”Varelaprojektet – Radikal utmaning” – Kuba inifrån, KIC 2005

Under 2005 skrev Henrik G Ehrenberg boken Kuba inifrån med ambitionen att låta Oswaldo Payá berätta om Varelaprojektet och hur han och hans parti MCL arbetar. Publikationen var ett samarbetsprojekt mellan KIC och Silc. Något år senare publicerades boken även på engelska.

Jag skrev en artikel i boken om hur Varelaprojektet är förankrat i den kubanska konstitutionen och lagstiftningen. Förhoppningen var att visa hur konstruktivt projektet är.

”Varelaprojektet – Radikal utmaning” – Kuba inifrån, KIC 2005

Erik Jennische

Det verkligt radikala med Varelaprojektet, och som gör det till en föregångare i arbetet för demokrati på Kuba, är att det utmanar det kubanska statsskicket utifrån dess egna centrala dokument. Det sätter makten över staten i medborgarnas händer, och förklarar i inledningen: ”Republiken Kubas konstitution garanterar medborgarna rätten att föreslå förändringar i lagstiftningen, och erbjuder tillvägagångssättet för att folket suveränt och demokratiskt genom en folkomröstning ska bestämma över förändringarna och innehållet i lagarna.” Men det viktigaste är kanske ändå att projektet utmanar regeringen med frågan, vågar ni följa era egna regler?

Tillvägagångssättet författarna bakom Varelaprojektet skriver om finns i artikel 88 i den kubanska konstitutionen, som beskriver vilka som har rätt att ta initiativ till ny lagstiftning. Förutom ledamöterna i nationalförsamlingen och regeringen i form av stats- och ministerråden, har fackföreningen, de andra massorganisationerna, högsta domstolen och statsåklagaren rätt att lägga förslag. Men i artikelns sista stycke förklarar konstitutionen även att: ”Initiativrätt till lagar tillkommer: […] medborgarna. I detta fall är det ett ovillkorligt krav att minst tio tusen medborgare med rösträtt ställer sig bakom initiativet.”

Detta lilla utrymme för medborgerliga initiativ har länge gäckat kubanska demokratiaktivister som å ena sidan insett sprängkraften i möjligheten att utmana regeringen med dess egna regler genom att ta initiativ till lagar som exempelvis skulle garantera de mänskliga rättigheterna, å andra sidan förstått hur svårt det skulle vara att få fler än 10 000 medborgare att öppet, med underskrifter och identitetsnummer, ta ställning för radikala reformer av det kubanska statsskicket.

Det var inte förrän i slutet av 1990-talet som det överhuvud var möjligt att fantisera kring att det skulle lyckas. Demokratirörelsen hade under det senaste decenniet mobiliserat allt fler kubaner att öppet ta ställning för demokrati, och regeringen lyckades inte längre kontrollera medborgarna i samma utsträckning som förr.

Den 10 maj 2002 lämnade Oswaldo Payá och Regis Iglesias in 11 020 underskrifter från personer som ställde sig bakom Varelaprojektet. Själva förslaget är att nationalförsamlingen ska besluta om att genomföra en folkomröstning om fem mycket långtgående reformer i den kubanska lagstiftningen: amnesti för de politiska fångarna, garantier för de mänskliga rättigheterna i lagstiftningen, rättigheten för kubaner att starta företag, förändringar i vallagen som möjliggör demokratiska val och slutligen, genomförandet av val i enlighet med den nya vallagen.

Författarna till projektet menar att artikel 75 i konstitutionen ger nationalförsamlingen rätt att besluta om detta:

”Artikel 75. Folkmaktens nationalförsamling har befogenhet att: […]

b) stifta, modifiera eller upphäva lagar, och innan detta sker, om den anser det rimligt i relation till lagstiftningens anda, be folket om råd genom en omröstning; […]

t) bevilja amnesti; […]

u) utlysa folkomröstningar i de fall som konstitutionen förutser och i andra fall som församlingen själv anser rimligt;”

Projektet är alltså väl förankrat i konstitutionen, som dock inte ger medborgarna rätt att kräva en folkomröstning, bara rätten att kräva att nationalförsamlingen diskuterar frågan och fattar beslut om att bifalla eller avslå projektets yrkanden.

Den viktiga frågan ledamöterna i nationalförsamlingen måste ta ställning till är dock inte om själva folkomröstningen, eller vilka frågor medborgarna ska få ta ställning till, utan om de överhuvud vågar lyssna på medborgarna när dessa följer de regler för politiken som såväl regeringen som nationalförsamlingen och alla andra inom den kubanska regimen hävdar är demokratiska.

***

Konstitutionen har ofta varit själva spelplanen för den kubanska politiken. Endast under korta perioder har innehållet varit huvudsaken. På trettiotalet utmynnade ett folkligt uppror i att medborgarna valde ett författningskonvent med ledamöter från alla större politiska rörelser. Uppdraget var att skriva en ny konstitution för att ena den ideologiskt splittrade kubanska politiken. Konstitutionen antogs 1940 och fick bred förankring. Den skapade de legala förutsättningarna för en hygglig demokrati och garanterade medborgarna en omfattande katalog sociala rättigheter.

Sedan Fulgencio Batista upphävt konstitutionen genom militärkuppen 1952, enade sig alla delar av oppositionen – Fidel Castros väpnade 26-julirörelse, studentorganisationerna och det civila samhället med flera – bakom löftet att återinföra den. Batista flydde Kuba nyårsnatten 1958 och Castros del av revolutionsrörelsen tog över makten, men löftet infriades aldrig. Det blev ingen konstitution alls. Samhällets alla delar rycktes upp med rötterna och stöptes om genom det karismatiska ledarskap, våldsmonopol och omfattande förtryck av alla alternativa rörelser som Fidel Castro snabbt etablerade. Det hade inte gått att genomföra en total revolution genom att stifta lagar i demokratisk ordning.

Först i mitten av 1970-talet, när hela ekonomin och den sociala ordningen ställts på huvudet, och Kuba knutits till Sovjetunionen, behövde revolutionsledningen en författning som garanterade stabiliteten. 1970-talet kallas därför institutionaliseringens årtionde: kommunistpartiet och massorganisationerna utvecklades och fick allt starkare makt, och 1976 fick medborgarna rösta om partiets förslag till konstitution. Något alternativ i folkomröstningen fanns inte, en nej-röst innebar att man tog ställning för att fortsätta leva i den rättslöshet som redan varat i 17 år. Det hade inte funnits någon lagstiftande församling, inga lokala fullmäktige, ingen text som förklarade medborgarnas rättigheter, inga etablerade regler för rättsskipningen och ingen procedur för att välja en president eller regering.

Den text som till slut antogs, och som Varelaprojektet alltså är förankrat i, definierar förutsättningarna för den kubanska politiken: ”Kuba är en socialistisk arbetarstat” (art 1), ”Kubas kommunistparti, martiistiskt och marxist-leninistiskt och den kubanska nationens organiserade förtrupp, är den främsta styrande kraften i samhället och i staten” (art 5)[1].

Artikel tre förklarar inledningsvis att den kubanska republikens suveränitet utgår från folket, som i sin tur utövar makten direkt genom folkmaktens församlingar. Men i andra stycket motsägs detta: ”Alla medborgare har rätt att kämpa med alla tillgängliga medel, inklusive väpnad kamp när andra möjligheter är uttömda, mot vem som helst som försöker kullkasta den politiska, sociala och ekonomiska ordning som etableras genom denna konstitution.”

Den första delen av artikeln ger alltså medborgarna rätt att förändra, den andra medborgarna rätt att tillgripa våld mot dem som försöker.

På samma motsägelsefulla sätt garanterar konstitutionen i artikel 53 medborgarna yttrandefrihet, men tar den snabbt ifrån dem genom artikel 39 och 62 som gör det omöjligt för medborgarna att använda sin yttrandefrihet, och straffbart att yttra sig mot den etablerade ordningen.

”Artikel 39.[…]

ch) det konstnärliga skapandet är fritt så länge dess innehåll inte går emot Revolutionen.

[…]

Artikel 53.

Medborgarna erkänns yttrande och pressfrihet i enlighet med målen i det socialistiska samhället. De materiella förutsättningarna för förverkligandet ges av faktumet att press, radio, television, biografer, och andra massmedier är i statlig eller social ägo och i inget fall får vara föremål för privat ägande, vilket i sin tur garanterar dess användande i det arbetande folkets och samhällets intresse.

Lagen reglerar utövandet av dessa friheter.

[…]

Artikel 62.

Ingen av de friheter som erkänns medborgarna får användas mot det som sägs i konstitutionen eller i lagarna, inte heller mot existensen och målen med den socialistiska staten, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen. Brott mot denna princip är straffbart.”

Det nya statsskick som byggdes under 1970-talet syftade inte bara till att cementera den legala och institutionella ordningen som revolutionens halvannat decennium skapat, utan också till att fastställa de grundläggande värderingarna för kubaner:

”Artikel 65.

Försvaret av det socialistiska fosterlandet är den största äran och förnämsta plikten för varje kuban. […] Förräderi mot fosterlandet är det allvarligaste av brott; den som begår det är underkastad den allvarligaste av påföljder.”

Varelaprojektets mål är dock inte att skriva om konstitutionen, det är inget universalinstrument för att säkra demokratiseringen. Projektets kärna ligger istället i själva deltagandet, att det ger möjlighet för medborgare att utmana myndigheterna. Och utmaningen har träffat regimens akilleshäl, dess försök att framstå som legitim och legalistisk. Det skulle nämligen vara omöjligt att ens avslå förslaget i nationalförsamlingen. Ett utskott skulle behöva diskutera det, administrationen skriva protokoll och redogöra för innehållet, ledamöterna debattera och sedan rösta mot ett förslag som många av dem säkert är för.

Hela nationalförsamlingen skulle behöva röra vid, och beröras av, en verklighet den i varje tillfälle avskärmar sig ifrån. För så länge ledamöterna lämnar nationalförsamlingen med vetskapen att de långa talen, fördömandena av imperialismen, de med enhälliga beslut nystiftade lagarna och applåderna över revolutionens otroliga framgångar, inte berör den verklighet de ser när de kliver ned på gatan, kan man föreställa sig att de ursäktar sig med att deras arbete ändå bara handlar om att upprätthålla en fiktion, och att makten i alla fall inte ligger i deras händer.

Men Varelaprojektet sätter inte bara makten i medborgarnas händer, utan även i nationalförsamlingens. De 11 020 underskrifterna skulle fastna i ledamöternas samveten om de var tvungna att arbeta med initiativet, och påminna om att de faktiskt har makt. De skulle säkert rösta nej, men hur länge skulle de orka stå emot känslan av att trampa på medborgarna som de enligt konstitutionen representerar?

Varelaprojektet kom aldrig längre än till själva byggnaden som nationalförsamlingen ligger i. Där ställdes det på en hylla och har sedan dess avfärdats som icke-konstitutionellt.

Erik Jennische

Generalsekreterare, Silc – Svenskt internationellt liberalt centrum


[1] Begreppet martiistiskt är ett tillägg från reformen av konstitutionen 1992 och syftar till José Martí, hjälten från frihetskampen mot Spanien i slutet av 1800-talet, och är en del av den kubanska regimens allt mer nationalistiska retorik.

En kommentar till ”Varelaprojektet – Radikal utmaning” – Kuba inifrån, KIC 2005

  1. […] sedan från en okänd aktivist till den kubanska demokratirörelsens portalfigur. Framgången med Varela-projektet var monumental. De som tidigare inte velat skriva på, som försökte hävda taktiska skäl mot, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: