Dawit och Paneque kämpar ihop

torsdag 16 september 2010

I förra veckan hade Silc ett seminarium om Kuba. En av talarna var José Luis Garcia Paneque som är en av de oberoende journalister som fängslades våren 2003 och som nu har släppts fri. Under kvällen pratade vi en lång stund om Dawit Isaak, och jag lovade att skicka mer information om honom så att Paneque kunde skriva något. När jag så letade på Committee to Protect Journalists hemsida efter information om Dawit på spanska fick jag upp detta sökresultat.

Kampen är en och densamma.


Vänsterpartiet gör slut med Eva Björklund

måndag 30 augusti 2010

Häromdagen fick jag detta brev från Alexis Gainza i Miscelaneas de Cuba. Vänsterpartiet har äntligen gjort slut med Eva Björklund. Däremot har de inte lyckats få bort henne från Vänsterns internationella forums styrelse, där hon dessutom hävdar att hon fortfarande sitter i partistyrelsen.

Igår [i förra veckan] stötte jag på vänsterpartisten Ali Esbati när han pläderade utanför ICA i Högdalen. Jag visste att han hade åkt till Kuba i slutet av 90 talet och skrivit en ganska frispråkig rapport om situationen på ön, så jag bestämde mig för att samtala med honom efter att jag hade gjort mina inköp (predikan hoppade jag över).

Han bedyrade mig om V:s nya Kubapolitik, alltså att landet är en enpartistat och att där bryter man mot mänskliga rättigheter, och att inte ens en fungerande sjukvård kan ursäkta dessa brott, men också att kubanerna själva ska bestämma över sin framtid utan intervention eller invasion. Slutligen försäkrade han att Lars Ohly tycker likadant.

När jag var på väg att fråga om ”den kvinna som ni har i Styrelsen”, så berättade Ali att Eva Björklund var inte länge med i Partistyrelsen, inte ens som suppleant. Han hänvisade till V:s senaste kongress, men lade till att han inte visste om Eva hade blivit bortröstad eller hon själv inte hade kandiderat. Saken är, slog han fast, att partiets linje inte överensstämmer med Evas, som står i klar minoritet.

Som de flesta av er vet, har Eva Björklund varit den castroistiska totalitarismens största och främsta kramare i Sverige, och säkerligen i hela norden. Både genom den sk. Svensk-kubanska föreningen (Svek) och tidskriften Kuba har hon i decennier försvarat diktaturen på Kuba och smutskastat oppositionen.

Det återstår att se om V verkligen har klippt av bandet med Svek. Men att den ökände Eva Björklund hamnat idag utanför det partipolitiska och därmed parlamentariska etablesimanget bör nog betraktas som en lättnad, om inte en seger, – inte minst för Vänsterpartiet själv.

Se länken till V:s partistyrelse med en frånvarande Eva Björklund.


Adolfo är fri till själ och kropp

tisdag 24 augusti 2010

När börjar friheten för en människa som suttit i fängelse i sju år? Var det när Jaime Ortega, ärkebiskopen på Kuba, samlade representanter för Damerna i vitt till ett möte den 1 maj i år och förklarade att det kanske fanns en möjlighet att förhandla om de fängslade demokratiaktivistenas frihet?

Eller var det när Adolfo tidigare i somras flyttades till ett fängelse i Havanna-provinsen så att hustrun kunde hälsa på honom lättare? Eller var det för 10 dagar sedan när han flyttades till ett sjukhus med riktig service, blev ordentligt undersökt och trevligt behandlad för första gången sedan i mars 2003? Eller var det när han den 20 augusti landade i Madrid utan var sig frigivningsbesked eller något annat papper som bevisar att han inte längre är dömd till 16 års fängelse?

Eller började friheten redan när han kastade av sig hyckleriet i mitten av 1990-talet och inledde sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter? Det var i alla fall bilden jag försökte förmedla i en text om Adolfo härom året.

I så fall är nu äntligen också kroppen fri.

Jag kunde ha frågat när jag ringde honom nyss, men alla frågor stockade sig. Jag visste inte vad jag skulle säga mer än att vi är många i Sverige som har honom som förebild, och att det är många som ofta frågat hur det är med honom.

Men Adolfo pratade på, snabbt och engagerat, hade mycket att säga om dem som var kvar på Kuba och som vägrat lämna fängelset om de också skulle behöva ta med sig familjen och lämna landet. ”Det är de som behöver vårt stöd nu. De som är kvar på Kuba.”

Han hade blivit en gammal man till kroppen sa han, efter att för första gången sedan 2003 sett sig själv i spegeln. Mager och med många grå hår, men magen fungerade bra. Han hade ätit stora lass av kött varje dag sedan han kom till Madrid, och det hade gått utmärkt. Blodtrycket var nog högt, men det kan han ju få behandling för nu. Ni som vill höra Adolfo berätta själv kan lyssna på Alexis intervju.

Även Julia var med i luren och precis som Adolfo var hon mycket tacksam för allt det arbete som gjorts för Kuba och alla kubanska politiska fångar i Sverige. Julia har sedan arresteringarna varit en av de drivande krafterna i Damerna i vitt och även prytt framsidan på ”Mot kärleken har Fidel inte en chans”, som kommer i nytryck under hösten.

Och kanske ligger Raul Castros syfte till de senaste månadernas frisläppanden av samvetsfångar just där. Det var det enda sättet att få Damerna i vitt att sluta protestera. Utomlands är de ofarliga.


Fidel meddelar att han avgår, 19 februari 2008

lördag 10 juli 2010

Tidigt på morgonen den 19 februari fick jag veta att Fidel Castro i sin Granma-krönika meddelat att han inte skulle kandidera igen till ”Presidente del Consejo de Estado y Comandante en Jefé”, alltså regeringschef och överbefälhavare. Jag ringde snabbt en av mina vänner som var på Kuba vid tillfället för att hän skulle ta med sig en kopia av tidningen hem. Så här kommer nu en scannad version av artikel. Läs och förundras.

Fidel Castros avskedskrönika i Granma 19 februari 2008

Granma har som vanligt bara åtta sidor, och av artiklarna är det endast Fidel Castros egen krönika som behandlar ämnet. Här avgår alltså regeringschefen sedan 1959 och det enda kubanerna får veta är vad han själv skriver i sin krönika. Nu har jag inte tidningarna från de nästkommande dagarna, men sannolikt hade inte heller de några mer omfattande redogörelser för  vad som hänt och vad som nu kommer att ske.

I krönikan motiverar Fidel Castro beslutet med att hälsan hans är dålig, och fienden för stark för att man ska kunna kämpa mot den utan att vara på topp. Däremot säger han inget om att han ska avgå även som generalsekreterare för kommunistpartiet, som ju är själva basen för makt på Kuba. I och med detta har det alltså skapats en viss delning av toppen i den kubanska makthierarkin.


Den enda röstens dialog – Öppet på Designstudio S, sept 2004

måndag 25 januari 2010

Sommaren och hösten 2004 gjorde Designstudio S ett projekt med syftet att samla böcker till Kubas fria bibliotek (12). Projektet bestod dels av ett antal appeller om vikten av det fria ordet, dels av en insamling av böcker. Projektet var ett resultat av en artikel i Svd från bokmässan 2003 om Ramon Colas, som tillsammans med sin fru Berta Mexidor Vazquez grundade det första fria biblioteket på Kuba.

Projektet uppmärksammades i ett antal tidningar vilket gjorde att det strömmade in fler böcker än vi någonsin kunde tänka oss, ca 600, på både spanska och engelska. De mest relevanta böckerna skickades sedan under åren därefter med de delegationer som åkte till Kuba för Silcs räkning och med ett antal turister. Resten sålde vi till ett antikvariat för att kunna köpa de böcker biblioteken behövde. Alla böcker märktes med en stämpel för att de ska kännas igen på Kuba.

Till projektet publicerade Designstidio S dessutom en skrift med ett antal texter som beskrev bakgrunden till projektet, och till bristen på böcker på Kuba. Jag skrev en av texterna som publiceras nedan. (Samarbetet med Designstudio S, ledde sedan vidare till att Sandra Praun formgav Silc förlags bok Mörkläggning (Köp!))

Den enda röstens dialog – Designstudio S, sept 2004

Erik Jennische

”Språket är det som revolutionen sist av allt vill rubba, kanske därför att det skulle äventyra dogmen och makten. Genom att lägga fast språket i bestämda mönster, som vi uppfattar som klichéer och intetsägande fraser men som har motsatt syfte: att fungera som termer, exakta beteckningar, söker revolutionen både stabilisera en värdegemenskap och göra all kommunikation enkel och effektiv – som i krig.”

Läs hela inlägget här »


LO fördömer Noko jeans men hyllar kubanskt förtryck på egen folkhögskola

lördag 05 december 2009

LOs representant Ulf Edström gör ett stadigt ställningstagande mot Noko jeans för att de producerar sina jeans i Nordkorea (DN, DI, Ment, Tv4). Men hans hyckleri är lika storslaget som fördömandet poänglöst. Så här säger Edstrtröm:

– Den enda fackföreningen som finns i landet är enbart till för att kontrollera arbetarna och den fackföreningen kontrolleras i sin tur av det styrande partiet. Det är en stenhård diktatur utan några som helst rättigheter, säger Ulf Edström till nättidningen Ment.

– Allt jag kan säga i nuläget är att jag hoppas verkligen att konsumenterna bojkottar de här jeansen för att visa att Sverige inte vill bedriva handel med en diktatur. Alla pengar som kommer in i det landet går rakt ner i fickorna på diktaturen och ingen annanstans.

Detta är ett ställningstagande som förpliktigar. Nordkorea är ju inte den enda stenhårda diktaturen i världen som bekant. Och citaten ovan passar ju även perfekt på Kuba, Eritrea med flera. Alltså:

Problemet är ju inte att jeansen publiceras i Nordkorea, utan att LO och alla andra som sätter sig på höga hästar har för lite kontakter med olika delar av det nordkoreanska samhället. Hur ska man förändra ett land genom bojkott, när landet redan har bojkottat hela världen i flera decennier?

Jag hade för några år sedan en plan på att åka till Nordkorea och började med att ringa den nordkoreanska ambassaden för att fråga om vad som behövdes för ett visum. Jag fick svaret att prata med mr Kim, eller Lee, eller ngt annat typiskt, men att han inte var inne.

”Call back in two hours”, sa receptionen. Två timmar senare hade mr Kim slutat för dagen, dagen efter var han inte där, inte dagen efter det heller och veckan därpå i ett möte. Han fanns inte.

I det perspektivet kan man inte annat än vara imponerad över Noko jenas som inte bara lyckats åka dit, utan även göra affärer, producera jeans och till och med få producenten att skriva på ett CSR-avtal, utan att någonstans på vägen säga något positivt om den nordkoreanska regeringen.

Det är annat än den svenska vänsterns alla hyllningar till den kubanska sjukvården och utbildningen det, och smutskastningen av kubanska oppositionella, och inte ett enda par jeans har de lyckats producera på Kuba heller.

Synd bara att man precis som Gudmundsson inte längre tillhör målgruppen.


Den singalesiska nationalismen och tigrarnas fall

söndag 26 juli 2009

I vintras var vi på semester i Sri Lanka, lite av en slump. Det inföll dessutom med att den srilankesiska regeringen vann de sista avgörande slagen mot de Tamilska tigrarna, LTTE. Under veckorna vi var där föll såväl Tigrarnas självutnämnda huvudstad Killinochi och basen i vid det strategiska Elefantpasset. Sedan återstod bara en skärva av den yta som gerillan kontrollerade för bara några år sedan.

Här finns några av bilderna från tidningarna den 4 januari om slaget vid Killinochi och hur fronterna förändrats sedan 2005 (Bilderna är tagna från Sunday Observer och The Nation den 4 januari 2009):

The Nation 20090104

Sunday Observer 20090104

De srilankesiska mediernas bevakning av kriget var entusiastisk och hyllande ned till sista stavelse. Där fanns inte en antydan om regeringstruppernas övergrepp gentemot civilbefolkningen.

Den rapport om problemen i det srilankesiska rättsväsendet som Amnesty International publicerade i juni avfärdas antagligen som partisk i medierna, men är inte desto mindre viktig.

Inför resan läste jag en mycket intressant ICG-rapport om den singalesiska nationalismen och hur den har utvecklats sedan självständigheten 1948, och vilka begränsningar den sätter för den politiska debatten i landet idag.