Om Kubas välfärd – artikel till Växjö UPF hösten 2004

Hösten 2004 skrev jag denna artikel till Växjö Utrikespolitiska förenings tidskrift Globalt Fokus. Den behandlar i huvudsak myterna kring den kubanska välfärden. Jag försöker visa att den begränsade välfärd som finns på Kuba inte beror på den politik som förts efter revolutionen 1959, utan är en konsekvens av Kubas tillväxt under första hälften av 1900-talet och den politik som fördes då. Kuba hade till exempel lägst barnadödlighet i Latinamerika redan på 1950-talet.

Erik

Om Kubas välfärd och demokrati

Härom veckan deltog jag i en debatt organiserad av utrikespolitiska föreningen i Växjö om Kuba. Min motpart var Zoltan Tiroler från Svensk-kubanska föreningen. Han hävdade bland annat att Fidel Castros styre sedan revolutionen 1959 substantiellt förbättrat de kubanska medborgarnas välfärd. Och på min fråga om det fanns några demokratiska problem på Kuba, svarade han ”USA”.

Det är två anmärkningsvärda påståenden med tanke på att Kuba i mitten av 1950-talet hade högre BNP per capita än Spanien, Italien, Grekland, Japan och Sydkorea, och var på tredje plats i Latinamerika. Och sedan 1959 styrts av en och samma person.

Men exemplen tar knappast slut där. I rapporten ”Los llamados logros” (ungefär ”De så kallade framgångarna”) från 1998 gör Manuel Sánchez Herrero och Arnaldo Ramos Lauzurique upp med myterna om den kubanska välfärden. Båda bor på Kuba och alla siffror kommer från Kubas statistiska årsböcker och FN-rapporter som publicerats på Kuba efter revolutionen.

Barnadödligheten före ett års ålder på Kuba var 1958 33,4 per tusen barn och därmed lägst i hela Latinamerika. Författarna citerar dessutom FN-statistik från 1954 som visar att barnadödligheten i Frankrike var hela 41,9 promille, i Japan 48,9, i Belgien 40,1 och i Italien 52,8. I början av 90-talet var motsvarande siffror: Kuba 9,9, Frankrike 7,0, Japan 4,0, Belgien 6,0, Italien 8,0. I relation till jämförbara länder innan Fidel Castro tog makten har utvecklingen på Kuba alltså varit långsammare.

Men i Kuba äter sig barnen i alla fall mätta, eller? I början av 50-talet åt endast argentinarna av 10 undersökta latinamerikanska länder fler kalorier per dag än kubanerna, enligt Sánchez Herrero och Ramos Lauzurique. Sedan dess är kubanerna de enda som substantiellt har minskat kaloriintaget, dessutom med hela 16 procent och åt 1995 minst kalorier av de tio länderna.

I en artikelsamling av den kubanske ekonomen Oscar Espinosa Chepe som Silc publicerade 2003 redovisas statistik från FAO som säger att 17 procent av kubanerna led av undernäring under åren 1997 till 1999. (Espinosa Chepe dömdes i april 2003 till 20 års fängelse just för att ha spridit denna typ av information från Kuba.)

Enligt UNDPs årsrapport från 1999 hade kubanerna sedan 1970 minskat sin konsumtion av proteiner med 24,5 procent och fett med 34 procent, att jämföra med exempelvis colombianerna som ökat sin med 38,8 respektive 71,7 procent. 1999 var dessutom det bästa året efter att det sovjetiska stödet försvann. Fem år senare har det bara blivit sämre.

En annan av revolutionens framgångar lär vara utrotningen av analfabetismen. Enligt den FN-statistik som Sánchez Herrero och Ramos Lauzurique hänvisar till var läskunnigheten på Kuba 1953 76,4 procent, vilket var fjärde högst i Latinamerika. 1995 var den 96 procent och näst högst. Men under samma period hade andelen av befolkningen som går i skolan minskat, vilket förklaras av att medelåldern ökat och att skolväsendet redan vid 50-talets mitt hade lyckats erbjuda grundskola till nästan alla barn. De som inte kunde läsa på 50-talet var de som inte fick gå i skolan i början av 1990-talet. Den generationen är nu borta och har ersatts av den som faktiskt fick gå i skolan på 40-talet. Castros bidrag till utvecklingen är att barnen fortfarande går i skolan. Däremot kan de inte gå på biblioteket och låna några av den kubanska litteraturens moderna klassiker, skrivna av författare som Guillermo Cabrera Infante, Reynaldo Arenas eller Zoe Valdez.

I andra länder i Latinamerika har det dock skett en substantiell utveckling av läskunnigheten under perioden, enligt samma FN-statistik: I Colombia ökade läskunnigheten från 62 till 91 procent, i Ecuador från 56 till 90, i Dominikanska republiken från 43 till 82, och hur tragiskt lågt det än är, så är ökningen i Haiti från 11 procents läskunnighet till 45 stor. I dessa länder får invånarna dessutom läsa vilka böcker de vill.

Och så de demokratiska problemen. På Kuba finns det ingen tillåten tidskrift som kritiserar regeringen, inget tillåtet parti som står för en annan politik än regeringen, ingen medlem av nationalförsamlingen som röstar emot regeringen, inga tillåtna demonstrationer mot regeringen och ingen som tillåts utmana Fidel Castro i demokratiska val. Den kubanska konstitutionens artikel 62 lyder så här:

”Ingen av de friheter som erkänns medborgarna får användas mot det som sägs i konstitutionen eller i lagarna, inte heller mot existensen och målen med den socialistiska staten, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen. Brott mot denna princip är straffbart.”

Om man efter detta fortfarande hävdar att det inte finns demokratiska problem på Kuba är man antingen helt bakom flötet, eller så tycker man att demokrati inte har med yttrandefrihet och fritt politiskt deltagande att göra.

Erik Jennische
Silc