Säkert är att det inte är rättssäkert

När vi ska ta service-taxin från Qalqilya för att åka till den lilla byn Jayyous, några kilometer öster om stan kommer Ahmed fram till oss med ett mycket frustrerat budskap. Han har ett par papper i ena handen och en pepsimugg i den andra. Vi har aldrig träffat honom förr men han pratar snabbt och osammanhängande om marken, pappren, hustrun, tillståndet, hjärtat, Röda korset och moskén, och ställer frågan om och om igen; ”Why no permit? Why no permit?”

Han bor också i Jayyous, sätter sig i samma minibuss som oss, frågar var vi kommer ifrån och visar snabbt ett litet fotoalbum som han tycks ha med sig hela tiden. Det är ett 20-tal bilden som han har fått från Karin från Stockholm som var bodde i Jayyous tidigare under året med Svenska kyrkans program för ekumeniska följeslagare. Bilderna föreställer Karin och tre-fyra andra följeslagare från olika delar av världen som sitter på Ahmeds altan och dricker te och äter middag. Det känns som att bilderna kommer från ett avskedskalas.

Trots sin mycket begränsade engelska lyckas han ändå förklara att frustrationen kommer av att han inte längre har tillstånd att passera porten i barriären vid Jayyous för att ta sig till sin mark på andra sidan. Han visar oss ett tillstånd på sex månader som utfärdades den 8 januari. Och förklarar att han försökt förnya det sedan i juli men att den israeliska militären vägrat.

Marken han äger kommer från såväl hans egen familj som hustruns och ligger mellan barriären och gröna linjen. Byn ligger högt på en höjd och när vi kommer fram tar han ivrigt med oss genom byn till slänten som vetter ned mot dalen i väster. Genom dalen slingrar sig den flera tiotals meter breda barriären mellan olivträden och planteringarna. Rakt nedför slänten ligger porten som är öppen någon halvtimme på morgonen, ytterligare en kring lunch och en timme eller så på eftermiddagen. Så här beskriver UNOCHAs rapport konsekvenserna av barriären kring Jayyous:

Barrier construction around Jayyus began in October 2002 and was completed in August 2003, resulting in the uprooting of 4,000 olive and citrus trees. The route is one of the most circuitous in the northern West Bank, deviating 6 kilometres from the Green Line to within metres of village homes. Approximately, 8,600 dunams17 – the bulk of the community’s cultivated land – is cut off by the Barrier, which includes 50,000 fruit and olive trees, all of the greenhouses and the six groundwater wells which are used for irrigation.

Det är också kring i byarna utanför Qalqilya som markägarna har överklagat barriärens sträckning till Israels högsta domstol – och vunnit. Domstolen förklarade att sträckningen inte kunde motiveras av säkerhetsskäl, utan att den istället hade dragits för att möjliggöra ett industriområde i anknytning till den israeliska bosättningen Zufin, som redan ligger på Jayyus mark, och därför måste dras om:

On 1 June 2008, the IDF [Israeli Defense Forces] issued a map recommending a revision of two sections of the route of the Barrier in the greater Zufin area. The plan returns land to Jayyus, Azzun and An Nabi Elyias but does not re-route the Barrier in its entirety to the Green Line[…]. Instead, only approximately 2,500 of the 8,600 dunams currently isolated will be restored to Jayyus. The revision does not affect the Al-Murooj and Stuah areas, the most productive areas for fruit and vegetable cultivation, the four groundwater wells and the majority of greenhouses. Re-routing will also result in the uprooting of more trees to add to those destroyed during the original construction in 2002. (s14-15)

Faktumet att Israels högsta domstol har dömt mot den israeliska militären, och till förmån för de palestinska markägarna, har av vissa tagits till intäkt för att det israeliska rättssystemet faktiskt är rättssäkert. Men vad som är säkert när man står där är i alla fall att barriären inte har flyttats från sin ursprungliga dragning kring Jayyous. Den går precis där den alltid har gått.

Dessutom rapporterade den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i somras att IDF inte har flyttat på barriären på någon av de tre platser där domstolen sagt att den är olaglig.

Ahmed tar oss med hem för att bjuda på te, och skakar hela tiden på huvudet med orden ”No permit, no permit, why no permit? På den lilla gården bjuder han oss att tvätta ansiktet och sitta ned i skuggan. Han ordnar te och presenterar stolt sina fyra mycket väluppfostrade barn. Hustrun vägrar prata med honom om han inte lyckas ordna tillståndet att gå genom barriären till marken. Han har nästan svårt att göra det trovärdigt för sig själv, men fortsätter att skaka på huvudet; why no permit?

Ur den lilla handväskan med fotoalbummet plockar han nu fram den ena pappersbiten efter den andra. Först en karta som visar var hans mark ligger, och vilka andra marker den gränsar till, och sedan en avriven del av ett papper som visar vilken mark som han och hans hustru äger. Problemet är att raderna med deras namn nu är överstrukna, och att det finns en kommentar i marginalen om att äganderätten inte längre gäller .

Och om han inte äger marken så har han förstås ingen anledning att gå till andra sidan barriären, inget tillstånd således. Detta är en allt vanligare historia i Jayyous. Den ena familjen efter den andra blir av med sin mark och sina tillstånd att passera barriären:

As reported by the Mayor of Jayyus as of 12 June 2008, there were only168 valid permits in his community, compared to 250 in February 2007 and 630 in October 2003. Approximately 350 families are without a single permit-holder. In addition to security reasons – for which no further explanation is given – applicants are rejected on the grounds of ‘no connection to the land’ and more recently, ‘not having enough land. (s 16)

När barriären började byggas över delar av Ahmeds mark räddade han några mindre olivträd, några granatäppleträd och diverse andra plantor. Dessa står nu på den minimala gården vid huset och minner om den mark som han inte längre är ägare till.