Arresteringarna på Kuba för lite drygt åtta år sedan

söndag 03 april 2011

För någon vecka sedan släpptes de sista av de 75 demokratiaktivisterna som fängslades på Kuba i mitten av mars 2003. Silc hade just då en delegation på Kuba bestående av Fredrik Malm, Hanna Hellquist och Emil Kirjas. De, och flera andra berättade om allt som hände på telefon och jag skrev uppdateringar som skickades ut per mejl till intresserade personer.

Hittade nyss dessa rapporter i en mapp på nubbs som snart kommer att gå hädan, så jag tänkte att de borde bevaras för eftervärlden. Här är de i precis som de skickades ut, tillsammans med de fyra bilder jag hade tillgång till digitalt just då.

Uppdatering 1, 18 eller 19 mars 2003.

Liberal partiledare fängslad på Kuba

I natt greps minst 23 demokratiaktivister på Kuba. En av de gripna är Oswaldo Alfonso, partiledare i folkpartiets systerparti Partido liberal democratico de Cuba.

– När jag träffade Oswaldo i höstas var han optimistisk och beskrev 2002 som ett nyckelår för demokratirörelsen, året då de tidigare relativt isolerade dissidentgrupperna verkligen lyckades etablera ett starkt och tydligt stöd i befolkningen, förklarade Erik Jennische, generalsekreterare i Svenskt internationellt liberalt centrum som i flera år samarbetat med organisationer från alla delar av demokratirörelsen.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Dawit och Paneque kämpar ihop

torsdag 16 september 2010

I förra veckan hade Silc ett seminarium om Kuba. En av talarna var José Luis Garcia Paneque som är en av de oberoende journalister som fängslades våren 2003 och som nu har släppts fri. Under kvällen pratade vi en lång stund om Dawit Isaak, och jag lovade att skicka mer information om honom så att Paneque kunde skriva något. När jag så letade på Committee to Protect Journalists hemsida efter information om Dawit på spanska fick jag upp detta sökresultat.

Kampen är en och densamma.


Adolfo är fri till själ och kropp

tisdag 24 augusti 2010

När börjar friheten för en människa som suttit i fängelse i sju år? Var det när Jaime Ortega, ärkebiskopen på Kuba, samlade representanter för Damerna i vitt till ett möte den 1 maj i år och förklarade att det kanske fanns en möjlighet att förhandla om de fängslade demokratiaktivistenas frihet?

Eller var det när Adolfo tidigare i somras flyttades till ett fängelse i Havanna-provinsen så att hustrun kunde hälsa på honom lättare? Eller var det för 10 dagar sedan när han flyttades till ett sjukhus med riktig service, blev ordentligt undersökt och trevligt behandlad för första gången sedan i mars 2003? Eller var det när han den 20 augusti landade i Madrid utan var sig frigivningsbesked eller något annat papper som bevisar att han inte längre är dömd till 16 års fängelse?

Eller började friheten redan när han kastade av sig hyckleriet i mitten av 1990-talet och inledde sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter? Det var i alla fall bilden jag försökte förmedla i en text om Adolfo härom året.

I så fall är nu äntligen också kroppen fri.

Jag kunde ha frågat när jag ringde honom nyss, men alla frågor stockade sig. Jag visste inte vad jag skulle säga mer än att vi är många i Sverige som har honom som förebild, och att det är många som ofta frågat hur det är med honom.

Men Adolfo pratade på, snabbt och engagerat, hade mycket att säga om dem som var kvar på Kuba och som vägrat lämna fängelset om de också skulle behöva ta med sig familjen och lämna landet. ”Det är de som behöver vårt stöd nu. De som är kvar på Kuba.”

Han hade blivit en gammal man till kroppen sa han, efter att för första gången sedan 2003 sett sig själv i spegeln. Mager och med många grå hår, men magen fungerade bra. Han hade ätit stora lass av kött varje dag sedan han kom till Madrid, och det hade gått utmärkt. Blodtrycket var nog högt, men det kan han ju få behandling för nu. Ni som vill höra Adolfo berätta själv kan lyssna på Alexis intervju.

Även Julia var med i luren och precis som Adolfo var hon mycket tacksam för allt det arbete som gjorts för Kuba och alla kubanska politiska fångar i Sverige. Julia har sedan arresteringarna varit en av de drivande krafterna i Damerna i vitt och även prytt framsidan på ”Mot kärleken har Fidel inte en chans”, som kommer i nytryck under hösten.

Och kanske ligger Raul Castros syfte till de senaste månadernas frisläppanden av samvetsfångar just där. Det var det enda sättet att få Damerna i vitt att sluta protestera. Utomlands är de ofarliga.


Generationernas kamp på Kuba

tisdag 24 februari 2009

I söndags publicerade DN två av de intressantaste artiklarna jag läst om Kuba i svensk press på flera år. En intervju om och en artikel av Yoani Sánches, som sedan några år driver bloggen Generación Y.

När jag häromåret träffade två av grundarna till Otpor i Serbien, och frågade om de ville åka till Kuba för att träffa kubanska dissidenter, var deras första fråga om den andra generationen dissidenter hade presenterat sig ännu.

De jämförde de demokratiaktivister jag berättade om med de jugoslaver som under många år varit emot först kommunismen och sedan Milosevic, men som trots hård kamp inte lyckades åstadkomma förändring. Deras roll hade blivit att upprätthålla en idé om motstånd och om frihet, vilket i sig inte ska förringas.

I serbien var det studenterna i Otpor som lyckades satte en ny bild av kampen, och som gjorde demokratisering attraktiv och snygg för de ungdomar som dittills bara sett dissidenterna som kufar.

Men det var aldrig Otpor som gjorde arbetet bakom hela den enorma medborgerliga kraft  avsatte Milosevic hösten 2000, men det var Otpor som visade hur det faktiskt var möjligt.

I det perspektivet har Yoani Sánchez inte bara skrivit mycket klokt och läsvärt, utan främst skapat bilden av att hennes generation faktiskt kan bryta det informationsmonopol som den kubanska regeringen lagt över ön i 60 år, och murat fast idén om att alla kan bidra till förändring. Denna bild är viktigare än alla de handlingar hon någonsin själv kan göra.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Böckernas Kuba – broschyr inför bokmässan 2002

torsdag 29 januari 2009

2002 deltog Silc för första gången på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg . Vi hade inte mycket annat att ställa ut än Florence Laag Brandells 726 dagarögonblicksbilder och personliga intryck från Zimbabwe och broschyren Böckernas Kuba. Med tiden har Silc förlags katalog vuxit till ett tiotal titlar.

Broschyren består av Alexis Gainzas text Mina böckers Kuba, som beskriver hur censuren radderar det kubanska litterära kulturarvet från honom och alla andra på Kuba, och min artikel Böckernas återkomst, som handlar om de fria bibliotekens uppkomst och funktion. Läs här: Böckernas Kuba.

Artikeln berättar om hur Berta Mexidor Vázquez och Ramon Humberto Colas hör Fidel Castro föklara för en journalist på bokmässan i Havanna 1998 att: ”Det finns inga förbjudna böcker på Kuba, vi har bara inte pengar att köpa dem för.”

Med detta som utgångspunkt inledde arbetet med att låna ut alla de böcker som de själva ägde och som deras aktivistvänner ägde, och som de alltid ansett var förbjudna.

De fria biblioteken blev förstås snabbt motarbetade av säkerhetspolisen, och i arresteringsvågen 2003 arresterades ett 20-tal bibliotekarier och deras bibliotek förstördes. Berta och Ramon hade då redan gått i exil, och lämnat över ansvaret för de 80-tal bibliotek som vuxit upp på Kuba till Gisela Delgado som fortfarande driver verksamheten vidare.


Kubansk opposition – med öppenhet som ledstjärna – Tidskriften Latinamerika 4/99

onsdag 28 januari 2009

Detta var den första artikeln jag skrev om Kuba. Jag skrev den på våren 1999, – när den kubanska revolutionen precis fyllt 40 år – efter att jag kommit hem från tre månader i Havanna. Under de månaderna samlade jag material till en uppsats som försöker besvara frågan hur processen att blir dissident ser ut.

Upplevelsen var omvälvande. Den viktigaste erfarenheten var kanske hur öppet de kubanska demokratiaktivisterna då precis som nu arbetar. Förhoppningsvis kommer det fram i artikeln. Det mesta av deras berättelser gäller dessutom fortfarande.

Artikeln finns tyvärr bara som PDF: Tidskriften Latinamerika 4-99

Den bästa artikeln om 50-årsfirandet av revolutionen som jag är läst skrevs av den mexikanske vänsterikonen Jorge Castañeda och publicerades i Newsweek härom veckan.


Allt hårdare domar på Kuba – DN Kultur 13 juni 1999

lördag 24 januari 2009

Den här artikeln skrev jag sommaren 1999 efter att Elizardo Sanchez Santa Cruz skickat en rapport om den kubanska regeringens bruk av dödsstraff de sista åren på 1990-talet.

Rapporten var sammanställd av honom och hans bror Gerardo och kom med ett antal bilagor med notiser om domar och avrättningar från kubanska tidningar, domstolspapper och vittnesmål. Nedan finns några av dessa bilagor. Många av notiserna presenterades med en vinjett med texten ”Contra delitos” (Mot brotten).

Contra delitos

Allt hårdare domar på Kuba. Den kubanska brottsbalken har reformerats, minst tolv personer har avrättats i år – DN Kultur 13 juni 1999

ERIK JENNISCHE

Förra veckan avrättades två personer på Kuba för mord på fyra turister. Minst tolv personer har därmed arkebuserats på Kuba i år, och fler lär det bli.

Den kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning publicerade nyligen en rapport med titeln ”Dödsstraff i Kuba, kommentarer”. Tre sidor sammanfattning och en ordentlig bunt bilagor med tidningsklipp, brev och lagparagrafer beskriver väl konsekvenserna av Fidel Castros uppmaning från början av året att inte spara något krut i kampen mot brottsligheten.

Läs hela inlägget här »