Efter cocktail-kriget – inför utrikespolitiska debatten 9 februari 2005

Denna artikel skrev jag och Birgitta Ohlsson inför den utrikespolitiska debatten i riksdagen 9 februari 2005. Förhoppningen var att få utrikesminister Laila Freivalds att prata tydligt om Kuba och kommentera de eftergifter som EU gjorde i relation till Kubas regering sommaren 2004. Jag vet inte om artikeln publicerades, men svaret på frågan om hon kommenterade Kuba finns här.

Sveriges stöd till demokratiaktivister på Kuba

Idag onsdag ska utrikesminister Leila Freivalds inför riksdagen försvara Sveriges svek mot demokratiaktivisterna på Kuba. I debatten om den utrikespolitiska deklarationen måste hon försvara varför hon och resten av EUs ministerråd i slutet av januari beslutade att upphäva den gemensamma positionen gentemot Kuba som antogs i maj 2003 efter att 75 kubanska demokratiaktivister dömts till sammanlagt 1456 år i fängelse.

Den gemensamma positionen innebar bland annat att EU-ambassaderna i Havanna skulle bjuda in representanter för demokratitrörelsen till mottagningarna på medlemsländernas nationaldagar. Det kan tyckas futtigt men var EUs främsta erkännande av den kubanska demokratirörelsen någonsin.

Men sedan maktskiftet i Spanien våren 2004 har den nya spanska regeringen arbetat för att förändra EUs position. För att ge understöd lät den kubanska regering i höstas ett dussin av samvetsfångarna avtjäna straffen i sina hem – officiellt på grund av hälsoskäl – i stället för i fängelserna. De har dock inte frikänts, utan kan när som helst fängslas igen. Och fortfarande sitter ytterligare ett 80-tal samvetsfångar i kubanska fängelser.

Någon förändring av det genomgripande förtrycket av mänskliga rättigheter i det kubanska samhället, eller den totala avsaknaden av demokrati har alltså inte gjorts. Förtrycket är lika skoningslöst som någonsin, men ändå har Sverige och EU beslutat byta politik.

Regeringen hävdade inför EU-nämnden härom veckan att motivet var att åter få ”tillgång till det officiella Kuba”, och att man skulle ersätta nationaldagsinbjudningarna med en ”formaliserad dialog mellan oppositionen och EU-kretsen”. Samtidigt förklarade regeringen dock att ”den kubanska regimen tydligt signalerat att den inte kan acceptera regelbunden och synlig dialog med oppositionen”.

Sverige och EU stod i slutet av januari alltså inför ett tydligt vägskäl; att behålla kontakten med demokratirörelsen, och stödja de kubaner som arbetar för demokrati, eller låta sig dompteras av Fidel Castro, som sedan 1959 inte tagit ett enda steg för demokrati på Kuba. Leila Freivalds valde det senare.

Efter beslutet kritiserade Tjeckiens förre president Vaclav Havel ministerrådet hårt. ”För att försvara europeiska företags vinster, kommer unionen att sluta att bjuda in fritänkande människor till sina ambassader och kommer att dra slutsatser om vilka dessa är utifrån ansiktsuttrycken hos diktatorn och hans bundsförvanter. Det är svårt att tänka sig en mer skamlig överenskommelse.” (DN1/2)

Havel vet vad han pratar om, han har upplevt det själv. I en brevväxling med den kubanske demokratiaktivisten och Sacharovpristagaren Oswaldo Payá Sardiñas i Journal of Democracy nyligen delar han med sig av en viktig erfarenhet från sin tid som dissident:

”Oavsett era meriter, och hur modiga och respekterade ni är som dissidenter, och även om ni har tillbringat år i fängelse, eller skrivit intelligenta böcker, kan pragmatiska politiker i den demokratiska världen misstänka att ni bara är grälsjuka, beklagar er för mycket, är smått galna, och ständigt klankar ned på allt. Den misstanken kan leda till följande åsikt: ‘Vi skulle kunna stödja dem symboliskt, men utifrån ett realistiskt politiskt perspektiv behöver vi inte lita på dem: de är inte våra riktiga partners’. Men det är motsatsen som är sann. Det är viktigt att övertyga politiker i demokratiska länder om detta, vilket jag har försökt göra i flera år.”

Om EU och omvärlden inte litar på demokraterna på Kuba och aktivt bidrar med moraliskt, politiskt och ekonomiskt stöd så att demokratirörelsen är tillräckligt stark för att ta över den dag kommunismen faller, riskerar förändringarna att leda till att dagens totalitära system bara ersätts av ett annat auktoritärt system, som i Vitryssland.

Havel vet vilket stöd demokraterna behöver och han vet att det inte blir någon demokrati utan demokrater. Men istället för att lyssna på honom lyssnar regeringen på socialisterna i Spanien, den regering som har mest ekonomiska intressen på Kuba att försvara. Pinsamt

Erik Jennische
Generalsekreterare, Svenskt internationellt liberalt centrum, Silc

Birgitta Ohlsson
Riksdagsledamot, fp, sitter i utrikesutskottet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: