Friheten kan komma snabbt – NEO nr 2 mars/april 2008

Nedanstående artikel publicerades i senaste NEO i en något kortad version.

Friheten kan komma snabbt – NEO nr 2 mars/april 2008 

När den kubanska fria bibliotekarien Gisela Delgado vid ett seminarium i riksdagen häromveckan fick frågan om den kubanska oppositionen var redo att ta över efter Fidel Castro, svarade hon att det var svårt att veta.

– Men vad som är säkert – förklarade hon – är att alla höger- som vänsterdiktatorer tror att de kommer att sitta kvar vid makten för alltid. Det är alltid en överraskning för dem att förlora makten. Och de inom regimen som planerar att ta över efter en diktator, tror alltid att de kan ta över hela makten, och ärva hela auktoriteten. Men så blir det aldrig.

I regeringsförklaringen 2006 sa Fredrik Reinfeldt i avsnittet om biståndspolitiken att ”Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.”

Frågan om hur detta ska göras kommer sannolikt att ställas minst två gånger under våren. Först om det är så att Fidel Castros politiska historia tar slut. Den efterföljande maktkampen kan nämligen leda landet i flera olika riktningar av vilka bara några få leder till demokrati. Nästa gång frågan bör ställas – och denna gång i ett betydligt mer teoretiskt och långsiktigt perspektiv – är i arbetet med den skrivelse om demokrati och mänskliga rättigheter i det svenska biståndet som Gunilla Carlsson har ska presentera före sommaren.

Den första frågan lämnar jag till utrikesdepartementet att formulera ett svar på. I arbetet med skrivelsen är det däremot avgörande att regeringen gör ett tvärt brott med den analys som legat till grund för Sveriges demokratiseringsarbete hittills.

I skrivelsen Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete från 1998 beskrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen sin syn på vad demokrati och mänskliga rättigheter är och vilka vägar som bär dit. Med utgångspunkt i Sveriges demokratisering för hundra år sedan förklarades att:

”Övergången till demokrati sker alltså ofta gradvis. Ett första val kan ta ett par år att förbereda. Att bygga demokratiska institutioner kan ta decennier, att utveckla en demokratisk kultur generationer. Alla demokratiska krafter måste ha rimliga förväntningar och visa uthållighet.”

Det var en helt obegriplig slutsats. Skrivelsen presenterades precis samtidigt som unga demokrater i Indonesien kastade av sig decennier av militärregim, samtidigt som Sydafrika blivit en demokrati som respekterar mänskliga rättigheter på bara några år, samtidigt som ett halvdussin länder i Centraleuropa demokratiserats på mindre än ett decennium och samtidigt som Latinamerika förändrats från junta-styrt till demokratiskt på mindre än tjugo år.

Istället för att beskriva vilka lärdomar den svenska biståndspolitiken borde dra av dessa händelser, och hur man kan använda dem i länder som inte genomgått en demokratisering, betonade skrivelsen konsekvent vilka problem demokratin fört med sig:

Den viktiga lärdomen från Asien är: ”Indiens erfarenheter visar att demokratisering tar tid.” I Afrika, skriver regeringen, är själva hastigheten ett hot. I Angola och Burundi ledde den till att processen spårade ur och att inbördeskrig och massakrer följde på valen 1992 och 1993. I Latinamerika har friheten lett till att ”medborgarna i många länder förknippar demokratin med tilltagande korruption och försämrad säkerhet”. Efter en eländesbeskrivning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern och Nordafrika, förklaras att ”gapet mellan befolkningen och de styrande av många upplevs vara för stort för att kunna överbyggas på fredlig väg”.

Hela perspektivet var galet. Det är ju inte demokratin som skapar problemen, utan motståndet mot den. Budskapet borde inte vara att frihetskämparna ska lugna ned sig, utan att förtryckarna och förtrycket ska bemästras.

Den dåvarande regeringens ogrundade pessimism ledde också till att det svenska demokratibiståndet inte blev så effektivt som många hade hoppats. För när regeringen hade avsagt sig viljan att lära, ville inte heller de svenska biståndsgivarna göra det. I Sidas papper Ett demokrati- och rättighetsperspektiv i svenskt utvecklingsarbete – vad det är och vad det får för konsekvenser, från 2001 märks detta tydligt.

Istället för att berätta vad Sverige lärt av Solidaritets fackföreningsarbetet i Polen, 1980-talets alternativa kulturscen i Prag, Helsingforskommittéernas rapportering om mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Madres de Plaza de Mayo i Buenos Aires, staplar Sida allmängiltiga klyschor om att demokrati- och människorättsperspektivet ska genomsyra alla samarbetsområden. Ingenstans står det att demokratisering måste leda till maktskifte, och att den svåra utmaningen är att hitta rätt väg dit.

Syftet med Gisela Delgados och maken och före detta samvetsfången Hector Palacios resa till Sverige var bland annat att presentera antologin Voces de Cambio (Förändringens röster) med texter som vunnit priser i de litteraturtävlingar som de fria biblioteken organiserar. En av texterna heter Lektioner och lärdomar från den chilenska transitionen av Julio Antonio Aleaga Pesant. Jag frågade Gisela vad hon och resten av demokratirörelsen lärt av demokratiseringen i Chile och Centraleuropa.

– Jag är inte professor eller politiker och kan inte berätta det. De fria bibliotekens uppgift är däremot just att möjliggöra spridningen av denna typ av texter så att diskussionen kommer igång, svarade hon ödmjukt.

När den kubanska demokratiseringens historia skrivs kommer de fria biblioteken att bli symbolen som aktivister i andra delar av världen inspireras av. Ett par hundra böcker, av vilka några tiotal inte finns tillgängliga i statens boklådor och bibliotek, och viljan att öppna sitt hem för människor som vill prata och läsa fritt. Liknande aktiviteter finns i de flesta demokratiseringsprocesser.

Demokratisering handlar om att finna vägar för de idéer, känslor och förtroenden som den framtida demokratin kan vila på. När dessa är tillräckligt väl förankrade avtecknar sig förtryckets konturer tydligt för allt fler, och förändringen kommer snabbt och radikalt. Då behövs praktiska kunskaper om metoder och kampanjtekniker för att vinna val och avsätta regeringar, och genomföra de politiska och ekonomiska reformer som förverkligar demokratin och medborgarnas rättigheter.

Men det är inte heller min uppgift här att förklara vad Sverige kan lära av demokratiseringen i Chile och Centraleuropa. Det borde utrikesdepartementet sammanställa i den nya skrivelsen. Däremot finns det något att lära av varför svenska myndigheter hittills varit så rädda för att dra slutsatser. Jag tror att det finns fyra förklaringar till varför man inte velat lära:

För det första har det överordnade målet med biståndet aldrig varit att främja demokrati, utan att minska fattigdomen. Det är politiken det är fel på, inte Sida.

För det andra kom förändringarna i Sovjetunionen och resten av Central- och Östeuropa som en överraskning för såväl utrikesdepartementet som Sida. Där fanns alltså inga erfarenheter att lära av.

För det tredje så är det politiskt svårt för en regering att argumentera och agera för maktskifte. Det kan också vara känsligt att öppet redovisa vilka erfarenheter man har dragit av andra länders historia. När begreppen och exemplen blir för laddade, använder man istället analyser som är politiskt möjliga. Det viktiga blir inte längre sanningshalten i texten, utan hur politiskt gångbar den är. Men är det något vi borde lära av länderna i Central- och Östeuropa så är det att politisk historieskrivning alltid leder fel.

För det fjärde – och detta känns typiskt svenskt – så drar regeringsskrivelsen fel slutsatser av den svenska demokratiseringen. Den var nämligen inte långsam och ordnad som många tycks tro.

Det avgörande tillfället kom först efter andrakammarvalet 1905 när Oscar II omöjligt kunde undkomma att ge Karl Staaff uppdraget att bilda regering, vilket ledde till det första författningsenliga ideologiska maktskiftet i Sveriges historia. Det kommande decenniet var kampen om makten över landet hård, mellan å ena sidan kungahuset och högern, å andra sidan liberalerna och en allt starkare socialdemokrati. 1917 kunde liberalerna under Nils Edén bilda en koalitionsregering med socialdemokraterna och införa allmän och lika rösträtt och parlamentarisk demokrati.

Valsegern 1905 var resultatet av att rösträttsrörelsen och andra folkrörelser i flera år samlat stöd för rösträtt och demokrati. Tillväxten vid sekelskiftet gjorde också att antalet arbetare med tillräckligt hög inkomst för att få rösträtt hade ökat avsevärt.

Maktskiftet öppnade sedan för en ännu radikalare maktförskjutning. I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt, i det första demokratiska valet 16 år och åtta regeringsskiften senare var alla män och kvinnor röstberättigade. Rösträttsreformerna gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000. Men hade dessa inte haft demokrater att rösta på hade det blivit några andra. Och då hade Sveriges historia blivit en helt annan.

Maktförskjutningen gjorde också att riksdagen fattade helt andra beslut. Sannolikheten att kungahuset och dess allierade på eget bevåg skulle ha infört demokratin och byggt välfärdsstaten är ganska liten.

Här finns det något viktigt att lära för den nya svenska demokratibiståndspolitiken. Den tidigare har alltid utgått från en helt omvänd analys, nämligen att vi först ska övertyga förtryckarna om att de ska främja tillväxt och bygga välfärdsstat, och att detta sedan ska leda till att medborgarna ställer krav på demokratiska reformer.

Men demokratisering är aldrig en lycklig konsekvens av någon annan process, inte av ekonomisk tillväxt som i dagens Vietnam, eller ekonomiskt kaos som på Kuba, och inte heller av den ekonomiska stagnationen i 1980-talets Latinamerika och Centraleuropa. Frihet och demokrati blir resultatet när tillräckligt många människor engagerar sig just för frihet och demokrati, så att demokraterna kommer till makten.

2 kommentarer till Friheten kan komma snabbt – NEO nr 2 mars/april 2008

  1. […] jag vill göra en annan poäng: Årtionden av storsvensk normspridning har gett Sverige (mer än sina nordiska grannar) en laddad, symbolisk roll i politiska debatter […]

  2. […] föreställning som grundar sig på den felaktiga idén om stabila diktaturer, och som länge har präglat den svenska demokratiseringspolitiken. För inte heller rapporterna från ambassaden i Kairo förutsåg några protester eller såg […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: