Demokrati främsta syftet med bistånd – Frisinnad tidskrift 3/2008

Denna artikel publicerades i senaste numret av Frisinnad tidskrift. Förhoppningen är fortfarande att den svenska demokratibiståndspolitiken ska få en nystart.

Demokrati främsta syftet med bistånd – Frisinnad tidskrift 3/2008

I regeringsförklaringen 2006 sa Fredrik Reinfeldt i avsnittet om biståndspolitiken att ”Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.” Det är det viktigaste en svensk statsminister uttalat om Kuba och Vitryssland på decennier, och innebär förhoppningsvis början till ett radikalt skifte i Sveriges position till totalitära stater.

Vad gäller Vitryssland har UD och Sida sedan dess utarbetat en ny strategi för utvecklingssamarbetet som betydligt bättre än tidigare strategier tydliggör att målet med samarbetet är att främja demokrati och marknadsekonomi. Samarbete ska ske med alla delar av det vitryska samhället ”frånsett de som är direkt knutna till den nuvarande statsledningen.” Målet med det specifika demokratistödet är ”ett livskraftigt och pluralistiskt civilt samhälle, där medborgarna i ökad utsträckning kan delta i det politiska livet och har tillgång till oberoende media.”

Det radikala i denna strategi är att regeringen tydligt säger att man gett upp försöken att övertyga den vitryska regeringen om demokratins värde. Och att vägen till demokrati endast kan gå via vitryssarnas deltagande i det politiska livet. För att det ska bli demokrati och utveckling måste vi alltså stötta vitryssarna i deras arbete med att få till stånd ett maktskifte.

I arbetet med Kuba har regeringen däremot inte kommit någon vart alls. Den Kubastrategi som man utlovat sedan länge drar ut på tiden och ingen tycks veta när den ska komma. Det är till och med så illa att den förra regeringen hade en tydligare linje i stödet till Kubas demokratisering än Alliansregeringen. För att detta inte ska vara verkligheten också när valrörelsen sätter igång på riktigt om två år krävs en kraftig uppryckning.

Det behövs en Kubastrategi som är lika tydlig som Vitrysslandsstrategin och som kastar förhoppningarna på Castrobröderna på historiens skräphög för alltid, tillsammans med förhoppningen att demokratiseringsreformerna ska kunna komma uppifrån i systemet. Det behövs ett minst lika radikalt maktskifte på Kuba som i Vitryssland. Det blir ingen demokrati i något av länderna förrän demokraterna kommer till makten.

Arbetet för demokrati i Vitryssland och Kuba ska dock inte göras isolerat, utan bör utgöra en del av hela den reform av demokratibiståndet som Gunilla Carlsson annonserat och som ska presenteras i en regeringsskrivelse under året. Hela det svenska demokratibiståndet behöver göra ett tvärt brott med den tidigare analys av demokratiseringsprocesser som legat till grund för Sveriges bistånd hittills. Den tidigare analyser har nämligen inte baserats på de övergångar till demokrati som genomförts de senaste decennierna – och som ju är ett mycket stort antal – utan på en felaktig analys av Sveriges demokratisering för hundra år sedan.

***

I skrivelsen ”Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete” från 1998 – som styrt det svenska demokratibiståndet sedan dess – beskrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen sin syn på vad demokrati och mänskliga rättigheter är och vilka vägar som bär dit. Med utgångspunkt i Sveriges demokratisering för hundra år sedan förklarades att:

”Övergången till demokrati sker alltså ofta gradvis. Ett första val kan ta ett par år att förbereda. Att bygga demokratiska institutioner kan ta decennier, att utveckla en demokratisk kultur generationer. Alla demokratiska krafter måste ha rimliga förväntningar och visa uthållighet.”

Det var en helt obegriplig slutsats. Skrivelsen presenterades precis samtidigt som unga demokrater i Indonesien kastade av sig decennier av militärregim, samtidigt som Sydafrika blivit en demokrati som respekterar mänskliga rättigheter på bara några år, samtidigt som ett halvdussin länder i Centraleuropa demokratiserats på mindre än ett decennium och samtidigt som Latinamerika förändrats från junta-styrt till demokratiskt på mindre än tjugo år.

Istället för att beskriva vilka lärdomar den svenska biståndspolitiken borde dra av dessa händelser, och hur man kan använda dem i länder som inte genomgått en demokratisering, betonade skrivelsen konsekvent vilka problem demokratin fört med sig:

Den viktiga lärdomen från Asien är: ”Indiens erfarenheter visar att demokratisering tar tid.” I Afrika, skriver regeringen, är själva hastigheten ett hot. I Angola och Burundi ledde den till att processen spårade ur och att inbördeskrig och massakrer följde på valen 1992 och 1993. I Latinamerika har friheten lett till att ”medborgarna i många länder förknippar demokratin med tilltagande korruption och försämrad säkerhet”. Efter en eländesbeskrivning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern och Nordafrika, förklaras att ”gapet mellan befolkningen och de styrande av många upplevs vara för stort för att kunna överbyggas på fredlig väg”.

Hela perspektivet var galet. Det är ju inte demokratin som skapar problemen, utan motståndet mot den. Budskapet borde inte vara att frihetskämparna ska lugna ned sig, utan att förtryckarna och förtrycket ska bemästras.

***

Den dåvarande regeringens ogrundade pessimism ledde också till att det svenska demokratibiståndet inte blev så effektivt som många hade hoppats. För när regeringen hade avsagt sig viljan att lära, ville inte heller de svenska biståndsgivarna göra det. I Sidas papper ”Ett demokrati- och rättighetsperspektiv i svenskt utvecklingsarbete – vad det är och vad det får för konsekvenser”, från 2001 märks detta tydligt.

Istället för att berätta vad Sverige lärt av Solidaritets fackföreningsarbetet i Polen, 1980-talets alternativa kulturscen i Prag, Helsingforskommittéernas rapportering om mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Madres de Plaza de Mayo i Buenos Aires, staplar Sida allmängiltiga klyschor om att demokrati- och människorättsperspektivet ska genomsyra alla samarbetsområden. Ingenstans står det att demokratisering måste leda till maktskifte, och att den svåra utmaningen är att hitta rätt väg dit.

Det är dock inte min uppgift att här förklara vad Sverige kan lära av demokratiseringen i Latinamerika och Centraleuropa. Men det är precis vad utrikesdepartementet borde sammanställa i den nya regeringsskrivelsen om demokrati och mänskliga rättigheter i utvecklingssamarbetet. Dessutom finns det något att lära av varför svenska myndigheter varit så rädda för att dra slutsatser av de senaste decenniernas demokratisering. Varför utgår man från sin egen bild av Sveriges historia, och inte från de demokratiseringar som på sistone faktiskt genomförts i närheten av till exempel Vitryssland och Kuba? Jag tror att det finns fyra förklaringar till varför man inte velat lära:

För det första har det överordnade målet med biståndet aldrig varit att främja demokrati, utan att minska fattigdomen. Det är politiken som sätter mål för verksamheten, och det är den det är fel på, inte Sida.

För det andra kom förändringarna i Sovjetunionen och resten av Central- och Östeuropa som en överraskning för såväl utrikesdepartementet som Sida. Där fanns ingen som aktivt deltog i arbetet, eller som stöttade, varvid det inte fanns några erfarenheter att lära av.

För det tredje så är det politiskt svårt för en regering att argumentera och agera för maktskifte i andra länder. Det kan också vara känsligt att öppet redovisa vilka erfarenheter man har dragit av andra länders historia. När de verkliga och sanna begreppen och exemplen blir för laddade, använder man istället analyser som är politiskt möjliga. Det viktiga blir inte längre sanningshalten i texten, utan hur politiskt gångbar den är. Men är det något vi borde lära av länderna i Central- och Östeuropa så är det att politisk historieskrivning alltid leder fel.

