Att erkänna eller inte erkänna I

Frågan om vem som erkänner vem har varit viktig i debatten om Israel och Palestina i decennier. Anledningen är förstås att de olika deltagarna i konflikten konsekvent har vägrat att erkänna att de andra har någon rätt att existera överhuvud. Om Israel inte ska finnas alls, är det förstås svårt får grannländerna att hitta anledningar att sluta fred. Och om Palestina knappt var befolkat när sionismen drog igång, finns det ingen anledning att palestinierna ska ha rätt till någon mark alls.

Men att förnekelsen av den andre skulle vara så vardagsvanlig i Israel och Palestina fortfarande, hade jag inte riktigt föreställt mig. När Osloavtalet skrevs och Arafat och Rabin skakade hand 1993 var ju själva huvudpoängen att man erkände att den andra parten också hade rätt att existera inom det gamla brittiska Palestinamandatets gränser.

Men eftersom svaret på frågan om hur gränserna inom mandatet ska gå drar ut på tiden – minst sagt – så har Israel aldrig skaffat sig en fungerande policy för vilka som egentligen är landets gränser, och därmed vilka människor som bor i Israel och vilka som inte gör det. För turistministeriets kartavdelning måste denna avsaknad av policy vara ett återkommande problem.

Före Osloavtalet var det däremot enkelt. När jag i arkivet häromåret hittade en karta från 1988 satt jag en lång stund och letade efter den gröna linjen. ”Det var väldigt vad svår den var att hitta”, tänkte jag, tills det gick upp för mig att den inte fanns med alls.

Även om gränsen mot Jordanien märks ut som vapenstilleståndslinje, och kartan visar dispyten över gränsdragningen gentemot Syrien, så finns det inget som antyder om den gröna linjen, dvs vapenstilleståndslinjen från kriget 1948-49, och som Israel gick över 1967 för att inleda ockupationen av Västbanken och Gaza.

Den karta vi fick på turistinformationen i Netanya för några veckor sedan är lite mer sofistikerad. Den har med area A (grå) och B (gul) från Osloavtalet, dvs de delar av de ockuperade områdena som den palestinska myndigheten administrerar. Däremot finns inte den gröna linjen med som var själva utgångspunkten för Osloavtalet, och inte heller separationsbarriären. Kartan förmedlar därmed bilden att det endast är några fläckar av mark som kan komma ifråga för en framtida palestinsk stat.

Dessutom är kartan mycket sparsam med att sätta ut de palestinska städerna och byarna. Områdena är färgsatta som om de var öken. Det är svårt att föreställa sig att där skulle bo flera miljoner människor.

Femton år efter Osloavtalet är det alltså fortfarande omöjligt att förstå vilket Israel det är som Israel erkänner. Det är inte konstigt att det skapar frustration hos dem som lever under den israeliska regeringens kontroll, men ändå inte har samma rättigheter som de israeliska medborgarna.

Avsaknaden av svar på frågan om vad som ingår i Israel, leder också till avsaknaden av svar på frågan om Israel är en demokrati eller inte. Om Israel är det land som ligger väster om den gröna linjen är det en väl fungerande demokrati som värnar de medborgerliga och politiska rättigheterna. Men om Israel är hela det gamla Palestinamandatet – som turistkartorna ger bilden av – och alltså även inkluderar de fyra miljoner palestinierna som lever under israelisk kontroll, men som inte har några medborgerliga och politiska rättigheter, är det inte en demokrati.

Israel har makten att välja. Svaret på frågan om demokratin beror på vad man väljer.