Adolfo är fri till själ och kropp

När börjar friheten för en människa som suttit i fängelse i sju år? Var det när Jaime Ortega, ärkebiskopen på Kuba, samlade representanter för Damerna i vitt till ett möte den 1 maj i år och förklarade att det kanske fanns en möjlighet att förhandla om de fängslade demokratiaktivistenas frihet?

Eller var det när Adolfo tidigare i somras flyttades till ett fängelse i Havanna-provinsen så att hustrun kunde hälsa på honom lättare? Eller var det för 10 dagar sedan när han flyttades till ett sjukhus med riktig service, blev ordentligt undersökt och trevligt behandlad för första gången sedan i mars 2003? Eller var det när han den 20 augusti landade i Madrid utan var sig frigivningsbesked eller något annat papper som bevisar att han inte längre är dömd till 16 års fängelse?

Eller började friheten redan när han kastade av sig hyckleriet i mitten av 1990-talet och inledde sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter? Det var i alla fall bilden jag försökte förmedla i en text om Adolfo härom året.

I så fall är nu äntligen också kroppen fri.

Jag kunde ha frågat när jag ringde honom nyss, men alla frågor stockade sig. Jag visste inte vad jag skulle säga mer än att vi är många i Sverige som har honom som förebild, och att det är många som ofta frågat hur det är med honom.

Men Adolfo pratade på, snabbt och engagerat, hade mycket att säga om dem som var kvar på Kuba och som vägrat lämna fängelset om de också skulle behöva ta med sig familjen och lämna landet. ”Det är de som behöver vårt stöd nu. De som är kvar på Kuba.”

Han hade blivit en gammal man till kroppen sa han, efter att för första gången sedan 2003 sett sig själv i spegeln. Mager och med många grå hår, men magen fungerade bra. Han hade ätit stora lass av kött varje dag sedan han kom till Madrid, och det hade gått utmärkt. Blodtrycket var nog högt, men det kan han ju få behandling för nu. Ni som vill höra Adolfo berätta själv kan lyssna på Alexis intervju.

Även Julia var med i luren och precis som Adolfo var hon mycket tacksam för allt det arbete som gjorts för Kuba och alla kubanska politiska fångar i Sverige. Julia har sedan arresteringarna varit en av de drivande krafterna i Damerna i vitt och även prytt framsidan på ”Mot kärleken har Fidel inte en chans”, som kommer i nytryck under hösten.

Och kanske ligger Raul Castros syfte till de senaste månadernas frisläppanden av samvetsfångar just där. Det var det enda sättet att få Damerna i vitt att sluta protestera. Utomlands är de ofarliga.

En kommentar till Adolfo är fri till själ och kropp

  1. […] ställa sig på led och svälta sig själva till döds, började den kubanska regeringen släppa den ena samvetsfången efter den […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: