Putin besöker Kuba – Uppsala Utrikespolitiska förenings tidskrift vt. 2001

Putin besöker Kuba – Uppsala Utrikespolitiska förenings tidskrift vt. 2001

December 2000 var en relativt vanlig månad vad gäller händelseutvecklingen på Kuba. Revolutionen firade ytterligare segrar när några turisthotell blev klara, och de tevesända rundabordssamtalen om ”folkmordsblockaden” fortsatte att varje kväll anklaga USA och exilkubanerna för nästan allt ont i hela världen, inklusive rösträkningsproblemen och att George W. Bush blev vald till president. Det enda ovanliga i den officiella bilden av Kuba var att Vladimir Putin kom på besök. Men det är inte där som man kan finna fröna till Kubas framtid, de finns någon annan stans.

Putins möte med Fidel Castro hade föranlett Granma – den enda dagstidningen på Kuba och dessutom kommunistpartiets officiella organ – att flagga för nya handelskontrakt med Ryssland, mötet borde i alla fall resultera i nya reservdelar till de gamla sovjetiska maskinerna i utbyte mot kubanskt socker.

Men att någon förändring av relationerna mellan de båda staterna är på gång är inte troligt: ”Kuba och Ryssland betonar att förutsättningarna finns för att utveckla relationer”, löd den tvåsidiga rubriken i Granma efter den gemensamma presskonferensen. Ingen kioskvältare direkt.

Hade mötet resulterat i något substantiellt finns det ingen anledning att tvivla på att Granma hade braskat på. De kubanska myndigheterna lyfter upp varje liten framgång till enorma proportioner.

”Det kunde inte heller blivit på något annat sätt”, skriver Oscar Espinosa Chepe, en av demokratirörelsens flitigaste skribenter, om Granmas oförlösta förhoppningar, för ”Ryssland har bestämt sig för att gå framåt på den fria marknadens och demokratins väg medan de kubanska myndigheterna, som fastnat i historien, styrt det nationella ödet åt helt motsatt håll.”

Oscar Espinosa Chepes förklaring till Castros misslyckade förhandlingar är varken speciellt speciell eller kontroversiell. Det intressanta är att den inte får publiceras i de kubanska massmedierna. Espinosa har nämligen tagit ställning för demokrati och marknadsekonomi vilket är ett självklart brott mot artikel 62 i den kubanska konstitutionen:

”Ingen av de friheter som erkänns medborgarna får användas mot det som sägs i konstitutionen eller i lagarna, inte heller mot existensen och målen med den socialistiska staten, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen. Brott mot denna princip är straffbart.”

Men det är inte bara ifrågasättanden av kommunismen på Kuba som inte publiceras i de kubanska tidningarna. Inte heller den debatt – som man ändå hoppas – föregår politiska beslut i regeringen refereras i tidningarna. Genom att undanhålla kubanerna argumenten för och emot även vanliga politiska reformer, blir det nästan omöjligt för dem att göra aktiva ställningstaganden.

Av samma anledning är regeringen aldrig oenig och det finns aldrig några intressekonflikter i samhället. Sprickor i fasaden skulle göra det möjligt för kubanerna att ta ställning för eller emot det ena eller andra.

Och just möjligheten att ta ställning är farlig, den gör att människor behöver tänka efter.

Om Göran Persson hade misslyckats med att driva igenom några förväntade avtal med en statschef på besök hade debatten och analysen i den svenska pressen varit omfattande. På Kuba får människor istället bara veta att det skapades förutsättningar för relationer, inte varför Putin var ointresserad av att byta reservdelar mot socker.

Och i precis alla andra politiska frågor på Kuba fungerar det likadant. De kubanska massmedier har en fullkomligt homogen och konsekvent åsiktsflora. Och om en linje i längden blir omöjlig att försvara, försvinner frågan från dagordningen eller så byter massmedierna linje, alla på en gång, utan föregående eller efterföljande debatt.

De som tror att kubanerna vill ha kommunismen kvar måste därför förklara vad de grundar den tron på. Kubanerna har ju sedan Castros maktövertagande aldrig fått frågan, de har aldrig fått tillfälle att ställning för det ena eller andra och argumenten mot kommunismen har aldrig publicerats.

Just avsaknaden av demokrati och yttrandefrihet på Kuba gör varje försök att förklara vad det kubanska folket faktiskt tycker och vill till rent hyckleri.

Det är först när man använder de alternativa kanalerna för nyheter från Kuba som händelseutvecklingen under december blir intressant. Bäst gör man det på http://www.cubanet.org, där artiklar från oberoende journalister på Kuba publiceras dagligen på både spanska och engelska. På Cubanet ser man att det viktigaste som hände under december var att demokratirörelsen fortsatte att med de små stegens strategi undergräva totalitarismen. Små protester arrangerades, seminarier hölls, grävande journalistik publicerades.

