från framstående politiker bakom demokratirörelsens initiativ ger resultat.

Detta är också precis vad organisationerna i demokratirörelsen hävdat i flera år. Förra året skrev vi därför till utrikesminister Anna Lindh att demokratirörelsen är mer enig än någonsin och att den är värd Sveriges öppna och tydliga stöd, såväl moraliskt som ekonomiskt.

Vi fick då svaret att ”uppfattningen om rörelsens samling och styrka tyvärr inte överensstämmer med den samlade bedömningen hos EU-ambassadörerna i Havanna”. Vi är övertygade om att EU-ambassadörerna nu har ändrat sin bedömning efter Varelaprojektets framgång. Alla andra Kubakännare är i alla fall av den åsikten att läget på Kuba idag är unikt – att ett stort möjligheternas fönster har öppnat sig.

Nu ställer vi frågan igen: Är det nu inte dags att Sveriges regering öppet ställer sig bakom demokratirörelsens arbete, och utarbetar en plan för hur svenska biståndspengar ska kunna användas för att stötta de kubanska demokraternas arbete?

Erik Jennische
Svenskt internationellt liberalt centrum, SILC

Cecilia Malmström
Europaparlamentariker, folkpartiet liberalerna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: