Kubas fria röster – Nerikes Allehanda 1 februari 1999

Detta måste ha varit en av de första artiklarna jag publicerade om Kuba.

Kubas fria röster – Nerikes Allehanda 1 februari 1999

Det kan vara farligt att ha en skrivmaskin på Kuba. Juan Carlos Recio, 27 år, är journalist på den oberoende nyhetsbyrån Cuba Press i Villa Clara mitt i Kuba, och han avtjänar just nu ett års straffarbete för att inte ha polisanmält en dissident som ville låna hans skrivmaskin.


Recio lånade inte ut den, eftersom att han visste att polisen skulle ta honom, men det gjorde de ändå. Så kan det gå. 1965 beskrev Artur Lundkvist i boken ‘Så lever Kuba’ (Tiden, 1968) hur 60-talets dagstidningar mest innehöll ledarnas tal, artiklar om sockerskörden och martyrhyllningar:

”Det finns ingen anledning att göra sig lustig över dessa tidningar. .. De tjänar revolutionen, de för regimens talan oförställt, rakt på sak. .. De arbetar med ett målmedvetet illusionssystem som tydligen bedöms som nyttigt, rent av som nödvändigt.”

Artur Lundkvists slutsats blev också att:

”En kommunikation på realistisk grund mellan ledarna och folket blir omöjlig. Motgångar och misstag måste bortförklaras i stället för att erkännas och rådas bot för.”

Partiorgan

Så är det fortfarande, 35 år senare. I dag finns det bara en enda rikstäckande dagstidning, den åtta sidor stora ‘Granma’, kommunistpartiets officiella organ. ‘Juventud Rebelde’ och ‘Trabajadores’, ungkommunisternas och fackföreningens tidningar, kommer ut en gång i veckan.

Men sedan 1995 har den officiella nyhetsrapporteringen fått konkurrens av ett antal oberoende nyhetsbyråer. Artiklarna publiceras på Internet, men för att kubanerna på Kuba ska få veta vad som sker, läser journalisterna även upp dem via telefon i ‘Radio Martí’ som sänder direkt över Kuba från Miami.

Raúl Rivero, som grundade ‘Cuba Press’ 1995, arbetade för den officiella pressen i mer än 20 år innan han gav upp och blev dissident. Han berättar att regimens, alltså Fidel Castros, officiella åsikt om ett nytt fenomen alltid publiceras i ‘Granma’ först. När det har skett tycker alla medier så, innan dess är det ingen som tycker någonting.

– I ‘Cuba Press’ skriver vi om det som pressen inte berättar om, om vad den politiska oppositionen gör och tycker, om hur illa skolorna fungerar, om sport och kultur. Både nyhetsartiklar och åsikter, berättar Rivero.

Oberoende

Manuel David Orrio, som tillhör ett kooperativ av oberoende journalister, berättar att regimen ibland tvingas tycka till om saker som den egentligen inte vill lyfta fram. Det är så många som lyssnar på ‘Radio Martí’ och där hör talas om nya fenomen som Internet och globaliseringen, att regimen tvingas tycka till om dem:

– Globaliseringen är givetvis ett hot mot självständigheten för fattiga länder i tredje världen och på Internet är det framför allt desinformationen som sprids, förklarar Orrio ironiskt.

Castros tal

Åsikter och värderingar formas någonstans mitt emellan tanke och tal, de måste få formuleras för att konkretiseras. Därför behövs det en öppen debatt och intressekonflikter för att människor ska kunna ta ställning. Men i Kuba är det bara Castro som får säga vad han tycker. Det gör han i utskrifter av långa tal som publiceras i ‘Granma’ var eller varannan vecka.

Några interna intressekonflikter kommer aldrig i dagen, allt som görs är för revolutionens bästa. Under nästan fyra årtionden har regimen försökt kväsa all opposition. Dissidenter har tvingats i exil eller fått långa fängelsestraff. Det har lyckats ganska väl. Kubanerna har varit isolerade från all information som regimen inte velat presentera.

Opposition

Men efter att muren föll i Berlin har nyhetsbyråerna dykt upp och oppositionen i landet stärkts. Åsiktsmonopolet luckras upp genom ‘Radio Marta’ och inflytandet av allt fler turister. Men att debattera fritt och offentligt går inte. De dissidenter i Havanna som 10 december ville påminna om 50-årsfirandet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigherna genom att läsa upp dem i en park, blev brutalt slagna och gripna av polisen.

Påvens besök i Kuba för precis ett år sedan fungerade som en ventil. En och en halv miljon kubaner samlades på Revolutionstorget i Havanna. ”Var inte rädda!” var påvens budskap. Folkmassan skrek ”Libertad!”,”Libertad!”

ERIK JENNISCHE

Erik Jennische är sociologistuderande från Göteborg. Han vistades i höstas på Kuba för att slutföra ett examensarbete.

FOTNOT: Det finns tre huvudsakliga webbplatser som de oberoende nyhetsbyråerna publicerar sina artiklar på: http://www.cubanet.org http://www.cubafreepress.org http://www.nuevaprensa.com Dessa är de bästa källorna för aktuell information om situationen på Kuba. Många av artiklarna översätts till engelska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: