Den enda röstens dialog – Öppet på Designstudio S, sept 2004

Sommaren och hösten 2004 gjorde Designstudio S ett projekt med syftet att samla böcker till Kubas fria bibliotek (12). Projektet bestod dels av ett antal appeller om vikten av det fria ordet, dels av en insamling av böcker. Projektet var ett resultat av en artikel i Svd från bokmässan 2003 om Ramon Colas, som tillsammans med sin fru Berta Mexidor Vazquez grundade det första fria biblioteket på Kuba.

Projektet uppmärksammades i ett antal tidningar vilket gjorde att det strömmade in fler böcker än vi någonsin kunde tänka oss, ca 600, på både spanska och engelska. De mest relevanta böckerna skickades sedan under åren därefter med de delegationer som åkte till Kuba för Silcs räkning och med ett antal turister. Resten sålde vi till ett antikvariat för att kunna köpa de böcker biblioteken behövde. Alla böcker märktes med en stämpel för att de ska kännas igen på Kuba.

Till projektet publicerade Designstidio S dessutom en skrift med ett antal texter som beskrev bakgrunden till projektet, och till bristen på böcker på Kuba. Jag skrev en av texterna som publiceras nedan. (Samarbetet med Designstudio S, ledde sedan vidare till att Sandra Praun formgav Silc förlags bok Mörkläggning (Köp!))

Den enda röstens dialog – Designstudio S, sept 2004

Erik Jennische

”Språket är det som revolutionen sist av allt vill rubba, kanske därför att det skulle äventyra dogmen och makten. Genom att lägga fast språket i bestämda mönster, som vi uppfattar som klichéer och intetsägande fraser men som har motsatt syfte: att fungera som termer, exakta beteckningar, söker revolutionen både stabilisera en värdegemenskap och göra all kommunikation enkel och effektiv – som i krig.”

Det skriver Anders Ehnmark i Cuba cubana från 1963. Samtidigt konstaterar han att omvandlingarna i samhället hotas om ”språkets förstelning påtvingas verkligheten”, och varnar; ”förutsättningarna är redan för handen”. (s.99).

I Så lever Kuba från 1965 beskriver Artur Lunkvist hur tidningsutgivningen i Havanna styrdes för att revolutionens budskap skulle gå fram tydligt till medborgarna. Det fanns då tre dagstidningar i Havanna, Revolución, Hoy och El Mundo. Innehållet var i princip detsamma, skriver han: ledarnas tal, artiklar om sockerskörden och martyrhyllningar.

”Det finns ingen anledning att göra sig lustig över dessa tidningar. De har många brister (som ibland kritiseras hårt från officiellt håll) men man vet var man har dem. De tjänar revolutionen, de för regimens talan oförställt, rakt på sak […] de vänder sig till vuxna människor på ett allvarligt sätt, också om de i många avseenden förenklar och tillrättalägger. De arbetar med ett målmedvetet illusionssystem som tydligen bedöms som nyttigt, rent av som nödvändigt. Det består i ett ständigt framhävande av framgångar och förtigande av motsatsen, en konstant entusiastisk optimism ifråga om den kubanska revolutionens lyckosamma utveckling och om det revolutionära skeendet runt om i världen.” (s. 168)

Och då ska man veta att Lunkvist inte var speciellt kritisk till revolutionen, snarare tvärtom, hela boken präglas av entusiasm. Men han drog ändå den illavarslande slutsatsen att: ”En kommunikation på realistisk grund mellan ledarna och folket blir omöjlig. Motgångar och misstag måste bortförklaras i stället för att erkännas och rådas bot för.” (s.169)

El Mundo försvann snart, och 1965 gick Hoy och Revolución samman och bildade Granma, som sedan dess är den enda nationella dagstidningen: ”Det kubanska kommunistpartiets centralkommités officiella organ”, som den stolt proklamerar på förstasidan. Det är Granma som sätter agendan för all informationsspridning, och styr vilka åsikter andra massmedier ska föra fram. Byter Granma åsikt gör alla andra medier det också.

Att starta en alternativ dagstidning omöjliggörs av artikel 53 i den kubanska konstitutionen:

”Medborgarna erkänns yttrande och pressfrihet i enlighet med målen i det socialistiska samhället. De materiella förutsättningarna för förverkligandet av dessa ges av faktumet att press, radio, television, biografer, och andra massmedier är i statlig eller social ägo och i inget fall får vara föremål för privat ägande, vilket i sin tur garanterar dess användande i det arbetande folkets och samhällets intresse.”

