Maktkamp i Bosnien – Nerikes Allehanda 22 november 1997

måndag 06 februari 2012

Två år efter Daytonavtalet var det i november 1997 nyval till parlamentet i Republika Srpska. Freden bestod fortfarande, men maktkampen inom den serbiska entiteten var stark. Carl Bildts strategi hade varit att ge det internationella samfundets stöd till Biljana Plavsic som styrde i Republika Srpskas största stad Banja Luka, för att marginalisera Radovan Karadzic som styrde från krigshuvudstaden Pale, precis utanför Sarajevo.

Jag skrev en krönika om detta i Nerikes Allehanda inför valet: Maktkamp i Bosnien – Nerikes Allehanda 22 november 1997 Faran med strategin som många såg då var att Plavsic skulle vinna över Karadzic, men därefter överta hans maktstruktur. Men så blev det inte. Bildts strategi lyckades. I valet halverades nästan stödet för Karadzic parti SDS, och genom en brokig koalition blev Milorad Dodik, vars parti bara hade 2 av 83 mandat i parlamentet, premiärminister. Därmed var såväl Karadzic som hans allierade utmanövrerade från den politiska makten, och det blev möjligt för Republika Srpska att ta emot internationellt bistånd för återuppbyggandet. (En mycket bra beskrivning av den bosniska politiken åren efter Dayton finns i International Crisis Groups rapport ”Doing Democracy a Disservice” (PDF)

Annonser

”På väg ur ruinerna” och ”Vem skall styra Bosnien?” – Nerikes Allehanda juni 1996

onsdag 18 januari 2012

När jag reste i Bosnien våren 1996 hade landet precis vaknat till liv efter kriget, och för varje dag blev det allt tydligare vilken oerhörd förstörelse som kriget lett fram till, såväl materiellt som moraliskt. Jag skrev två artiklar i Nerikes Allehanda efter resan och när jag läser dem nu så kommer några av frågeställningarna jag brottades med då tillbaka.

När Jugoslavien gick till val 1990 röstade 94 procent av Bosnienkroaterna, 92 procent av Bosnienserberna och 76 av de bosniska muslimerna på partier med uttalad nationell profil.

Det bosniska liberala partiets (LDS) dåvarande partiordförande Razim Kadic berättade att ”om vi i Bosnien eller någon annan uppfattat dessa siffror, och insett allvaret i dem, skulle man kanske kunnat förhindra det som nu hänt. […] När nationalitet också innebär en politisk vilja finns det inget behov av demokratiska val.”

I Banja Luka låg skammen tjock över hela staden. Där den stora moskén en gång legat fanns bara en igenvuxen grusplan. Ett monument i sig.  Milan Tukic från det socialliberala partiet i Republika srpska berättade att ”det finns inte längre några sociala mönster eller strukturer här, på gott och ont.   Bara en oformlig social massa”.

Först var det kommunisterna som raderade klasserna, sedan nationalisterna som rensade ut alla icke-serber. När nu alla skulle ha samma identitet, så hade ingen en egen identitet.

På väg ur ruinerna – Nerikes Allehanda 27 juni 1996

Vem skall styra Bosnien? – Nerikes Allehanda 29 juni1996

 


Serbien nära erkänna Bosnien och Kroatien – Bohusläningen 7 juni 1995

tisdag 17 januari 2012

Efter en resa till Belgrad i maj 1995 förutspådde jag att Milosevic snart skulle erkänna Bosnien och Kroatien för att vrida makten ur händerna på Karadzic. Ett halvår senare var det också just vad som hände i samband med Daytonförhandlingarna. Trots att den jugoslaviska federala armén inte längre deltog i kriget, och Serbiens gräns till Bosnien var stängd, så var det med Milosevic som fredsavtalet skrevs.

Det var min första artikel om internationella frågor som publicerades tror jag, och det skedde i den för svensk opinionsbildning centrala tidningen Bohusläningen.

Serbien nära erkänna Bosnien och Kroatien – Bohuslänningen 7 juni 1995


Onödigt att berätta för turister

söndag 14 september 2008

Inom den israeliska turismindustrin är förnekelsen av dem som bodde i Palestina före 1948 total.

I Museum of the History of Jerusalem beskrivs hela stadens befolkningshistoria från tidens ursprung, bokstavligen: kanaaniter, judar, romare, judar, romare, byzantiner, mamelucker, araber, korsfarare, araber igen och turkar.

Men när 1900-talet närmar sig är staden tydligen i det närmaste tom, förutom de judar som flyttat dit. Man får se hur hårt kriget 1948 drabbar staden, men sedan inget om de demografiska konsekvenserna. Inte heller får man reda på vad ockupationen av östra Jerusalem sedan 1967 har fört med sig för dem som bor, eller bodde där.

Läs hela inlägget här »