Men kanske viktigast var den journalistik som inte har något alls med storpolitiken att göra, som berättar om vanliga händelser och problem. Sunset Nogueras rapporterar att ca 2 000 personer drabbats av gulsotsepidemin i Cienfuegos, och Ohalys Víctore skriver om Lázaro Santos Betancourt som förlorat sin småföretagarlicens för att han är aktiv i en oppositionsgrupp. De nyheterna publicerades inte i de vanliga medierna och kommer inte vanligt folk till känna via andra kanaler än hörsägen. Bristen på trovärdiga lokalnyheter omöjliggör också en samhällsdebatt som vanliga kubaner kan delta i.

Självklart är tillgången till Internet på Kuba mycket begränsad, och dessutom är det omöjligt att komma åt de sajter som publicerar alternativ information om Kuba. En av de få möjligheterna för vanliga kubaner att få andra nyheter än de som regeringen presenterar är därför att lyssna på Radio Martí som sänder över Kuba från Miami. Där läses vissa av nyheterna upp och kubaner på och utanför Kuba debatterar den politiska utvecklingen.

Förutom de oboeroende journalisterna som Espinosa Chepe, Nogueras och Víctore är en del av, består demokratirörölsen av alla möjliga typer av grupperingar: politiska partier, fackföreningar, advokatsamfund, läkar- och lärarorganisationer, människorättsförsvarare och fria bibliotek.

Tilsammans utgör de ett helt litet politiskt samhälle som står vid sidan om de officiella strukturerna. Aktivisterna i demokratirörelsen lever inte under jord, utan agerar så öppet som möjligt för att slippa anklagelser om subversiv verksamhet. Det innebär förstås att säkerhetspolisen alltid vet vilka de är och var de håller hus. Men det innebär också att de alltid kan säga vad de tycker och inte behöver vara misstänksamma. Det är hela tiden polisen som måste avgöra om det är värt att bura in dem.

Det viktigaste med denna öppna attityd, som går ut på att varken vara hemlig om vilken organisation man tillhör eller vad man gör och tycker, är att demokratiaktivisterna fungerar som levande motargument till regeringens propaganda. De representerar det alternativ som de officiella massmedierna inte erkänner existerar, men som vanliga kubaner är på ständig jakt efter. 40 år av envägskommunikation frustrerar.

Kubas fria bibliotek är ett av de fenomen som de kubanska massmedierna aldrig skriver om och som de utländska journalisterna sällan uppmärksammar. För de kubaner som genom dessa fått tillgång till litteratur som tidigare var nästan omöjlig att få tag på är betydelsen dock förstås enorm. Dessutom är de viktiga som mötespunkter mellan demokratiaktivisterna och de andra kubaner som ännu inte vågat ta ställning för demokrati eftersom de då blir av med arbetet och riskerar trakasserier.

Startskottet för de fria biblioteken sköts i Las Tunas i östra Kuba 1998 när Berta Mexidor Vázquez hörde Fidel Castros tal från bokmässan i Havanna: ”Det finns inga förbjudna böcker i Kuba, det saknas bara pengar att köpa dem för ”, förklarde Castro. ”Då så”, tänkte Mexidor Vazquez och öppnade sin egen bokhylla för allmänheten, och där fanns det en hel del böcker som kulturministeriet inte importerar till Kuba eftersom det ”saknas pengar”.

Boksamlingen utökades med donationer från andra kubaner och från utlandet, och idén spred sig runt ön. Under december och januari har fyra nya öppnats och totalt finns det nu över 60 fria bibliotek.

Självklart kan man inte jämföra dessa bibliotek med svenska, men det viktiga är inte storleken, utan det rum av intellektuell frihet som de erbjuder: Vill man läsa George Orwell eller någon av de kubanska författarna i exil är det OK, vill man läsa Gabriel García Marquez eller någon av de andra författarna som inte förmått formulera att ofriheten på Kuba är förkastlig, är det också OK. Sådana utrymmen har inte funnits i Kuba på 40 år.

Castro kan omöjligen ha förstått vilka konsekvenser hans uttalande på bokmässan skulle få. Biblioteksrörelsens tillväxt har blivit en fruktansvärd vagel i ögat på regeringen, och mycket riktigt har förtrycket mot de som lånar ut sina böcker hårdnat. Den 12 december dömdes Julia Cecilia Delgado Gonzalez som är föreståndare för ett fritt bibliotek i Havanna till ett års fängelse.

Överlag var förtrycket mot demokratirörelsen ovanligt hårt i december. Mer än 250 demokratiaktivister arresterades totalt, de flesta släpptes dock efter några timmar eller dagar. Mer än hundra av arresteringarna genomfördes kring den 10 december, när många organisationer hade planerat att högtidlighålla 52-årsdagen av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Men just faktumet att man kan läsa om detta samtidigt som det sker visar att demokratirörelsen brutit upp ett hål i den kubanska regeringens informationsmonopol, och det är just genom detta hål som framtiden syns. Tittar man ordentligt förstår man också att det inte är Fidel Castros vara eller icke, USA:s embargo, Putins Kubapolitik, mediahypar som Elián eller annan storpolitik som bestämmer framtiden på Kuba, utan enskilda kubaners gemensamma handlande. Det visade händelseutvecklingen i december, och det kommer den visa i framtiden också.
Erik Jennische

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: