Varför får förtrycket alltid plats på första maj?

Först partirepresentanter, sedan orkester, sedan SSU och sedan den eritreanska regeringens representanter. Så såg det ut när förstamajtåget svängde av från Kungsgatan mot Norra Bantorget i Stockholm.

Det skulle inte falla mig in att tro att det Socialdemokratiska partiet skulle ha något till övers för varken Dawit Isaaks och alla eritreanska fritänkares förtryckare.

Men likväl hade de en egen plats i tåget och mängder med skyltar med budskapen “Svenska media: imperialismens hantlangare”, “Eritrea står för social rättvisa”, och liknande.

De delade också ut flygblad som bland annat berättade att: “Dag in och dag ut har de fyra största dagstidningarna på ett exempellöst och okänsligt sätt spridit dåligt underbyggda, lösryckta och för eritreaner i Sverige djupt sårande och kränkande uppgifter om Eritrea, dess folk och dess ledare.”

Men precis som alla andra förtryckare vägrar de att berätta vilka dessa uppgifter är, för i så fall skulle de ju bjuda in till diskussion.

Detta förvånar förvisso inte. Men att Socialdemokraterna okritiskt låter denna typ av organisationer få den legitimitet som deltagandet i förstamajfirandet innebär är oförskämt mot alla de eritreaner som har flytt till Sverige de senaste två decennierna.

Förr om åren har jag i vänsterns och r:arnas tåg alltid sett flaggor om friheten på Kuba, i Nordkorea och Zimbabwe. Så var det även i år, enligt uppgift. Och nu upplåter socialdemokraterna plats till den eritreanska regeringens representanter. Varför är det så svårt att hålla rent från förtrycket på första maj?

(Se fler bilder på Fredrik Malms blogg)

Generationernas kamp på Kuba

I söndags publicerade DN två av de intressantaste artiklarna jag läst om Kuba i svensk press på flera år. En intervju om och en artikel av Yoani Sánches, som sedan några år driver bloggen Generación Y.

När jag häromåret träffade två av grundarna till Otpor i Serbien, och frågade om de ville åka till Kuba för att träffa kubanska dissidenter, var deras första fråga om den andra generationen dissidenter hade presenterat sig ännu.

De jämförde de demokratiaktivister jag berättade om med de jugoslaver som under många år varit emot först kommunismen och sedan Milosevic, men som trots hård kamp inte lyckades åstadkomma förändring. Deras roll hade blivit att upprätthålla en idé om motstånd och om frihet, vilket i sig inte ska förringas.

I serbien var det studenterna i Otpor som lyckades satte en ny bild av kampen, och som gjorde demokratisering attraktiv och snygg för de ungdomar som dittills bara sett dissidenterna som kufar.

Men det var aldrig Otpor som gjorde arbetet bakom hela den enorma medborgerliga kraft  avsatte Milosevic hösten 2000, men det var Otpor som visade hur det faktiskt var möjligt.

I det perspektivet har Yoani Sánchez inte bara skrivit mycket klokt och läsvärt, utan främst skapat bilden av att hennes generation faktiskt kan bryta det informationsmonopol som den kubanska regeringen lagt över ön i 60 år, och murat fast idén om att alla kan bidra till förändring. Denna bild är viktigare än alla de handlingar hon någonsin själv kan göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, blogg, demokrati.

S we can!, Yes you can!…

“S we can!” måste som en av de sämsta retoriska poängerna i svensk politisk historia. Talet finns här. Men man får vara imponerad över att hon vågar.  Även Sri Lankas tämligen auktoritära president Mahinda Rajapaksa har lärt av av Barack Obama:

Att parafrasera amerikanska tal är dock inget nytt. Men frågan är vad som kan slå Sahlin och Rajapaksa, någon?

(Bilden är från Galle i södra Sri Lanka. Anna och jag var där på semester i kring årsskiftet. )

Böckernas Kuba – broschyr inför bokmässan 2002

2002 deltog Silc för första gången på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg . Vi hade inte mycket annat att ställa ut än Florence Laag Brandells 726 dagar – ögonblicksbilder och personliga intryck från Zimbabwe och broschyren Böckernas Kuba. Med tiden har Silc förlags katalog vuxit till ett tiotal titlar.

Broschyren består av Alexis Gainzas text Mina böckers Kuba, som beskriver hur censuren radderar det kubanska litterära kulturarvet från honom och alla andra på Kuba, och min artikel Böckernas återkomst, som handlar om de fria bibliotekens uppkomst och funktion. Läs här: Böckernas Kuba.

Artikeln berättar om hur Berta Mexidor Vázquez och Ramon Humberto Colas hör Fidel Castro föklara för en journalist på bokmässan i Havanna 1998 att: ”Det finns inga förbjudna böcker på Kuba, vi har bara inte pengar att köpa dem för.”

Med detta som utgångspunkt inledde arbetet med att låna ut alla de böcker som de själva ägde och som deras aktivistvänner ägde, och som de alltid ansett var förbjudna.

De fria biblioteken blev förstås snabbt motarbetade av säkerhetspolisen, och i arresteringsvågen 2003 arresterades ett 20-tal bibliotekarier och deras bibliotek förstördes. Berta och Ramon hade då redan gått i exil, och lämnat över ansvaret för de 80-tal bibliotek som vuxit upp på Kuba till Gisela Delgado som fortfarande driver verksamheten vidare.

Kubansk opposition – med öppenhet som ledstjärna – Tidskriften Latinamerika 4/99

Detta var den första artikeln jag skrev om Kuba. Jag skrev den på våren 1999, – när den kubanska revolutionen precis fyllt 40 år – efter att jag kommit hem från tre månader i Havanna. Under de månaderna samlade jag material till en uppsats som försöker besvara frågan hur processen att blir dissident ser ut.

Upplevelsen var omvälvande. Den viktigaste erfarenheten var kanske hur öppet de kubanska demokratiaktivisterna då precis som nu arbetar. Förhoppningsvis kommer det fram i artikeln. Det mesta av deras berättelser gäller dessutom fortfarande.

Artikeln finns tyvärr bara som PDF: Tidskriften Latinamerika 4-99

Den bästa artikeln om 50-årsfirandet av revolutionen som jag är läst skrevs av den mexikanske vänsterikonen Jorge Castañeda och publicerades i Newsweek härom veckan.

Bulletin of the International Commission of Jurists, No 9 August 1959

This report is one of the very first documents on the gross human rights violations in Cuba the first couple of months after the revolutionary government sized power in January 1959. It was published by the ICJ in August the same year. Among other things it states:

It is known from authoritative Cuba sources that 700 individuals were executed on charges of violence committed by orders of the Batista regime: murder, torture, arson, mutilation, extortion, robbery, etc. The procedure before military courts was based on the “Law of Sierra Maestra”.

A couple of friends of mine found it in a second hand book shop in Stockholm, transcribed the foreword and published it on the Cuba Nuestra web site. I found a printed copy in my archive a couple of days ago and realized that the original page is not active anymore, so this PDF-version might still be of interest. There is a Spanish reference to it here.

Bulletin of the International Commission of Jurists, No. 9 August 1959. Pp 36-39

Allt hårdare domar på Kuba – DN Kultur 13 juni 1999

Den här artikeln skrev jag sommaren 1999 efter att Elizardo Sanchez Santa Cruz skickat en rapport om den kubanska regeringens bruk av dödsstraff de sista åren på 1990-talet.

Rapporten var sammanställd av honom och hans bror Gerardo och kom med ett antal bilagor med notiser om domar och avrättningar från kubanska tidningar, domstolspapper och vittnesmål. Nedan finns några av dessa bilagor. Många av notiserna presenterades med en vinjett med texten “Contra delitos” (Mot brotten).

Allt hårdare domar på Kuba. Den kubanska brottsbalken har reformerats, minst tolv personer har avrättats i år – DN Kultur 13 juni 1999

ERIK JENNISCHE

Förra veckan avrättades två personer på Kuba för mord på fyra turister. Minst tolv personer har därmed arkebuserats på Kuba i år, och fler lär det bli.

Den kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning publicerade nyligen en rapport med titeln “Dödsstraff i Kuba, kommentarer”. Tre sidor sammanfattning och en ordentlig bunt bilagor med tidningsklipp, brev och lagparagrafer beskriver väl konsekvenserna av Fidel Castros uppmaning från början av året att inte spara något krut i kampen mot brottsligheten.

La Pena de Muerte en Cuba. Comentarios – CCDHRN 25 de abril 1999

Este informe me mandó en Mayo 1999 la Comisión Cubana de Derechos Humanos y Reconciliación Nacional.

La Pena de Muerte en Cuba. Comentarios.

Anexos

Stolta ställningstaganden var inget värda

Lars Adaktusson har blivit den journalist i drakarna som mest tar ansvar för kollegan Dawit Isaak. I dagens krönika ryter han till igen och frågar sig om “den tysta diplomatin” mest är ett skydd för UDs misstag.

Men frågan är också varför tex Cecilia Malmström som så tydligt agerade för Dawit före maktskiftet är så tyst. 2004 skrev hon i ett pressmeddelande att Laila Freivalds borde åka till Eritrea för att förhandla för Dawit. Den rimliga frågan nu är ju varför hon inte reser dit själv?

Che Guevaras offer på Kuba

Med anledning av artikeln om Måns Herngren tipsade Alexis på Miscelaneas de Cuba om the Cuba Archives sammanställning av Ernesto Che Guevaras mord under sin tid på Kuba.

De rapporterar om 14 mord under Guevaras tid i gerillan, 23 under de tre första dagarna efter revolutionen i januari 1959 när han var befälhavare i Santa Clara, och 164 under de 11 månader 1959 som han styrde över fängelset La Cabaña i Havanna.

International Commission of Jurists rapporterade om massavrättningarna redan 1962, i rapporten Cuba and the Rule of Law. De konstaterar att minst 700 personer avrättades under de första sex månaderna efter revolutionen.

Nu är det bara några dagar kvar till att bröderna Castro kan fira 50 år vid makten i Kuba. Det är precis 50 år för mycket. Den kubanska revolutionen var en olycka från 1 den första januari 1959. Ingen regering som börjar med att avrätta sina egna medborgare kan någonsin skapa legitimitet för sitt styre.

Man får ändå hoppas att det är någon av alla kommentatorer som inför 50-årsdagen frågar sig; vad har revolutionen inneburit för kubanerna, och hur kan vi se till att förtrycket ersätts med frihet så snabbt som möjligt?

Måns Herngrens cigarrer luktar lik

De som har gjort PR för Måns Herngrens Allt flyter har haft några mycket lyckade veckor. De dåliga recensionerna (DN, GP, Svd) har trängts undan av hyllningsreportage om huvudpersonerna. Men hur kan kulturpersonligheter som tar sådan plats  i medierna få säga vad som helst utan att ifrågasättas? Så här säger Herngren till Svds helgbilaga Min helg (19/12-1/1):

Jag valde Kuba som ämne för ett specialarbete. Sedan blev jag ännu mer torsk när jag läste Che Guevaras handböcker i gerillakrigföring – även om jag själv fick frisedel och i allra högsta grad var pacifist. Men det sammanföll väl med min egen revolution mot föräldrarna. Kuba är nog fortfarande ett av mina absoluta favoritresemål. Att komma till Havanna och se skotthålen från Batista-attentatet 1957 var nog samma sak för mig som det måste ha varit för Carola att komma till Jerusalem för första gången.

Herngren fortsätter under intervjun att beskriva sina Kubaresor  “som folk brukar tala om utflykter till klassiska franska vingårdar… och det är där han har rökt sina allra bästa cigarrer i livet”, förklarar journalisten Klas Ekman.

Kajsa och jag var på Kuba och dök. Efter ett dyk åt vi hummerstjärt på båten och att få röka efter det, medan solen sken och flaggan vajade i vinden, det var nog det absolut bästa cigarrögonblicket om jag måste välja ett. Men det hade inte så mycket med själva cigarren att göra, utan hela omgivningen.

Herngren gillar alltså revolutionären Che Guevara som efter revolutionen var ansvarig för mängder av avrättningar i Havanna och som var ledande i etablerandet av en av världens mest långlivade diktaturer. En diktatur som dessutom försämrat livsvillkoren för sina medborgare radikalt i jämförelse med motsvarande länder. Herngren har dessutom mage att åka dit på dyksemester och äta hummer, precis det som kubanerna också skulle vilja men inte har tillstånd till.

Och hur tänkte Klas Ekman när han skrev detta? Är det oproblematiskt för honom att intervjua personer som uttrycker beundran för en av dem som gjorde att Kuba hamnade på femte plats från slutet på reportrar utan gränsers lista över pressfriheten i världen? Eller varför ställer han inte frågan, hur ser du på att kubanerna inte har den frihet som du har när du reser dit?

De proprietära partiprogrammens tid är över! – Att dricka liberalt 17 november 2008

Idag publiceras denna artikel på Att dricka liberalt. Hoppas att den gillas.

Erik

Socialdemokraternas supporterorganisation, folkpartiets medlemsvärvningskampanj och KDU:s argument för att inte ha någon medlemsavgift visar återigen att partipolitiken håller på att dö Sverige. Men det är få som tar det på allvar.

Stymne: Är du för eller emot er egen politik?

Lars Adaktusson citerar i Svd idag Joakim Stymne, biståndsminister Gunilla Carlssons statssekreterare, som säger att “Det skulle vara väldigt fel om EU skulle avbryta sitt bistånd till Eritrea”.

Mot bakgrund av att Eritrea sedan mer än sju år håller den svenske journalisten Dawit Isaak och alla andra oberoende journalister i fängelse, är det ett ställningstagande som går helt på tvärs mot den politik för demokratibistånd “Frihet från förtryck” som regeringen precis har lanserat.

Tanken med den nya politiken var ju att biståndet skulle användas för att bekämpa förtrycket, inte finansiera det!

Sveriges politik gentemot Eritrea har hamnat mitt emellan det egna engagemanget för Dawit Isaak och de andra demokratiaktivisterna i landet, och EUs ohemula biståndsmiljard till den eritreanska regeringen. Men för att balansen ska förflyttas närmare den svenska positionen krävs handling och hårda ord.

Den tysta diplomatin har helt förlorat sin legitimitet eftersom att den uppenbarligen har misslyckats. Men förändringen i tonläge och i handling ska inte bara inrikta sig på att få Dawit Isaak fri, utan på att undergräva makten för den sittande regeringen så att det skapas utrymme för en demokratisk opposition att agera, det vill säga precis den politik som den svenska regeringen just har presenterat.

Liberaler, “säkerhet” är bara en dålig ursäkt!

Det finns många goda skäl till att svenska liberaler har tagit Israel i försvar genom årtiondena. Denna tradition har dock fört med sig att Israels politik på Västbanken och i Gazaremsan sedan millennieskiftet inte har mött det motstånd den förtjänar. Separationsbarriären och bosättningspolitiken är ett svek mot alla oss som försvarat den israeliska demokratin.

Det behövdes inte många dagar på Västbanken i somras för att min bild av Israel som ett demokratiskt exempel skulle undergrävas allvarligt. Min utgångspunkt innan vi åkte kan sammanfattas av en formulering i folkpartiets riksdagsmotion 2005/2006:U285 Fred och frihet i Mellanöstern:

Vad gäller den barriär som Israel uppför förstår Folkpartiet att bevekelsegrunden är det tilltagande våld som landet var utsatt för då den senaste intifadan utbröt i september 2000.

Baghdad Burning brinner inne

Utanför Södra teatern delade Irak solidaritet ut flygblad om att “Det råder ‘ökad säkerhet’ i Irak enligt media och Bushadministrationens valpropaganda” inför torsdagskvällens föreställning av Baghdad burning. Och min första tanke är att det är så skönt att de inte har fått komma in i foajén med sin taffligt förklädda anti-Amerika- och anti-medierpropaganda.

I föreningens manifest proklameras “Stöd motståndskampen!”, vilket väl är den enda ståndpunkt som är mer osolidarisk med det irakiska folket än det salig insomnade stödet till invasionen.

Albatros säljer resor med Che Guevara

Så har ytterligare ett reseföretag använt Che Guevara för att marknadsföra sina resor till Kuba. I dagens annons i DN gör Albatros reklam för en resa i Kubas kolonialhistoria. Men egentligen är det ett frosseri i den kubanska revolutionen.

Enligt resebeskrivningen får man besöka en skola som är en del av “det bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika” – enligt resebeskrivningen – men vars huvudsakliga uppgift är att forma barnen till revolutionärer genom att aktivt förtrycka deras yttrandefrihet.

Resedeltagarna får också se Grisbukten “där den amerikanska invasionen gick om intet”, stoppa till “i Santa Clara där revolutionens hjälte Che Guevara ligger begravd”, sola på Jibacoa beach – dit kubaner antagligen inte har tillträde – och uppleva Havanna med sina kolonialhus och 50-talsbilar, som finns kvar för att kubanerna inte har haft möjligheten att bygga nya hus eller köpa nya bilar.

Vad är det för sjuka mitt i den svenska tryckfriheten som gör att man vill marknadsföra sina resor med förtryck?

Kritiken förstörs av antisemitisk sörja

Än värre än att palestinierna misslyckas med att hålla Israelkritiken fri från antisemitism, är att så många människor som inte alls är drabbade av konflikten gör det. Välmotiverad kritik av Israels agerande på Västbanken och i Gaza blir till en ursäkt för svenska organisationer att med högburet huvud trampa vidare i den europeiska antisemitiska traditionen.

Inför resan till Israel och Palestina i somras läste jag bland annat den av Atlas utgivna antologin “I skuggan av ockupationen – palestinsk kamp för nationella rättigheter” (Göran Gunner red.), som i ett antal utmärkta artiklar av personer från Israel, Palestina och Sverige beskriver de senaste decenniernas händelseutveckling i det palestinska samhället. Boken är framtagen med stöd från Svenska kyrkan, Diakonia, Missionskyrkan, Sensus mfl prestigefulla organisationer.

Men mitt i allt intressant och genomtänkt resonerande, ger Gunner ordet till Lennart Grosin för att han ska berätta om “Judisk identitet, Sionismen och Palestina”. Jag har inte kunskap att bedöma Grosins historieskrivning om seklerna före 1800-talets mitt, men när han närmar sig 1900-talet och den allt starkare sionismen tränger viljan att svartmåla Israel undan all intellektuell hederlighet.

Att erkänna eller inte erkänna II

I flera inlägg har jag försökt visa hur den israeliska turismindustrin konsekvent försöker gömma undan palestinierna som lever under israelisk kontroll. Frågan är då hur den Palestinska myndigheten, PA, beskriver Israel?

Tyvärr har jag inte hittat någon karta över hela “Palestine – the Promising Land”, som affischerna berättar om. Men på Jerusalemkartan jag fick på Jerusalem Hotel, och som var utgiven av “Arab Hotel Association In Cooperation with Ministry of Tourism and Antiquities”, finns inte en enda synagoga utsatt. Däremot finns det förstås mängder av moskéer och kyrkor.

Che-dagen 8 oktober på folkets hus i Årsta

Jo det är sant. År ut och år in den 8 oktober organiserar Svensk-kubanska föreningen (Svek) Che-dagen.

Che Guevara avrättades av boliviansk militär den 9 oktober 1967 i den bolivianska djungeln. Detta högtidlighålls varje år, så det är ingen nyhet. Det nya, i alla fall vad jag vet, är att evenemanget inte genomförs i stora ABF-huset på Sveavägen.

Katedralen i den svenska folkbildningen brukade tidigare alltid upplåta någon av sina största salar till evenemanget. Utanför brukade en grupp kubaner och liberaler demonstrera med snygga flygblad om att “Här hålls ett hyllningsmöte till den kubanska diktaturen.”, eller något i den stilen. Det brukade skapa goda diskussioner.

Att erkänna eller inte erkänna I

Frågan om vem som erkänner vem har varit viktig i debatten om Israel och Palestina i decennier. Anledningen är förstås att de olika deltagarna i konflikten konsekvent har vägrat att erkänna att de andra har någon rätt att existera överhuvud. Om Israel inte ska finnas alls, är det förstås svårt får grannländerna att hitta anledningar att sluta fred. Och om Palestina knappt var befolkat när sionismen drog igång, finns det ingen anledning att palestinierna ska ha rätt till någon mark alls.

Men att förnekelsen av den andre skulle vara så vardagsvanlig i Israel och Palestina fortfarande, hade jag inte riktigt föreställt mig. När Osloavtalet skrevs och Arafat och Rabin skakade hand 1993 var ju själva huvudpoängen att man erkände att den andra parten också hade rätt att existera inom det gamla brittiska Palestinamandatets gränser.

Men eftersom svaret på frågan om hur gränserna inom mandatet ska gå drar ut på tiden – minst sagt – så har Israel aldrig skaffat sig en fungerande policy för vilka som egentligen är landets gränser, och därmed vilka människor som bor i Israel och vilka som inte gör det. För turistministeriets kartavdelning måste denna avsaknad av policy vara ett återkommande problem.