***

För det fjärde – och detta känns typiskt svenskt – så drar den socialdemokraiska regeringsskrivelsen fel slutsatser av den svenska demokratiseringen. Den var nämligen inte långsam och ordnad som många tycks tro. En kort tillbakablick:

Det avgörande tillfället kom först efter andrakammarvalet 1905 när Oscar II omöjligt kunde undkomma att ge Karl Staaff uppdraget att bilda regering, vilket ledde till det första författningsenliga ideologiska maktskiftet i Sveriges historia. Det kommande decenniet var kampen om makten över landet hård, mellan å ena sidan kungahuset och högern, å andra sidan liberalerna och en allt starkare socialdemokrati. 1917 kunde liberalerna under Nils Edén bilda en koalitionsregering med socialdemokraterna och införa allmän och lika rösträtt och parlamentarisk demokrati.

Valsegern 1905 var resultatet av att rösträttsrörelsen och andra folkrörelser i flera år samlat stöd för rösträtt och demokrati. Tillväxten vid sekelskiftet gjorde också att antalet arbetare med tillräckligt hög inkomst för att få rösträtt hade ökat avsevärt. Maktskiftet 1905 öppnade sedan för en ännu radikalare maktförskjutning. I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt, i det första demokratiska valet 16 år och åtta regeringsskiften senare var alla män och kvinnor röstberättigade. Rösträttsreformerna mellan 1907 och 1919 gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000.

Men hade dessa inte haft demokrater att rösta på hade det blivit några andra. Och då hade Sveriges historia blivit en helt annan.

Maktförskjutningen gjorde också att riksdagen fattade helt andra beslut. Sannolikheten att kungahuset och dess allierade på eget bevåg skulle ha infört demokratin och byggt välfärdsstaten är ganska liten.

Här finns det alltså något viktigt att lära för det nya svenska demokratibiståndspolitiken. Den tidigare har alltid utgått från en helt omvänd analys, nämligen att vi först ska övertyga förtryckarna om att de ska främja tillväxt och bygga välfärdsstat, och att detta sedan ska leda till att medborgarna ställer krav på demokratiska reformer. Men i Sverige var det precis tvärt om; först genomfördes maktskiftet och sedan kunde de demokratiskt valda politikerna leverera välfärd.

Den viktiga lärdomen från såväl Sveriges demokratisering som de senaste decenniernas, är att demokratisering aldrig är en lycklig konsekvens av någon annan process, inte av ekonomisk tillväxt som i dagens Vietnam, eller ekonomiskt kaos som på Kuba, och inte heller av den ekonomiska stagnationen i 1980-talets Latinamerika och Centraleuropa.

Demokratisering handlar om att finna vägar för att stärka de idéer, känslor och förtroenden som den framtida demokratin kan vila på. När dessa är tillräckligt väl förankrade avtecknar sig förtryckets konturer tydligt för allt fler, och förändringen kommer snabbt och radikalt. Redan i början av den processen behövs praktiska kunskaper från etablerade demokratier som Sverige och från nya demokratier, metoder och kampanjtekniker för att vinna val och avsätta regeringar, och erfarenheter från andra länder som genomfört de politiska och ekonomiska reformer som förverkligar demokratin och medborgarnas rättigheter.

Frihet och demokrati blir resultatet när tillräckligt många människor engagerar sig i denna kamp för just för frihet och demokrati, så att demokraterna till slut kommer till makten.

En kommentar till Demokrati främsta syftet med bistånd – Frisinnad tidskrift 3/2008

  1. […] Frågan om demokratiseringens betydelse för fattigdomsminskningen är förstås stor. Men när jag i höstas skrev en artikel i Omvärlden om de senaste decenniernas framgångar i Brasilien slog det mig ändå att inga av de centrala reformer som genomförts här de senaste 20 åren hade blivit verklighet utan demokratin. Precis som den svenska välfärdsstaten inte blivit av utan rösträttsrörelsen och demokratiseringen. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: