48 år sedan den kubanska revolutionen inleddes – NA 26 juli 2001

48 år sedan den kubanska revolutionen inleddes – Nerikes Allehanda 26 juli 2001

Idag är det precis 48 år sedan Fidel Castro med anhang attackerade militärförläggningen Moncada utanför Santiago i östra Kuba. Attacken misslyckades men fick ge namn till ”26 julirörelsen”, en av de viktigaste rörelserna i upproret mot militärdiktatorn Fulgencio Batista under 50-talet.

Sedan Fidel Castro och de andra revolutionärerna tog makten på Kuba i januari 1959 firas den 26 juli som en nationaldag. I den statsbärande ideologin betyder revolution och nation samma sak – i alla fall enligt dem som har makten att skriva kubanska historieböcker.

Genom att nationalism och revolutionsromantik blandas samman, och revolutionen målas upp som själva innehållet i nationen, innebär kontrarevolution detsamma som förräderi av nationen. Alltså kan regimen utmåla alla som arbetar för ett annat politiskt system än det rådande som landsförrädare, en stämpel som knappast uppmuntrar till politiskt agerande för t ex liberala ideal.

Efter en revolution uppstår alltid problemet att institutionalisera makten på ett nytt sätt, så att gamla strukturer inte återuppstår. På Kuba har regeringen permanentat revolutionen: ”I varje kvarter – revolution” står det med stora bokstäver på husväggarna i hela Havanna, och ”universitetet åt revolutionärerna!” är motiveringen till att regimkritiker avstängs från sina utbildningar.

Självklart hade kubanerna rätt att köra iväg Batista från makten. Men var har Fidel Castro fått sin rätt att styra i mer än 40 år ifrån? Och oavsett sanningshalten i de så mytomspunna kubanska sjukvårdssystemet och utbildningsreformerna, kan själva innehållet i politiken aldrig ersätta formerna för makten, i frågan om en regims legitimitet.

Men ändå har just dessa argument – att folket avsatte Batista, och att den nya regimen blåste upp resultaten av sin egen vård- och utbildningspolitik – givit Castros regim en större legitimitet än många demokratiska regeringars, inte minst bland svenska socialdemokrater.

Olof Palme var den förste demokratiskt valda statschefen från Europa som besökte Fidel Castro. När Palme var på Kuba 1975 hade revolutionärerna styrt i 16 år men aldrig brytt sig om att fråga kubanerna om vilka de ville ha vid makten. De hade inte ens brytt sig om att skriva en konstitution som maktutövning hade att följa.

Trots vetskapen om de politiska fångarna, åsiktsförtrycket, massavrättningarna på 60-talet, stödet till gerillarörelser världen över, viljan att ha kärnvapen i landet, ansvaret för den omfattande svälten i början på 90-talet och trakasserierna av dagens demokratirörelse, har svenska socialdemokratiska regeringar konsekvent använt biståndspengarna för att ställa sig bakom den kubanska regeringen. Få, om någon, har givit Castros maktinnehav samma legitimitet som Sverige.

Till skillnad från sina föregångare inom socialdemokratin har dock utrikesminister Anna Lindh varit föredömligt tydlig i sina uttalanden om Kuba, och i EU:s gemensamma ståndpunkt om Kuba står det att EU ska ha en dialog med alla sektorer i det kubanska samhället för att ”uppmuntra en övergångsprocess till pluralistisk demokrati”.

Men har man sagt A får man säga B. Vill Sveriges regering att kubanerna ska få leva i en demokrati borde regeringen öppet stötta dem som tagit ställning för demokrati.

Det behövs ett biståndsprogram för ett demokratiskt Kuba – liknande det som finns för Vitryssland – och som svenska folkrörelser kan använda för att samarbeta med organisationer inom den kubanska demokratirörelsen.

För tillfället tycks dock den rådande meningen vara att det inte går att göra något förrän Fidel Castro dör. Det är ett cyniskt förhållningssätt gentemot dem som redan nu arbetar för förändring. Totalitarismen ligger nämligen inte i Fidel personligen, utan i den kubanska statens förmåga att kontrollera medborgarnas agerande och tänkande. Och kontrollen består tills dess att tillräckligt många kubaner vågar utmana den statsbärande ideologin och förklara att t ex liberala eller socialdemokratiska ideal inte innebär landsförräderi.

Dagen det sker – för det kommer att ske – har den kubanska regeringen två vägar att gå: Antingen kommer den att bruka våld eller så kommer den att tvingas till förhandlingar. Sannolikheten för förhandlingar är förstås mycket större om omvärlden redan nu visar att det är förhandlingsförespråkarna som har vårt stöd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: