Åhléns ur tiden med Che Guevara på väggklocka

Idag var det Antonia Ax:son Johnsons tur att sommarprata. Hon var enligt tablån pionjär när hon på 1980-talet etablerade begreppet “det goda företaget”. Tanken är att hennes företags varumärken ska signalera goda värden, och stå för särskilda idéal; inga mattor knutna av livegna barn, inget miljöfarligt i maten och goda relationer till medarbetarna på Åhléns, Kicks, Designtorget mfl alltså.

Man frågar sig då hur det kommer sig att jag igår, precis bredvid kassan i skivavdelningen på Åhléns i Stockholm, hittade Che Guevara avbildad på en väggklocka mitt bland rockikonerna. Che Guevara hade inget emot barnarbete, skapade en ekonomi som bara producerar dålig mat och var ansvarig för hundratals avrättningar av före detta revolutionärer vid fängelset La Cabaña i Havanna månaderna efter revolutionen 1959.

 

American express ett företag i tiden

I denna globaliserade värld är det viktigt för företag att hänga med. Detta är budskapet när man försöker nå American express:

American Express representerar oberoende, kvalitet, status – och service – oavsett var i världen du befinner dig. Behöver du hjälp eller har frågor om våra produkter och tjänster, ska det vara enkelt att komma i kontakt med oss.

Vår postadress är
American Express, Kundservice
American Express Services
Europe Ltd
SE-106 82 STOCKHOLM

Telefonväxeln är förstås bara öppen på kontorstid, och någon e-post finns inte att hitta på hela sidan.

Air Berlin upptäcker friheten på Kuba

I decennier var Berlin en frihetens fyrtorn mitt i det av Sovjetunionen kontrollerade Central- och Östeuropa. Staden var helt omsluten av det totalitära Östtyskland. Flyg var det enda sättet att komma dit utan att underkasta sig någon av gränsstationerna som kontrollerade allt och alla som försökte ta sig in genom muren landvägen.

1978 grundades flygbolaget Air Berlin, som dock inte fick flyga under tysk flagg eftersom Berlins speciella status sedan Andra världskrigets slut gjorde att alla flyg skulle vara registrerade under antingen amerikansk, fransk eller brittisk flagg.

Man kunde alltså tänka sig att Air Berlin skulle ha en okomplicerad syn på kommunism, totalitarism och stängda gränser, och som del av sitt varumärke exempelvis inkludera strävan efter fri rörlighet och mänskliga rättigheter.

När jag flög Air Berlin hem från München häromveckan visade Airberlin magazin dock att den egna historien helt lagts åt sidan. Artikeln Cuba libre after Castro (s. 10-13) inleds med “Cuba is experiencing a new-found freedom” och ger sedan bilden att det verkligen har skett förändringar på Kuba de senaste åren: “Cubans have settled down well to life after Castro. Times of crisis are now forgotten, with the tourist boom giving the impression that all is well in the socialist Caribbean state.”

Här skulle man kunna föreställa sig att det verkligen fanns en tveksamhet i formuleringen “giving the impression”. Men icke, resten av artikeln är den ena klyschan efter den andra om 50-talsbilar, dansande kubaner och orörda stränder, och bekräftar bara att förändring innebär att allt är som det alltid har varit. Fyrtornet i Berlin har slocknat.

Den engelska artikeln och en längre på tyska finns att läsa här: air-berlin-om-kuba

Demokrati främsta syftet med bistånd - Frisinnad tidskrift 3/2008

Denna artikel publicerades i senaste numret av Frisinnad tidskrift. Förhoppningen är fortfarande att den svenska demokratibiståndspolitiken ska få en nystart.

Demokrati främsta syftet med bistånd - Frisinnad tidskrift 3/2008

I regeringsförklaringen 2006 sa Fredrik Reinfeldt i avsnittet om biståndspolitiken att “Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.” Det är det viktigaste en svensk statsminister uttalat om Kuba och Vitryssland på decennier, och innebär förhoppningsvis början till ett radikalt skifte i Sveriges position till totalitära stater.

Gunilla Lindbergs världsrekord i att kasta problemen över axeln

Sällan har någon med så mycket inflytande över kinesernas rättigheter uttalat sig så svagt om problemen, som Gunilla Lindberg, generalsekreterare i SOK och vice ordförande i IOK, i dagens SvD.

Hon svarar på frågorna om mänskliga rättigheter i Kina som att hon verkligen inte brydde sig. Hon trivs med att svara i allmänna ordalag och visa att hon är ointresserad - kanske världsrekord i att kasta problem över axeln.

Läs detta:

- Jag tror att det är bra med OS därför att man får ett mycket öppnare samhälle i ett land där inte alltid de mänskliga rättigheterna följs. Se bara på det senaste året hur man granskat Kina och systemet. Det hade aldrig hänt om inte OS förlagts dit.

“Inte alltid”? Men det finns ju inga kineser som har yttrandefrihet, organisationsfrihet, rätt att ställa upp i demokratiska val eller rätt att fritt rösta fram de styrande i samhället. Den kinesiska regimen bygger på brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den arabiska kulturens fattigdom

Läste av en händelse delar av FN-rapporten Arab Human Development Report från 2003 som visar flera nedslående siffror om kulturlivet på arabiska. Rapporten behandlar såväl språket som litteraturen i arabvärlden och berättar bland annat att en skönlitterär bok som säljer mer än 5 000 exemplar blir en bästsäljare, trots att hela 270 miljoner människor har arabiska som modersmål. Antalet böcker som översätts till arabiska är också skrämmande lågt. Detta citat från rapporten är deprimerande:

In terms of quantity, and notwithstanding the increase in the number of translated books from 175 per year during 1970-1975 to 330, the number of books translated in the Arab world is one fifth of the number translated in Greece. The aggregate total of translated books from the Al-Ma’moon era to the present day amounts to 10,000 books - equivalent to what Spain translates in a single year.

This disparity was revealed in the first half of the 1980s when the average number of books translated per 1 million people in the Arab world during the 5-year period was 4.4 (less than one book for every million Arabs), while in Hungary it was 519, and in Spain 920. (s. 67)

Det finns ingen anledning att tro att araber skulle vara mindre intresserade än andra människor om vad som sker runt om i världen. Däremot är deras regeringar allt annat än villiga att släppa ordet fritt.

När rapporten släpptes skapade den en hel del diskussion. UD tog fram en rapport med konkreta förslag om hur man kunde främja dialogen med Mellanöstern och Nordafrika. Förslaget om ett översättningens hus någonstans i den arabisktalande världen borde inte ha gått ur tiden. Det skulle vara ett mycket konkret exempel på hur Sverige skulle kunna främja yttrandefrihet i arabvärlden.

Vad gör Sida på Kuba? - fortfarande ingenting

Efter regeringsskiftet 2006 gjorde Fredrik Reinfeldt ett av de viktigaste uttalanden i Sveriges historia gentemot Kuba när han förklarade att “Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba”.

Sedan dess har av okänd anledning inte mycket hänt på UD, och inte heller på Sida har man lyssnat till stadsministern. På den webbsida myndigheten skapat för att berätta om vad man gör i de av regeringen prioriterade länderna Burma, Kuba, Vitryssland och Zimbabwe är en händelse som ser ut som en tanke att det är just under Kuba som det inte finns ngn information alls.

Men Sida har en pågående neuros sedan decenneir om hur man ska förhålla sig till Kuba. När jag undersökte den information Sida erbjöd om landet 2001 fanns information från Svensk-kubanska föreningen och andra diktaturkramare med, men inget från de kubaner som bor i Sverige. Och inte tänkte man ändra på det heller.

Apollo lockar Kubaresenärer med Che Guevara

Med tiden kommer här att finnas en liten samling med företag som använder Che Guevara i sin marknadsföring. Jag börjar med Apollo som under 2003 lockade resenärer med en härligt regnbågsfärgad väggmålning av Che Guevara bakom ett hånglande par. Varför vill ett reseföretag sammankoppla sig med en revolutionär massmördare som Che Geuvara?

Titta här: Apollo lockar med Che Guevara

På andra sidan flygbladet gör företaget reklam för fotoboken Habaneros med bilder av Anders Rising och texter av Maria Sandblad. Rising vet jag inte mycket om, men Sandblad är sedan länge en av bröderna Castros största beundrare i Sverige. Läs tex artikeln i Kuba 1/2004 om Vilma Espin, Raúl Castros hustru tillika kvinnoförbundets ordförande.

Sandblads reseguide “Kuba : Din ciceron till solens, salsans och sinnenas ö” har med rätta kritiserats hårt. Till och medo Vagabonds redaktörer har tagit händerna ifrån sin egen författare och kallat henne för blåögd, och numer vill inte ens förlaget sälja den.

Sandblad skriver gärna romantiserande artiklar som om ett oskuldsfullt Kuba som bevarats från turister och som har avancerad eko-turism. Men hon låter helt bli att förklara vad som är orsaken till att valda delar är så välbevarade. Det beror ju inte på förståndig politik från bröderna Castro, utan på att kubanerna själva inte kan resa fritt på sin egen ö.

Om de hade haft den möjligheten tidigare skulle ju Raúl Castro inte behövt göra stor sak av att kubanerna numer får bo på hotell i sitt eget land.

Är Kuba ett argument i Irak?

Inget regering har lyckats göra barnadödligheten till en del av sitt varumärke som Kubas. Det kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hittade i arkivet en ursinnig ledarartikel mot den stundande invasionen i Irak i mars 2003, och omvärldens övriga politik gentemot landet, där DNs Niklas Ekdal får för sig att använda Kuba som ett exempel på när sanktioner har misslyckats:

“När länder som Kuba och Rhodesia utsattes för sanktioner gjorde regimerna vad de kunde för att mildra effekterna för medborgarna, med påföljd att Kuba i dag har lägre barndödlighet än USA.”

Att det skulle varit Fidel Castros förtjänst att Kuba har lägre barnadödlighet än andra länder med liknande ekonomisk utveckling är en väl spridd myt. Men att det skulle bero på USAs sanktioner gentemot Kuba är en för mig helt ny teori.

Den mest sannolika förklaringen är däremot att Kuba redan före revolutionen hade lägst barnadödlighet i Latinamerika, och betydligt lägre än tex Frankrike, Japan och Italien.

Salir a la disidencia - Una teoría sobre cómo devenir disidente en las condiciones de Cuba

This is my master thesis in Sociology. It is based on aproximately 20 interviews with Cuban democracy activists, and in theories on social and political change. The interviews were made during a couple of months on the island in 1998. The text was finished a couple of years later. It was approved by the Department of Sociology at the University of Gothenburg.

Este texto es mi tesis de sociologia. Se basa en entrevistas con unos 20 activistas por la democracia en Cuba, y en teorías sobre cambio social y político. Las entrevistas hice durante un par de meses en la isla en el 1998. El texto terminé un par de años despues, y fue aprobado por la institución de sociologia de la Universidad de Gotemburgo.

Salir a la disidencia - Una teoría sobre cómo devenir disidente en las condiciones de Cuba

 Abstract in English

The aim of this work is to describe the individual process of a person on his or her way to dissidence in Cuba. The second is to create a study based on Grounded Theory - using categories created within the symbolic interaccionism - which can explain why it takes so long to become a dissident in Cuba, and why they were so few in 1998, when this study was conducted. The material consists of interviews with dissidents living in Havana, text material published in Cuba by the government, and various secondary sources.

A precondition of the theory is that the future dissident starts the process of becoming a dissident as an integrated part of the regime. The process begins when he or she discovers a set of moral and interest conflicts with the government, and is brought along by his or her personal need of finding ways of resolving them. It endures several years, passes through various steps and ends with a political act: an act that questions the legitimacy of the regime and which the government finds necessary to repress.

This process of maturation is blocked by several obstacles to political action: 1, The lack of individual rights, 2, the disappearance of independent social spaces, 3, the destruction of political symbols, and 4, the fusion of national and revolutionary identities, located on four different levels of society. To pass through these obstacles the future dissidents use sources of inspiration, in which they find symbols and identities that can be used to describe and criticize the regimen from another stream of action than the one naturalized in the government discourse.

The reasons to why it takes so long to become a dissident and why there are so few is, according to this theory, the strength of the obstacles in the Cuban society as well as the lack of sources of inspiration.

Sinopsis en Español

El primer objetivo de este trabajo es describir el proceso individual de una persona en su camino hacia la disidencia en Cuba. El segundo es crear un estudio basado en Grounded Theory - utilizando categorías creadas en el marco del interaccionismo social - que pueda explicar las razones por las que dicho proceso lleva tanto tiempo y por qué en 1998, año en que se realizó el presente estudio, existían tan pocos disidentes. El corpus utilizado consiste fundamentalmente en entrevistas con disidentes en La Habana, textos publicados por el gobierno en Cuba y otras fuentes secundarias.

Una premisa de la teoría es que el futuro disidente comienza el proceso como integrado en el régimen. El proceso empieza cuando la persona descubre conflictos morales y de intereses con el gobierno, y se siente impulsado por la necesidad individual de encontrar formas de resolverlos. Este percurso dura muchos años y pasa por varias etapas. Su finalización está marcada por el momento en el que la persona realiza un acto político; un acto que desafía la legitimidad del régimen y que el gobierno siente la necesidad de reprimir.

Dicho proceso de maduración está bloqueado por cuatro obstáculos a la acción política: 1) La falta de derechos individuales; 2) la desaparición de espacios sociales independientes; 3) la destrucción de símbolos políticos; y 4) la fusión de identidades nacionales con revolucionarias. Estos obstáculos estan organizados en cuatro niveles de la sociedad. Para vencer los obstáculos el futuro disidente necesita fuentes de inspiración donde encontrar símbolos e identidades que pueda utilizar para describir y criticar el régimen desde otra corriente de acción que la naturalizada por el discurso del gobierno.

Las razones por las que el individuo tarda tanto tiempo en salir a la disidencia, así como de por qué hay tan pocos disidentes radican, según esta teoria, en la fuerza de los mencionados obstáculos en la sociedad cubana y en la falta de fuentes de inspiración.

Friheten kan komma snabbt - NEO nr 2 mars/april 2008

Nedanstående artikel publicerades i senaste NEO i en något kortad version.

Friheten kan komma snabbt - NEO nr 2 mars/april 2008 

När den kubanska fria bibliotekarien Gisela Delgado vid ett seminarium i riksdagen häromveckan fick frågan om den kubanska oppositionen var redo att ta över efter Fidel Castro, svarade hon att det var svårt att veta.

- Men vad som är säkert - förklarade hon - är att alla höger- som vänsterdiktatorer tror att de kommer att sitta kvar vid makten för alltid. Det är alltid en överraskning för dem att förlora makten. Och de inom regimen som planerar att ta över efter en diktator, tror alltid att de kan ta över hela makten, och ärva hela auktoriteten. Men så blir det aldrig.

Det blir ingen ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten

Bertil Ohlin-institutet inbjuder varje år framstående politiker att hålla en föreläsning om en dagsaktuellt ämne. 2007 års tal hölls av Gunilla Carlsson på temat den nya utvecklingspolitiken.

Inför föreläsningen ombads jag att skriva en text om framtidens demokratibistånd som underlag till den efterföljande paneldiskussionen. Carlssons anförande och min text publiceras nu i en skrift i ett samarbete mellan Bertil Ohlin-institutet och Silc. Skriften finns att beställa här, eller ladda ned här: Det blir ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten

Pressmeddelande

“Risken är att Sverige sitter på de anklagades bänk när Vietnam blir demokratiskt”

Bertil Ohlininstitutet i samarbete med Silc: Ny skrift om svenskt demokratibistånd.

Vid den årliga Bertil Ohlinföreläsningen i slutet av förra året stakade biståndsminister Gunilla Carlsson ut riktningen för alliansregeringens demokratibiståndspolitik.

“På ett helt annat sätt än tidigare regeringar ska vi nu identifiera strategier och verktyg som verkligen kan göra skillnad i kampen för en friare värld. Vi har många exempel på att decennier av svenskt bistånd, som sagt sig bygga på en strävan att främja demokrati och mänskliga rättigheter, men som inte givit resultat. Det är ett tragiskt faktum att många av våra samarbetsländer fortfarande är ofria.”

Gunilla Carlssons anförande “En ny utvecklingspolitik - med friheten i centrum” publiceras nu i skriftform, tillsammans med Erik Jennisches uppsats “Det blir ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten”.

Erik Jennische, styrelseledamot i Silc, skräder inte orden när han kritiserar delar av de senaste decenniernas biståndspolitik.

“Sverige, med sitt mångåriga stöd till kommunistpartiet i Vietnam, kan i framtiden komma att sitta på de anklagades bänk när Vietnam får en demokratisk regering som vill göra upp med landets egen historia.”

I en särskild granskning av tankarna bakom svenskt demokratibistånd konstaterar han att strategin undvikit det uppenbara, nämligen att det inte blir någon demokrati om inte demokraterna kommer till makten.

För ytterligare frågor, kontakta:

Mikael T. Eriksson, pressekreterare åt Gunilla Carlsson, 0703-032951.

Gunnar Fröroth, ordförande Bertil Ohlininstitutet, 0704-401000

Gunilla Davidsson, generalsekreterare Silc , 0709558492

Erik Jennische, styrelseledamot Silc, 0707 818145

Kerstin Thorvall hyllar den kubanska psykiatrin - Ordfront magasin 2000

Våren 2000 beskrev Kerstin Thorvall i en synnerligen naiv artikel hur bra den psykiatriska vården är på Kuba. Hon hyllade kliniken Mazorra som med sovjetisk inspiration behandlat kubanska dissidenter för mentala problem.

Jag tog med mig artikeln när jag åkte till Kuba under påsken 2000 och letade enkelt upp en av demokratiaktivsterna som varit insperrad på Mazorra och bad henne berätta hur det var. Jag fick även en kopia av hennes inskrivningsdokument.

Maricela Pompa Espinosa en Mazorra

Este documento me la entregó Maricela Pompa Espinosa en la Habana en abril 2000. Es su “Resumen de la historia clínica” redactado por el medico responsable cuando la internaron en el Hospital Psiquiatrico de la Habana “Mazorra” en febrero 1996. Es un documento que muy bien muestra como el gobierno Cubano usa la psiquiatría para reprimir a los activistas por la democracia.

Usé el documento en un artículo sobre Pompa Espinosa en la revista Sueca Ordfront Magasin en el 2000.

Documento: Maricela Pompa Espinosa en Mazorra

Fidel Castro har avgått. Här finns demokratiaktivister som kan kommentera.

Idag har Fidel Castro meddelat att han inte ställer upp som president i framtiden. För de journalister som behöver kommentarer från Kuba kan denna kontaktlista vara av värde

På Kuba

Julia Nunez Pacheco Joana Fernandez (spanska och engelska) +46709594562 +5378610900
Julia och Joana är mor och dotter till den liberale journalisten och översättaren Adolfo Fernandez Sainz som dömdes till 15 år i fängelse våren 2003. Adolfo har arbetat med många svenska journalister och politiker genom åren och intervjuades bla av svt i samband med arresteringen av tre svenska journalister i Havanna augusti 2000. Båda har varit mkt aktiva i rörelsen Damerna i vitt, Damas de Blanco, som utanför en kyrka i Havnna varje vecka protesterar mot fängslanden av oppositionella.
En längre text om Adolfo, Julia och Joana finns här.

Vad jag vet har Joana nyligen flyttat till Miami, men Julia är kvar i Havanna

Mordet är en logisk följd på Putins politik - GP 11 oktober 2006

Denna artikel skrev jag och Gunilla Davidsson på Silc samma dag som vi hörde att Anna Politkovskaja hade mördats. Den publicerades senare i GP. Sedan dess har det svenska demokratibiståndet till Ryssland i praktiken helt avvecklats. Det är helt obegripligt.

Mordet är en logisk följd på Putins politik

Mordet på den ryska journalisten Anna Politkovskaja måste vara droppen som får omvärldens bild av Ryssland att förändras. Sveriges nya regering bör agera på ett helt annat sätt än de tidigare.

Per Wirtén kastar första stenen

I januari 2006 skrev Per Wirtén en artikel i Expressen med målen att dra igång en debatt om liberalismens skuld. Jag svarade detta men fick det inte publicerat.

Per Wirtén kastar första stenen

Per Wirtén försöker i Expressen den 11 januari kasta första stenen i en debatt som han hoppas ska få liberaler att erkänna och debattera “liberalismens skuld” till massmordspolitik, precis som han menar att vänstern, utan att specificera, har gjort på sistone. Men han missar glashuset. Antagligen för att står utanför såväl liberalismen som den skyldiga vänstern.

Demokrati måste vara millenniemål!

Denna artikel skrevs av mig och Silcs ordförande Lennart Nordfors inför Carin Jämtins första millennimålsrapport. Det är ju ett problem att FNs två viktigaste värden och syften, att främja fred och mänskliga rättigheter, inte finns med bland millenniemålen. Jag vet inte om den någonsin publicerades.

Demokrati måste vara millenniemål

Idag presenterar biståndsminister Carin Jämtin regeringens första milleniemålsrapport. Det blir ytterligare en beskrivning av hur mycket Sverige gjort för att minska fattigdomen i världen.

Första artikeln om Dawit Isaak - Expressen 18 april 2002

Denna artikel publicerade Johan Öbrink och jag i Expressen i 18 april 2002 och någon vecka senare i Svenska dagbladet. Det var ett halvår efter att Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Fram till dess hade TT publicerat ett telegram om att en svensk journalist gripits, men varken de svenska medierna eller UD hade brytt sig om att följa upp historien.

UD sviker - Expressen 18 april 2002

Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaac sitter sedan i september i fängelse i Eritrea. Förra veckan rapporterade journalistorganisationen CPJ att Dawit Isaac i början av april fördes till sjukhus där han vårdas för post-traumatisk stress orsakad av tortyr. Hittills har svenska myndigheter inte ansträngt sig för att hjälpa honom

“Varelaprojektet - Radikal utmaning” - Kuba inifrån, KIC 2005

Under 2005 skrev Henrik G Ehrenberg boken Kuba inifrån med ambitionen att låta Oswaldo Payá berätta om Varelaprojektet och hur han och hans parti MCL arbetar. Publikationen var ett samarbetsprojekt mellan KIC och Silc. Något år senare publicerades boken även på engelska.

Jag skrev en artikel i boken om hur Varelaprojektet är förankrat i den kubanska konstitutionen och lagstiftningen. Förhoppningen var att visa hur konstruktivt projektet är.

“Varelaprojektet - Radikal utmaning” - Kuba inifrån, KIC 2005

Erik Jennische

Det verkligt radikala med Varelaprojektet, och som gör det till en föregångare i arbetet för demokrati på Kuba, är att det utmanar det kubanska statsskicket utifrån dess egna centrala dokument. Det sätter makten över staten i medborgarnas händer, och förklarar i inledningen: “Republiken Kubas konstitution garanterar medborgarna rätten att föreslå förändringar i lagstiftningen, och erbjuder tillvägagångssättet för att folket suveränt och demokratiskt genom en folkomröstning ska bestämma över förändringarna och innehållet i lagarna.” Men det viktigaste är kanske ändå att projektet utmanar regeringen med frågan, vågar ni följa era egna regler?