Men faktumet att staten kontrollerar hela ekonomin och bestämmer vem som får köpa en tryckpress och tidningspapper, gör själva förbudet onödigt. Det är i alla fall omöjligt.

Vilka är då konsekvenserna av språkets förstelning och att kommunikationen mellan ledarna och folket blivit omöjlig, som Ehnmark och Lunkvist varnade för?

Den bild av de kubanska medierna som Ehnmark och Lunkvist gav i början av 1960-talet har bara förvärrats. Det officiella språket har förstelnat och kommunikationen mellan ledarna och folket är helt borta, om den någonsin har funnits. Granma är ännu tunnare och det finns inte längre några förändringar i samhället att skriva om. Om det förr i alla fall fanns en relation mellan vad regeringen berättade och vad som faktiskt hände, så är kopplingen mellan berättelserna i Granma och verkligheten människor lever i nu helt borta.

Bristen på trovärdig information i medierna har satt tydliga avtryck i medborgarnas relation till omgivningen. Människor som har sett fel och brister på arbetsplatsen eller i kvarteret, eller som kommit på hur de kan lösas, har inte haft några oberoende informationskanaler att använda. Var ska de föra en kritisk debatt om det inte finns några debattsidor i tidningarna, inga ABF-hus, politiska partier, tankesmedjor, tevedebatter eller ens kaféer för vanliga kubaner att använda? I princip alla kaféer i Havanna handlar bara i dollar vilket gör att nästan inga kubaner har råd att gå dit. Och även om de hade det är det sannolikt att de inte skulle bli insläppta utan att vara i sällskap med en turist. Och var avslöjas korruptionen om det inte finns några oberoende tidningar eller tevekanaler? Det blir omöjligt att som engagerad medborgare ta ansvar för att förändra det elände man lever i.

Informationsbristen leder till rykten, mytbildningar och osäkerhet om vad som faktiskt gäller. När skandalerna man ser med egna ögon i skolorna, på arbetsplatserna eller i den snart fullkomliga förstörelsen av Havanna inte bekräftas i medierna, inte debatteras eller sätts i ett politiskt sammanhang, förlorar man lätt förtroendet för sina egna observationer. Någon annan vet säkert bättre.

Men problemet för dem som skulle vilja engagera sig är inte bara bristen på information och debatt om vad som faktisk pågår. De kubanska medierna är dessutom kliniskt rensade från argument och ställningstaganden som inte passar perfekt i den ideologiska struktur som regeringarna byggt kring sina handlingar.

Förvisso har den kubanska regeringen och därmed medierna flera gånger bytt handlingslinje och position i såväl små som stora frågor. Förr kallade regeringen till exempel de mänskliga rättigheterna för ett imperialismens verktyg, numer skrävlar den om hur väl Kuba uppfyller dem. Vid varje skifte förändras argumentationen så att den nya positionen passar in i den generella strukturen utan att den senare nämnvärt förändras. Även om åsikterna alltså skiftat något sedan 1960-talet, har de vid ett och samma tillfälle alltid varit konsekventa. Det finns inga motsättningar i tidningarna, inga intressekonflikter, ingen som säger emot, inte en ledarartikel som visar tveksamhet eller ett avslöjande av inkompetens och maktmissbruk. När en person får kommentera en nyhet i medierna uttalar hän precis den position som regeringen har, och varje ytterligare person i artikeln kommer att fylla i och lägga till argument som passar perfekt i åsiktsstrukturen. Detsamma gäller bokutgivningen, radioprogrammen, tevenyheterna, biblioteken.

En kort sammanfattning av den kubanska regeringens budskap i medierna är att kubanerna har en högre levnadsnivå än alla andra folk i tredje världen, och till och med har det bättre än människor i många industrialiserade länder. Att avvika en tum från revolutionen skulle innebära en snabb väg rakt in i fördärvet. Den enda anledningen till att kubanerna inte har det ännu bättre är USAs ”folkmordsblockad”.

Det är en ganska magstark argumentation med tanke på att Kuba i mitten av 1950-talet, några år före revolutionen, hade högre BNP per capita än Spanien, Italien, Grekland, Japan, Sydkorea och var på tredje plats i Latinamerika. Idag har Kuba lika hög BNP per capita som Laos och Kamerun.

För att bryta med den åsiktsstrukturen krävs en hel uppsättning argument och fakta som är mycket svåra att få tag på. Det är svårt att kritisera den ekonomiska politiken om den aldrig presenteras i medierna, och medborgarna inte har tillgång till statistiken, och i princip omöjligt att ifrågasätta den ideologiska grunden för regimen om företrädare för andra ideologier aldrig får uttala sig i medierna, eller publicera sina idéer. Två hundra år av liberalt, socialistiskt och radikalt tänkande är helt frånvarande i den kubanska offentligheten.

Men kanske skulle det viktigaste vara en opolitisk diskussion om vardagsproblem. De välkända kubanska filmerna Jordgubbar och choklad och Guantanamera till exempel, som är gjorda på Kuba med stöd från det kubanska kulturdepartementet och som innehåller mycket träffsäker kritik av det kubanska samhället, presenteras ofta som bevis för att det visst finns en kritisk samhällsdebatt på Kuba. Men precis som utländska produktioner som handlar om Kuba, som Buena vista social club, El comandante och Innan natten faller, visades de inte mer än någon vecka på biograferna i Havanna. När kubanerna själva inte hade tillgång till filmerna fick kritiken ingen effekt.

Och inför omvärlden är den kubanska regeringen mer intresserad av att förmedla illusionen om ett öppet och tolerant åsiktsklimat, än att försöka dölja problemen på Kuba som är uppenbara för alla som reser dit.

För att argumentera för en övergång till ett demokratiskt system krävs inspiration från en helt annan ideologisk utgångspunkt än den kubanska regeringens revolutionärt nationalistiska. Den främsta argumentsamlingen som finns för detta syfte är utan tvekan FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Dokumentet är explosivt i händerna på vem som helst på Kuba. Artikel 19 lyder:

”Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”

Den landar i skön kontrast till artikel 39 ch i den kubanska konstitutionen som förklarar detta:

”det konstnärliga skapandet är fritt så länge dess innehåll inte går emot Revolutionen.”

Eller artikel 62:

”Ingen av de friheter som erkänns medborgarna får användas mot det som sägs i konstitutionen eller i lagarna, inte heller mot existensen och målen med den socialistiska staten, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen.”

Människorättsdeklarationen har förstås sedan revolutionen varit helt frånvarande i den kubanska offentligheten. Den distribuerades aldrig i några större upplagor och beslagtas när dissidenter försöker sprida kopior.

1998 publicerade Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning, och dess ordförande Elizardo Sanchez Santacruz två nummer av bulletinen El Observador, ett till synes anspråkslöst nyhetsbrev på två A4-papper, med några korta notiser om situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. På sista sidan fanns en förkortad version av de xx artiklarna i deklarationstexten. Nyhetsbrevet trycktes på en kopiator som en utländsk ambassad donerat, och spreds från hand till hand. Efter nummer två var myndigheternas budskap till Elizardo Sanchez mycket tydligt: Ni får inte fortsätta med tryckningen.

Hos många av dem som läser texten för första gången slår innehållet ned som en blixt. Idén om okränkbara mänskliga rättigheter, och det uppenbara att den kubanska regeringen bryter mot dem hela tiden, gör det möjligt att formulera tydliga och ideologiska anklagelser mot regeringen och ställa den till svars, om så bara i tanken. Det är ingen överdrift att påstå att det revolutionära projektet varit omöjligt om alfabetiseringskampanjerna på 60-talet använt Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som läsövning.

Men det hade Fidel Castro och de andra revolutionärerna förstått redan från början. Det visas om inte annat av Ehnmarks och Lunkvists varningar ovan. Förtryck av yttrandefriheten är nämligen sällan mer komplicerad än så. Det är bara en mycket rationell metod för att behålla makten. För mig har projektet ”xxxxx” hela tiden handlat om just detta: Det är förtrycket av ordet som hindrar medborgarna på Kuba att ta makten över sitt eget land.

* * *

Ibland kan man höra att det visst finns en kritisk debatt på Kuba. Men den myten tror inte ens journalisterna i de kubanska massmedierna på. Dåvarande ordföranden för det kubanska journalistfacket och tidigare redaktören för ungkommunisternas tidning Juventud Rebelde gav i slutet av 1980-talet en god bild av den kubanska pressens inställning när han i en intervju svarade på frågor från den argentinska tidskriften El Periodista:

Question: Can we conceive the hypothesis whereby, as occurs in any capitalist country, an editorial in a Cuban newspaper will be able to criticize some decision made by the head of the government?

Answer: That’s a bit complicated. We’re in a position to make an extraordinary effort but not about to engage in liberalism. We will not go to that extreme. (1)

1, Citerat ur Timerman, Jacobo Cuba, A Journey (New York, Vintage; 1992) p 80

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: