Kerstin Thorvall hyllar den kubanska psykiatrin – Ordfront magasin 2000

Våren 2000 beskrev Kerstin Thorvall i en synnerligen naiv artikel hur bra den psykiatriska vården är på Kuba. Hon hyllade kliniken Mazorra som med sovjetisk inspiration behandlat kubanska dissidenter för mentala problem.

Jag tog med mig artikeln när jag åkte till Kuba under påsken 2000 och letade enkelt upp en av demokratiaktivsterna som varit insperrad på Mazorra och bad henne berätta hur det var. Jag fick även en kopia av hennes inskrivningsdokument.

Jag skrev sedan en längre redogörelse om hennes tid på kliniken, hur psykiatrin har använts mot dissidenter på Kuba och hur det fungerar idag, med förhoppningen att Ordfront skulle vilja korrigera den bild man bidragit till att skapa. Men Ordfront var bara intresserad av att publicera ett kortare inlägg. Nedan finns båda.

Kubas psykiatri används mot kubanska demokratiaktivister – det borde Kerstin Thorvall veta

Kerstin Thorvall beskrev i Ordfront magasin 4/2000 hur trygg hon kändes sig när hon 1968 besökte Hospital Psiquiatrico de La Habana, Havannas psykiatriska sjukhus, eller La Mazorra som det kallas i folkmun. Hon fick veta att alla patienterna hade uppgifter som gjorde att de kände sig nyttiga. Och hon tog emot den dans-, sång-, och musikshow som patienterna uppförde som ”ett välsignat regn som öppnade alla porer och fick själen att lyfta som en fågel, upp mot himmelen.”

I vintras besökte Thorvall Havanna igen, men brydde sig inte om att besöka La Mazorra, varken för att bekräfta eller revidera sin tre decennier gamla bild. Hon nöjde sig med att förklara för Ordfronts läsare att hennes ”rapportör” sa att sjukhuset fungerar enligt samma ideologi som förr.

Men vilken är då La Mazorras ideologi?

Jag hade tillfälle att besöka Havanna under påsken och tog då med mig Thorvalls beskrivning av den psykiatriska vården på Kuba och frågade en av dem som internerats på La Mazorra av politiska skäl om vad hon tyckte om behandlingen där.

Den 19 februari 1996 stormade polisen in i Maricela Pompa Espinosas hus i stadsdelen Marianao utanför Havanna. Poliserna gjorde husrannsakan och hittade i nattygsbordet en elak vers om Fidel Castro som Maricela Pompa Espinosa skrivit några år tidigare under ett av Castros tevetal. Poliserna förde henne till en cell i häktet Cien y Aldabó där hon fick sitta i tio dagar.

Aktionen mot Maricela Pompa Espinosa var en del i den våg av förtryck mot demokratiaktivister på Kuba som genomfördes de första månaderna 1996. Syftet med fängslandena var att omöjliggöra demokratirörelsens första riktiga försök att skriva ihop sig om ett gemensamt manifest för hur en transition mot demokrati skulle kunna initieras.

Rörelsen gick under namnet Concilio Cubano och dess första möte skulle hållas den 26 februari 1996.

Regimen lyckades stoppa Concilio Cubano, och rapporterna om förtrycket hamnade i mediaskugga när det kubanska flygvapnet samma dag som mötet skulle hållas, sköt ned två obeväpnade Cessnaplan från Miami som flög över Kuba för att sprida flygblad till stöd för mötet. (Regimen har i år utnyttjat mediaskuggan från Eliánfallet genom att genomföra den största vågen av arresteringar sedan tio år tillbaka.)

Jag träffar Maricela Pompa Espinosa under ett seminarium om den kubanska ekonomin som anordnas av Mesa de Reflexión de la Oposición moderada, en paraplyorganisation som består av några av de främsta liberala, socialdemokratiska och kristdemokratiska partierna i demokratirörelsen. Maricela Pompa Espinosa är ansvarig för kvinnofrågor i demokratiska solidaritetspartiet (Partido Solidaridad Democrática), det största kubanska oppositionspartiet med mer än tusen medlemmar.

Demokratirörelsen har omgrupperat sig sedan 1996 och är nu inte lika sårbar som förr. Dels beror det på att rörelsen stärkts internt med fler medlemmar och bättre organisationer, dels på den legitimitet som oppositionspartierna fått i omvärlden.

Efter tio dagar utan att ha fått se solljuset en enda gång fördes Maricela Pompa Espinosa från Cien y Aldabó till Hospital Psiquiatrico de La Habana, La Mazorra. I protokollet från utredningen på sjukhuset, som hon hämtat för att visa för dem som inte tror henne, och som jag får en kopia av, står det att hon skrevs in den 29 februari 1996 och ut den 28 mars samma år. Det står också att patienten blivit förd till ”vårt center för att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning på grund av brottet vanvördnad.”

Vanvörnad mot någon av de revolutionära ledarna, desacato på spanska, är ett av de vanligaste brotten som oliktänkande grips och döms för på Kuba. Maricela Pompa Espinosa internerades på La Mazorra för att hon kallat Fidel Castro för tyrann. Att hennes åsikter och Castro skulle vara ett tecken på psykiskt sjukdom är inte särskilt troligt. Utredningens slutsats är entydig: ”Det är inte fråga om en sinnesjuk person.”

Maricela Pompa Espinosa berättar att La Mazorra består av två delar ”den öppna och den mörka”. Den mörka består av två avdelningar, Carbó-Serviá för männen och Córdoba för kvinnorna. När hon hade förts förbi Carbó-Serviá och kom in i Córdobaavdelningen, skrek hon åt poliserna att de bara hade möjlighet att hålla henne där för att de baserade sin makt på våld, men att hon inte skulle ändra sina åsikter om de så gav henne 50 el-chocker.

Så här i efterhand tror hon att det kanske var hennes skrik som gjorde att de inte gav henne några el-chocker. De andra internerade och personalen fick ju reda på att hon satt där av politiska skäl.

Jag frågar henne om förhållandena, om hur hon behandlades, och får till svar att personalen egentligen behandlade henne ganska väl. Hon fick ett eget rum med säng, madrass, sängkläder och egen toa. Hon behövde inte heller vara i samma rum som de psykiskt sjuka, och fick inte några el-chocker. Hon sa hela tiden vad hon tyckte och krävde att bli bemött med respekt.

Läkarnas beskrivning: ”Hon går till intervjuerna i icke-institutionell klädsel, med vårdat utseende, hon samarbetar under intervjun, klart och sammanhängande språk.”

Maricela Pompa Espinosa berättar att hon fick kontakt med flera av patienterna och att det var många både bland dem och i personalen som ställde sig på hennes sida. Det verkar vara hennes uppgift att berätta om hur de har det.
– Det jag såg var de värsta skräckscener jag sett i hela mitt liv. De kroniskt sjuka satt instängda i celler utan madrasser eller lakan. När man gick förbi såg man dem inte för mörkret, utan var tvungen att kalla dem till gallret där det fanns lite ljus, beskriver hon, och fortsätter:
– Det är kallt i februari och många hade inte ens kläder. På morgnarna spolades de av med kallt vatten och ställdes i vinden för att torka. Men personalen hade det inte heller så lätt. Smutsen fanns överallt och det fanns inget att städa med förutom vattenslangar och någon borste.

Men det var ändå sättet att behandla med el-chocker som gjorde mest intryck. Många intagna fick el-chocker två gånger i veckan. Hon såg aldrig när de delades ut, men hon såg när kvinnorna kom därifrån.
– De gick som i koma, men tomma ögon och skakande lemmar, och var ofta nersölade i sin egen avföring. Vissa av dem berättade att de fått el-chocker 130 gånger.

När hon väl släpptes ut och skulle tas till rättegång hotade åklagaren med att ge henne fem års fängelse för versen om Fidel Castro. Hon försvarade sig med att det inte var hon som hade offentliggjort dem, utan polisen. Och att om hon dömdes borde även polisen dömas. Målet avskrevs senare.

När ekonomiseminariet är över blir jag hembjuden till Maricela Pompa Espinosa för att prata vidare. Jag frågar om versen om Fidel och undrar vad den handlade om. Hon reciterar den för mig och oförsiktigt slipper det ur mig om hon inte kan skriva ned den så att jag hänger med. Jovisst säger hon och hämtar en penna medan jag biter mig i läppen.

Prydligt skriver hon orden som för några år sedan berövade henne friheten i sex veckor, och ger dem till mig. ”…Men Kuba visste inte att Castro var en tyrann / som lurade det kubanska folket / när han gjorde det socialistiskt…”

Jag ber om ursäkt för att jag frågade och lovar att inte publicera dem i alla fall.
– Jo det får du visst, säger hon, såna är mina idéer.

Detta är förstås inte det första vittnesmålet om den mörka sidan av La Mazorra; den som ”svenska vänsterintellektuella”, som Thorvall beskrev ressällskapet från 1968, inte fick se. I Brown & Lagos The politics of psychiatry in revolutionary Cuba (Washington DC, Freedom House; 1991) finns ett 30-tal dokumenterade fall av personer som ”behandlats” med psykofarmaka och el-chocker på La Mazorra för politiska brott.

En av dem, Yanes Santana, satt under flera år på 60-talet i ett antal vanliga fängelser för politiska brott. Men 1967 internerades han på Camagüeys psykiatriska sjukhus och 1969 på La Mazorra. Han tvingades äta psykofarmaka och se på när medfångar fick el-chocker tills de låg medvetslösa i konvulsioner.

Det finns ingen anledning att samma sak inte skedde när Kerstin Thorvall besökte La Mazorra, själva ”kulmen” på hennes första Kubaresa.

Visst ska människor få begå misstag, Kerstin Thorvall är inte någon Kubakännare. Och inte var det lätt att veta på 60-talet när alla nyheter om Kuba som nådde Sverige ensidigt beskrev regimens version av utvecklingen.

Men om Thorvall har vridit och vänt på sina ljusa minnen från La Mazorra i 30 år, har hon då aldrig reflekterat över att Kuba under de tjugo första levde i symbios med Sovjetunionen? Och slog det henne aldrig då att psykiatrin på Kuba kunde ha använts på samma sätt som i Sovjet?

Om det inte slog henne är naiviteten oacceptabel. Om det faktiskt slog henne att det kan ha funnits likheter, bör man fråga sig varför hon inte undersökte hur La Mazorra fungerar nu, när hon hade chansen att antingen bekräfta eller revidera sin bild. Ett rimligt antagande är att Kerstin Thorvall precis som alla andra Kubanostalgiker inte bryr som hur det verkligen fungerar på La Mazorra, eller i andra delar av det kubanska samhället, utan trivs rätt bra med de egna minnena.

Jag översätter styckena om La Mazorra och frågar Maricela Pompa Espinosa vad hon vill hälsa Kerstin Thorvall:
– Jag såg inte La Mazorra på 60-talet, men jag hoppas hon vill besöka Córdoba- och Carbó-Serviá-avdelningarna för att se den mänskliga misär som finns där nu, för att hon ska se de kroniskt sjuka som är internerade. Men hon måste göra det utan att förvarna om besöket.

Erik Jennische

Den av Ordfront magasin publicerade versionen:

En annan bild av Kubas sjukvård – Ordfront magasin 2000

Kerstin Thorvall beskrev i OM 4/2000 den trygghet hon kände när hon 1968 besökte Havannas psykiatriska sjukhus, Mazorra i folkmun. Och hur hon beundrade behandlingen som gjorde att alla patienter kände sig nyttiga.

När Thorvall i vintras besökte Havanna igen brydde hon sig inte om att själv besöka sjukhuset, men lät i artikeln en »rapportör« bekräfta att Mazorra fungerar enligt samma ideologi som förr. Vilken är då Mazorras ideologi? Jag fick i påskas tillfälle att fråga en av dem som internerats på Mazorra av politiska skäl, Pompa Espinosa.

Mazorra består av två delar, berättar Pompa Espinosa, »den öppna och den mörka«. I den mörka sitter de kroniskt sjuka och de politiska fångarna. När jag frågar om hur hon behandlades är det inte de egna förhållandena som upprör mest. Hon fick eget rum med säng, madrass, sängkläder och egen toa. Hon behövde inte heller vara i samma rum som de psykiskt sjuka, och fick inte några el-chocker.

– Men det jag såg var de värsta skräckscener jag sett i hela mitt liv. De kroniskt sjuka satt instängda i celler utan madrasser eller lakan. När man gick förbi såg man dem inte för mörkret, utan var tvungen att kalla dem till gallret där det fanns lite ljus, berättar Pompa Espinosa och fortsätter.

– Det är kallt i februari och många hade inte ens kläder. På morgnarna spolades de av med kallt vatten och ställdes i draget för att torka. Personalen hade det inte heller så lätt. Smutsen fanns överallt och det fanns inget att städa med förutom vattenslangar och någon borste.

Det var dock el-chockerna som gjorde störst intryck. Hon såg aldrig när de delades ut, däremot när kvinnorna gick därifrån, många två gånger i veckan.

– De gick som i koma, men tomma ögon och skakande lemmar, och var ofta
nersölade i sin egen avföring.

Jag översätter Thorvalls stycken om Mazorra och frågar Pompa Espinosa vad
hon vill hälsa:

– Jag såg inte Mazorra på sextiotalet. Men jag hoppas hon vill besöka den mörka sidan för att se den mänskliga misär som finns där nu, för att hon ska se de kroniskt sjuka. Men hon måste göra det utan att förvarna om sitt besök.

Erik Jennische

5 kommentarer till Kerstin Thorvall hyllar den kubanska psykiatrin – Ordfront magasin 2000

  1. […] el documento en un artículo sobre Pompa Espinosa en la revista Sueca Ordfront Magasin en el […]

  2. Johan von Boisman skriver:

    Du kanske läst om nyheterna i januari från Kuba om de 26 patienter som dog på Mazorra-sjukhuset

    http://www.huffingtonpost.com/yoani-sanchez/leaked-photos-prevent-cub_b_506586.html

  3. Erik skriver:

    Tack Johan! Och helt förfärligt. Bilderna är verkligen skrämmande. Hittade fler på en av länkarna.

    http://www.penultimosdias.com/2010/03/02/los-muertos-de-mazorra/

    Kul att du läste detta. Varför läste du runt om Mazorra?

  4. […] med psykofarmaka och el-chocker  för politiska brott på det psykiatriska sjukhuset Mazorra i Havanna. Tortyr enligt precis varje definition som […]

  5. putrirevida skriver:

    I’ve been surfing on-line more than 3 hours these days, yet I
    by no means found any attention-grabbing article like yours.

    It’s pretty worth sufficient for me. In my opinion,
    if all website owners and bloggers made just right content material as you did, the internet can be a lot more helpful than ever before.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: