Albatros, hållbarheten och den kubanska revolutionen

I helgen kom charterbolaget Albatros katalog med morgontidningen. Jag kollade förstås av gammal vana vad de skrev om Kuba:

”Vi står på den plats där Castro under många år höll sina berömda tal till folket […] och ser den eviga lågan brinna vid Che Guevaras minnesmärke i Santa Clara.”

Inte ett ord om Castro-brödernas ansvar för förtrycket av alla grundläggande mänskliga rättigheter, eller att Che Guevara ansvarade för hundratals avrättningar månaderna efter revolutionen.

På hemsidan skriver företaget istället:

”De sociala förhållandena har förbättrats avsevärt under Fidel Castros styre.”

Det är förstås inte sant, om man jämför Kuba med andra länder. Men Albatros drar också iväg en riktig lögn:

”Före revolutionen var mer än hälften av befolkningen analfabeter. En omfattande kampanj mot analfabetismen sjösattes, och Kuba har nu det bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika med gratis undervisning från början till slut.

1958, alltså ett år före revolutionen, var läskunnigheten nära 80 procent. Att Kuba skulle ha det ”bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika” är förstås omöjligt att leda i bevis. Men man kan bara tro att det är sant, om man tycker att det är helt ovidkommande för kvalitén att kubanska elever inte får läsa kubanska författare som tagit ställning för demokrati, och inte får lära sig vad de mänskliga rättigheterna innebär.

Albatros skamlösa användande av den kubanska regeringens propaganda i sin egen reklam är inte första gången charterbolag säljer resor till Kuba med hjälp av förtrycket. Men att Albatros dessutom försöker beskriva sig som föredöme vad gäller hållbarhet är nytt. I katalogen skriver man:

”Idag är Albatros […] certifierat under FN:s Global Compact-program, som bland annat innebär fokus på mänskliga rättigheter”.

Men Global Compact certifierar inte. Albatros har inte fått godkänt av någon. Företag som deltar i Global Compacts arbete gör dock ett åtagande att följa organisationens tio principer. De två första lyder:

1: Businesses should support and respect the protection of internationally proclaimed human rights; and
2: make sure that they are not complicit in human rights abuses.

Att använda människorättsförtryckare och deras propaganda för att sälja charterresor innebär för det första att man inte respekterar de mänskliga rättigheterna, och för det andra att man deltar i själva förtrycket.

Hyckleri är det enda Albatros står för.

Uppdatering maj 2014

Efter ett halvdussin telefonsamtal till Albatros om hur de såg på sin marknadsföring fick jag till slut detta svar.

Vuxenskolan och ABF fortsätter hylla Che Guevara

Hittade nyss dessa käcka seminarier på Svensk-kubanska föreningens hemsida. De har förstås rätt att ordna vilka seminarier de vill. Och ABF och Vuxenskolan har det förstås också. Mötesfriheten är för alla.

Men är det verkligen i enlighet med Vuxenskolans och ABFs styrelsers idé att studieförbundens resurser används för att hylla Che Guevara, framstående endast som demagog och massmördare?

Valvaka i Minsk – NU 11/2003

I mars 2003 var det lokalval i Vitryssland. 28000 kandidater i landet konkurrerade om 27000 mandat. Inte mördande direkt. Men för de få oppositionella var motståndet massivt. Jag var där för att se hur själva rösträkningen gick till och hur unga politiker arbetade för att minimera regeringens röstfusk.

Ungdomarnas metoder var noggranna och sofistikerade. För att kontrollera resultatet räknade de alla som röstade under fyra dagars förhandsröstning och sedan under själva valdagen. Därmed kunde de se om valnämnden lämnade korrekta siffror på hur många som röstat. I  flera av valkretsarna visade det sig dock att observatörerna bara registrerat drygt hundra förhandsröstande, men att valnämnden redovisade mer än 700, och att en mycket stor andel av just dessa gick till regeringens kandidat. Valfusket var uppenbart för alla som var där. Förhoppningsvis visar min krönika från valvakan hur det hela gick till:

Valvaka i Vitryssland – NU 11 2003

 

Maktkamp i Bosnien – Nerikes Allehanda 22 november 1997

Två år efter Daytonavtalet var det i november 1997 nyval till parlamentet i Republika Srpska. Freden bestod fortfarande, men maktkampen inom den serbiska entiteten var stark. Carl Bildts strategi hade varit att ge det internationella samfundets stöd till Biljana Plavsic som styrde i Republika Srpskas största stad Banja Luka, för att marginalisera Radovan Karadzic som styrde från krigshuvudstaden Pale, precis utanför Sarajevo.

Jag skrev en krönika om detta i Nerikes Allehanda inför valet: Maktkamp i Bosnien – Nerikes Allehanda 22 november 1997 Faran med strategin som många såg då var att Plavsic skulle vinna över Karadzic, men därefter överta hans maktstruktur. Men så blev det inte. Bildts strategi lyckades. I valet halverades nästan stödet för Karadzic parti SDS, och genom en brokig koalition blev Milorad Dodik, vars parti bara hade 2 av 83 mandat i parlamentet, premiärminister. Därmed var såväl Karadzic som hans allierade utmanövrerade från den politiska makten, och det blev möjligt för Republika Srpska att ta emot internationellt bistånd för återuppbyggandet. (En mycket bra beskrivning av den bosniska politiken åren efter Dayton finns i International Crisis Groups rapport ”Doing Democracy a Disservice” (PDF)

”På väg ur ruinerna” och ”Vem skall styra Bosnien?” – Nerikes Allehanda juni 1996

När jag reste i Bosnien våren 1996 hade landet precis vaknat till liv efter kriget, och för varje dag blev det allt tydligare vilken oerhörd förstörelse som kriget lett fram till, såväl materiellt som moraliskt. Jag skrev två artiklar i Nerikes Allehanda efter resan och när jag läser dem nu så kommer några av frågeställningarna jag brottades med då tillbaka.

När Jugoslavien gick till val 1990 röstade 94 procent av Bosnienkroaterna, 92 procent av Bosnienserberna och 76 av de bosniska muslimerna på partier med uttalad nationell profil.

Det bosniska liberala partiets (LDS) dåvarande partiordförande Razim Kadic berättade att ”om vi i Bosnien eller någon annan uppfattat dessa siffror, och insett allvaret i dem, skulle man kanske kunnat förhindra det som nu hänt. […] När nationalitet också innebär en politisk vilja finns det inget behov av demokratiska val.”

I Banja Luka låg skammen tjock över hela staden. Där den stora moskén en gång legat fanns bara en igenvuxen grusplan. Ett monument i sig.  Milan Tukic från det socialliberala partiet i Republika srpska berättade att ”det finns inte längre några sociala mönster eller strukturer här, på gott och ont.   Bara en oformlig social massa”.

Först var det kommunisterna som raderade klasserna, sedan nationalisterna som rensade ut alla icke-serber. När nu alla skulle ha samma identitet, så hade ingen en egen identitet.

På väg ur ruinerna – Nerikes Allehanda 27 juni 1996

Vem skall styra Bosnien? – Nerikes Allehanda 29 juni1996

 

Serbien nära erkänna Bosnien och Kroatien – Bohusläningen 7 juni 1995

Efter en resa till Belgrad i maj 1995 förutspådde jag att Milosevic snart skulle erkänna Bosnien och Kroatien för att vrida makten ur händerna på Karadzic. Ett halvår senare var det också just vad som hände i samband med Daytonförhandlingarna. Trots att den jugoslaviska federala armén inte längre deltog i kriget, och Serbiens gräns till Bosnien var stängd, så var det med Milosevic som fredsavtalet skrevs.

Det var min första artikel om internationella frågor som publicerades tror jag, och det skedde i den för svensk opinionsbildning centrala tidningen Bohusläningen.

Serbien nära erkänna Bosnien och Kroatien – Bohuslänningen 7 juni 1995

Arresteringarna på Kuba för lite drygt åtta år sedan

För någon vecka sedan släpptes de sista av de 75 demokratiaktivisterna som fängslades på Kuba i mitten av mars 2003. Silc hade just då en delegation på Kuba bestående av Fredrik Malm, Hanna Hellquist och Emil Kirjas. De, och flera andra berättade om allt som hände på telefon och jag skrev uppdateringar som skickades ut per mejl till intresserade personer.

Hittade nyss dessa rapporter i en mapp på nubbs som snart kommer att gå hädan, så jag tänkte att de borde bevaras för eftervärlden. Här är de i precis som de skickades ut, tillsammans med de fyra bilder jag hade tillgång till digitalt just då.

Uppdatering 1, 18 eller 19 mars 2003.

Liberal partiledare fängslad på Kuba

I natt greps minst 23 demokratiaktivister på Kuba. En av de gripna är Oswaldo Alfonso, partiledare i folkpartiets systerparti Partido liberal democratico de Cuba.

– När jag träffade Oswaldo i höstas var han optimistisk och beskrev 2002 som ett nyckelår för demokratirörelsen, året då de tidigare relativt isolerade dissidentgrupperna verkligen lyckades etablera ett starkt och tydligt stöd i befolkningen, förklarade Erik Jennische, generalsekreterare i Svenskt internationellt liberalt centrum som i flera år samarbetat med organisationer från alla delar av demokratirörelsen.

Dawit och Paneque kämpar ihop

I förra veckan hade Silc ett seminarium om Kuba. En av talarna var José Luis Garcia Paneque som är en av de oberoende journalister som fängslades våren 2003 och som nu har släppts fri. Under kvällen pratade vi en lång stund om Dawit Isaak, och jag lovade att skicka mer information om honom så att Paneque kunde skriva något. När jag så letade på Committee to Protect Journalists hemsida efter information om Dawit på spanska fick jag upp detta sökresultat.

Kampen är en och densamma.

Vänsterpartiet gör slut med Eva Björklund

Häromdagen fick jag detta brev från Alexis Gainza i Miscelaneas de Cuba. Vänsterpartiet har äntligen gjort slut med Eva Björklund. Däremot har de inte lyckats få bort henne från Vänsterns internationella forums styrelse, där hon dessutom hävdar att hon fortfarande sitter i partistyrelsen.

Igår [i förra veckan] stötte jag på vänsterpartisten Ali Esbati när han pläderade utanför ICA i Högdalen. Jag visste att han hade åkt till Kuba i slutet av 90 talet och skrivit en ganska frispråkig rapport om situationen på ön, så jag bestämde mig för att samtala med honom efter att jag hade gjort mina inköp (predikan hoppade jag över).

Han bedyrade mig om V:s nya Kubapolitik, alltså att landet är en enpartistat och att där bryter man mot mänskliga rättigheter, och att inte ens en fungerande sjukvård kan ursäkta dessa brott, men också att kubanerna själva ska bestämma över sin framtid utan intervention eller invasion. Slutligen försäkrade han att Lars Ohly tycker likadant.

När jag var på väg att fråga om ”den kvinna som ni har i Styrelsen”, så berättade Ali att Eva Björklund var inte länge med i Partistyrelsen, inte ens som suppleant. Han hänvisade till V:s senaste kongress, men lade till att han inte visste om Eva hade blivit bortröstad eller hon själv inte hade kandiderat. Saken är, slog han fast, att partiets linje inte överensstämmer med Evas, som står i klar minoritet.

Som de flesta av er vet, har Eva Björklund varit den castroistiska totalitarismens största och främsta kramare i Sverige, och säkerligen i hela norden. Både genom den sk. Svensk-kubanska föreningen (Svek) och tidskriften Kuba har hon i decennier försvarat diktaturen på Kuba och smutskastat oppositionen.

Det återstår att se om V verkligen har klippt av bandet med Svek. Men att den ökände Eva Björklund hamnat idag utanför det partipolitiska och därmed parlamentariska etablesimanget bör nog betraktas som en lättnad, om inte en seger, – inte minst för Vänsterpartiet själv.

Se länken till V:s partistyrelse med en frånvarande Eva Björklund.

Adolfo är fri till själ och kropp

När börjar friheten för en människa som suttit i fängelse i sju år? Var det när Jaime Ortega, ärkebiskopen på Kuba, samlade representanter för Damerna i vitt till ett möte den 1 maj i år och förklarade att det kanske fanns en möjlighet att förhandla om de fängslade demokratiaktivistenas frihet?

Eller var det när Adolfo tidigare i somras flyttades till ett fängelse i Havanna-provinsen så att hustrun kunde hälsa på honom lättare? Eller var det för 10 dagar sedan när han flyttades till ett sjukhus med riktig service, blev ordentligt undersökt och trevligt behandlad för första gången sedan i mars 2003? Eller var det när han den 20 augusti landade i Madrid utan var sig frigivningsbesked eller något annat papper som bevisar att han inte längre är dömd till 16 års fängelse?

Eller började friheten redan när han kastade av sig hyckleriet i mitten av 1990-talet och inledde sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter? Det var i alla fall bilden jag försökte förmedla i en text om Adolfo härom året.

I så fall är nu äntligen också kroppen fri.

Jag kunde ha frågat när jag ringde honom nyss, men alla frågor stockade sig. Jag visste inte vad jag skulle säga mer än att vi är många i Sverige som har honom som förebild, och att det är många som ofta frågat hur det är med honom.

Men Adolfo pratade på, snabbt och engagerat, hade mycket att säga om dem som var kvar på Kuba och som vägrat lämna fängelset om de också skulle behöva ta med sig familjen och lämna landet. ”Det är de som behöver vårt stöd nu. De som är kvar på Kuba.”

Han hade blivit en gammal man till kroppen sa han, efter att för första gången sedan 2003 sett sig själv i spegeln. Mager och med många grå hår, men magen fungerade bra. Han hade ätit stora lass av kött varje dag sedan han kom till Madrid, och det hade gått utmärkt. Blodtrycket var nog högt, men det kan han ju få behandling för nu. Ni som vill höra Adolfo berätta själv kan lyssna på Alexis intervju.

Även Julia var med i luren och precis som Adolfo var hon mycket tacksam för allt det arbete som gjorts för Kuba och alla kubanska politiska fångar i Sverige. Julia har sedan arresteringarna varit en av de drivande krafterna i Damerna i vitt och även prytt framsidan på ”Mot kärleken har Fidel inte en chans”, som kommer i nytryck under hösten.

Och kanske ligger Raul Castros syfte till de senaste månadernas frisläppanden av samvetsfångar just där. Det var det enda sättet att få Damerna i vitt att sluta protestera. Utomlands är de ofarliga.

Fidel meddelar att han avgår, 19 februari 2008

Tidigt på morgonen den 19 februari fick jag veta att Fidel Castro i sin Granma-krönika meddelat att han inte skulle kandidera igen till ”Presidente del Consejo de Estado y Comandante en Jefé”, alltså regeringschef och överbefälhavare. Jag ringde snabbt en av mina vänner som var på Kuba vid tillfället för att hän skulle ta med sig en kopia av tidningen hem. Så här kommer nu en scannad version av artikel. Läs och förundras.

Fidel Castros avskedskrönika i Granma 19 februari 2008

Granma har som vanligt bara åtta sidor, och av artiklarna är det endast Fidel Castros egen krönika som behandlar ämnet. Här avgår alltså regeringschefen sedan 1959 och det enda kubanerna får veta är vad han själv skriver i sin krönika. Nu har jag inte tidningarna från de nästkommande dagarna, men sannolikt hade inte heller de några mer omfattande redogörelser för  vad som hänt och vad som nu kommer att ske.

I krönikan motiverar Fidel Castro beslutet med att hälsan hans är dålig, och fienden för stark för att man ska kunna kämpa mot den utan att vara på topp. Däremot säger han inget om att han ska avgå även som generalsekreterare för kommunistpartiet, som ju är själva basen för makt på Kuba. I och med detta har det alltså skapats en viss delning av toppen i den kubanska makthierarkin.

Den enda röstens dialog – Öppet på Designstudio S, sept 2004

Sommaren och hösten 2004 gjorde Designstudio S ett projekt med syftet att samla böcker till Kubas fria bibliotek (1 – 2). Projektet bestod dels av ett antal appeller om vikten av det fria ordet, dels av en insamling av böcker. Projektet var ett resultat av en artikel i Svd från bokmässan 2003 om Ramon Colas, som tillsammans med sin fru Berta Mexidor Vazquez grundade det första fria biblioteket på Kuba.

Projektet uppmärksammades i ett antal tidningar vilket gjorde att det strömmade in fler böcker än vi någonsin kunde tänka oss, ca 600, på både spanska och engelska. De mest relevanta böckerna skickades sedan under åren därefter med de delegationer som åkte till Kuba för Silcs räkning och med ett antal turister. Resten sålde vi till ett antikvariat för att kunna köpa de böcker biblioteken behövde. Alla böcker märktes med en stämpel för att de ska kännas igen på Kuba.

Till projektet publicerade Designstidio S dessutom en skrift med ett antal texter som beskrev bakgrunden till projektet, och till bristen på böcker på Kuba. Jag skrev en av texterna som publiceras nedan. (Samarbetet med Designstudio S, ledde sedan vidare till att Sandra Praun formgav Silc förlags bok Mörkläggning (Köp!))

Den enda röstens dialog – Designstudio S, sept 2004

Erik Jennische

”Språket är det som revolutionen sist av allt vill rubba, kanske därför att det skulle äventyra dogmen och makten. Genom att lägga fast språket i bestämda mönster, som vi uppfattar som klichéer och intetsägande fraser men som har motsatt syfte: att fungera som termer, exakta beteckningar, söker revolutionen både stabilisera en värdegemenskap och göra all kommunikation enkel och effektiv – som i krig.”

LO fördömer Noko jeans men hyllar kubanskt förtryck på egen folkhögskola

LOs representant Ulf Edström gör ett stadigt ställningstagande mot Noko jeans för att de producerar sina jeans i Nordkorea (DN, DI, Ment, Tv4). Men hans hyckleri är lika storslaget som fördömandet poänglöst. Så här säger Edstrtröm:

– Den enda fackföreningen som finns i landet är enbart till för att kontrollera arbetarna och den fackföreningen kontrolleras i sin tur av det styrande partiet. Det är en stenhård diktatur utan några som helst rättigheter, säger Ulf Edström till nättidningen Ment.

– Allt jag kan säga i nuläget är att jag hoppas verkligen att konsumenterna bojkottar de här jeansen för att visa att Sverige inte vill bedriva handel med en diktatur. Alla pengar som kommer in i det landet går rakt ner i fickorna på diktaturen och ingen annanstans.

Detta är ett ställningstagande som förpliktigar. Nordkorea är ju inte den enda stenhårda diktaturen i världen som bekant. Och citaten ovan passar ju även perfekt på Kuba, Eritrea med flera. Alltså:

• Hur ställer sig Ulf Edström till att LOs egen folkhögskola Runö tillsammans med Svensk-kubanska föreningen härom året hade ett hyllningsmöte till den kubanska diktaturen?
• Hur ser Edström på att Svensk-kubanska föreningen förra året deltog i socialistiskt forum som ABF och LO finansierade?
• När kommer Edström dundra fördömanden över att eritreanska diktaturkramare fick vara med i LOs eget partis första-maj-tåg i år?
• Hur ställer sig LO till att arbetarrörelsens egen folkbildningsorganisation ABF i många år har samarbetat med Svensk-kubanska föreningen på olika sätt? (Här och här finns beskrivningar av några sådana möten i ABFs regi.)

Problemet är ju inte att jeansen publiceras i Nordkorea, utan att LO och alla andra som sätter sig på höga hästar har för lite kontakter med olika delar av det nordkoreanska samhället. Hur ska man förändra ett land genom bojkott, när landet redan har bojkottat hela världen i flera decennier?

Jag hade för några år sedan en plan på att åka till Nordkorea och började med att ringa den nordkoreanska ambassaden för att fråga om vad som behövdes för ett visum. Jag fick svaret att prata med mr Kim, eller Lee, eller ngt annat typiskt, men att han inte var inne.

”Call back in two hours”, sa receptionen. Två timmar senare hade mr Kim slutat för dagen, dagen efter var han inte där, inte dagen efter det heller och veckan därpå i ett möte. Han fanns inte.

I det perspektivet kan man inte annat än vara imponerad över Noko jenas som inte bara lyckats åka dit, utan även göra affärer, producera jeans och till och med få producenten att skriva på ett CSR-avtal, utan att någonstans på vägen säga något positivt om den nordkoreanska regeringen.

Det är annat än den svenska vänsterns alla hyllningar till den kubanska sjukvården och utbildningen det, och smutskastningen av kubanska oppositionella, och inte ett enda par jeans har de lyckats producera på Kuba heller.

Synd bara att man precis som Gudmundsson inte längre tillhör målgruppen.

Den singalesiska nationalismen och tigrarnas fall

I vintras var vi på semester i Sri Lanka, lite av en slump. Det inföll dessutom med att den srilankesiska regeringen vann de sista avgörande slagen mot de Tamilska tigrarna, LTTE. Under veckorna vi var där föll såväl Tigrarnas självutnämnda huvudstad Killinochi och basen i vid det strategiska Elefantpasset. Sedan återstod bara en skärva av den yta som gerillan kontrollerade för bara några år sedan.

Här finns några av bilderna från tidningarna den 4 januari om slaget vid Killinochi och hur fronterna förändrats sedan 2005 (Bilderna är tagna från Sunday Observer och The Nation den 4 januari 2009):

De srilankesiska mediernas bevakning av kriget var entusiastisk och hyllande ned till sista stavelse. Där fanns inte en antydan om regeringstruppernas övergrepp gentemot civilbefolkningen.

Den rapport om problemen i det srilankesiska rättsväsendet som Amnesty International publicerade i juni avfärdas antagligen som partisk i medierna, men är inte desto mindre viktig.

Inför resan läste jag en mycket intressant ICG-rapport om den singalesiska nationalismen och hur den har utvecklats sedan självständigheten 1948, och vilka begränsningar den sätter för den politiska debatten i landet idag.

Kamp för och emot demokratisering

Sitter och rensar i pappersarkivet och tänker att vissa artiklar måste sparas, men att de kanske även är av intresse för andra.

Tjetjenien och Kina i International Herald Tribune

Läste häromdagen i IHT (18-19 July) en artikel av NYT:s fd Moskvakorrespondent C. J. Chivers om den tjetjenska människorättsaktivisten Natalya Estemirova som nyligen mördats. Viktig text som bland annat visar hur öppet hon arbetade, precis som Anna Politkovskaja.

I samma tidning fanns en artikel av Edward Wong som hur det blir allt vanligare med folkliga protester som slutar i våldsamheter i Kina. Den grundläggande frågan i artikeln är till vilken grad kineserna fortfarande är rädda för polisen. Artikeln hänvisar till statistik från de kinesiska myndigheterna om antalet protester och upplopp i landet som 2006 var 90 000 medan det 2003 var 60 000, vilket är mycket bara det.

Maria Heimer hänvisade till samma siffror i en mycket intressant artikel på Brännpunkt häromåret, och menar att dessa protester ofta leder till resultat. Jag använde Heimers artikel bla när jag skrev ”Det blir ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten” för BOI för något år sedan.

Barack Obama och demokratiseringen

I slutet av förra året skrev Larry Diamond en artikel på Newsweek om hur den nya administrationen skulle föra demokratifrämjandet vidare efter att GWB hade givit ”democracy promotion a bad name”. Han drar flera viktiga lärdomar av de senaste årens misslyckanden efter 1990-talets demokratiseringsvåg, bland annat ”Making democracy work proved harder than bringing down authoritarian rule.”

Han argumenterar starkt för att Obama-administrationen bör avveckla embargot gentemot Kuba, och öppna för nya relationer till Iran genom att bland annat avsluta handelssanktionerna. (Obamas briljanta tal till den muslimska världen vid Cairo-universitetet den 4 juni i år var precis den början som behövdes – filmversion textversion – även om förtrycket efter valet satte punkt för förändringen på ett tag)

Vad som behövs är enligt Diamond mer öppenhet gentemot människor som lever under förtryck, ”engaging closed societies is the best way to foster change”. Han skriver bland annat att USA måste stötta exilgrupper som arbetar för demokratisk förändring i sina hemländer på ett bättre sätt, främja rättsstat, skapa starka incitament för att de styrande i nya demokratier ska hålla sig till de demokratiska principerna, utöka stödet till oberoende organisationer och medier, samt ”the new president should keep in mind the power of example”.

Demokratiturism i Berlin

I höstas var Anna och jag i Berlin och gjorde en hel del politisk turism och plockade på oss olika papper och broschyrer.

Stasi-museet är ytterligare ett av flera säkerhetspolis-museer i Öst- och Centraleuropa som i första hand bevarar stämningen och prylarna från åren av förtryck, men som inte använder detta för att skapa en diskussion om förtryckets syften och resultat. (Broschyren finns på hemsidan.)

I anknytning till museet ligger också Stasiarkivet, där man kan begära att få se sin egen fil, eller iaf få svar på om det någonsin upprättades en. För att få ut filen behöver man fylla i följande blankett: Stasi

Timothy Garton Ash beskriver i boken The File hur han läser filen om sig själv hos Stasi och sedan besöker personerna som hade lämnat information om honom. Även Richard Swartz har i boken Room Service, kapitlet Blacken, skrivit om hur det var att läsa sin egen Stasifil.

Vi hittade också en intressant broschyr från Stasi-fängelset utanför Berlin och en om en utställning om förtrycket av Jehovas vittnen i DDR. Vi hade dock inte tid att åka dit.

Även det nyrenoverade och imponerande Deutsches Historisches Museum gav några intressanta perspektiv på demokratiseringen av Östtyskland, nämligen att den inte hade tagits upp i den nationella historieskrivningen alls ännu.

Museets två våningar med 2000 år av historia avslutas officiellt 1994. Men trots att berättelsen som helhet är magnifik slutar den platt. Fredsrörelsen, människorättsgrupperna, prästerna, journalisterna etc och deras västtyska och internationella allierades arbete hade skuffats undan i ett obetydligt hörn och där fanns inte mer än några videoskärmar och demonstrationsbanderoller som anekdotiskt berättade om arbetet som ledde fram till revolutionen 1989.

Det lilla utrymmet ligger sist i det blå område som behandlar perioden 1949 – 1994 på museikartan nedan. När jag sedan i informationsdisken frågade varför museet berättade så lite om dessa viktiga år för Tyskland och Europa, förklarade personen en aning stött:  ”Why, it is a very short period. We have two thousand years of history.”

När jag tittar på museets hemsida nu visar det sig dock att de har en stor fotoutställning om åren kring 1989 nu under sommaren.

Varför får förtrycket alltid plats på första maj?

Först partirepresentanter, sedan orkester, sedan SSU och sedan den eritreanska regeringens representanter. Så såg det ut när förstamajtåget svängde av från Kungsgatan mot Norra Bantorget i Stockholm.

Det skulle inte falla mig in att tro att det Socialdemokratiska partiet skulle ha något till övers för varken Dawit Isaaks och alla eritreanska fritänkares förtryckare.

Men likväl hade de en egen plats i tåget och mängder med skyltar med budskapen ”Svenska media: imperialismens hantlangare”, ”Eritrea står för social rättvisa”, och liknande.

De delade också ut flygblad som bland annat berättade att: ”Dag in och dag ut har de fyra största dagstidningarna på ett exempellöst och okänsligt sätt spridit dåligt underbyggda, lösryckta och för eritreaner i Sverige djupt sårande och kränkande uppgifter om Eritrea, dess folk och dess ledare.”

Men precis som alla andra förtryckare vägrar de att berätta vilka dessa uppgifter är, för i så fall skulle de ju bjuda in till diskussion.

Detta förvånar förvisso inte. Men att Socialdemokraterna okritiskt låter denna typ av organisationer få den legitimitet som deltagandet i förstamajfirandet innebär är oförskämt mot alla de eritreaner som har flytt till Sverige de senaste två decennierna.

Förr om åren har jag i vänsterns och r:arnas tåg alltid sett flaggor om friheten på Kuba, i Nordkorea och Zimbabwe. Så var det även i år, enligt uppgift. Och nu upplåter socialdemokraterna plats till den eritreanska regeringens representanter. Varför är det så svårt att hålla rent från förtrycket på första maj?

(Se fler bilder på Fredrik Malms blogg)

Generationernas kamp på Kuba

I söndags publicerade DN två av de intressantaste artiklarna jag läst om Kuba i svensk press på flera år. En intervju om och en artikel av Yoani Sánches, som sedan några år driver bloggen Generación Y.

När jag häromåret träffade två av grundarna till Otpor i Serbien, och frågade om de ville åka till Kuba för att träffa kubanska dissidenter, var deras första fråga om den andra generationen dissidenter hade presenterat sig ännu.

De jämförde de demokratiaktivister jag berättade om med de jugoslaver som under många år varit emot först kommunismen och sedan Milosevic, men som trots hård kamp inte lyckades åstadkomma förändring. Deras roll hade blivit att upprätthålla en idé om motstånd och om frihet, vilket i sig inte ska förringas.

I serbien var det studenterna i Otpor som lyckades satte en ny bild av kampen, och som gjorde demokratisering attraktiv och snygg för de ungdomar som dittills bara sett dissidenterna som kufar.

Men det var aldrig Otpor som gjorde arbetet bakom hela den enorma medborgerliga kraft  avsatte Milosevic hösten 2000, men det var Otpor som visade hur det faktiskt var möjligt.

I det perspektivet har Yoani Sánchez inte bara skrivit mycket klokt och läsvärt, utan främst skapat bilden av att hennes generation faktiskt kan bryta det informationsmonopol som den kubanska regeringen lagt över ön i 60 år, och murat fast idén om att alla kan bidra till förändring. Denna bild är viktigare än alla de handlingar hon någonsin själv kan göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, blogg, demokrati.

S we can!, Yes you can!…

”S we can!” måste som en av de sämsta retoriska poängerna i svensk politisk historia. Talet finns här. Men man får vara imponerad över att hon vågar.  Även Sri Lankas tämligen auktoritära president Mahinda Rajapaksa har lärt av av Barack Obama:

Att parafrasera amerikanska tal är dock inget nytt. Men frågan är vad som kan slå Sahlin och Rajapaksa, någon?

(Bilden är från Galle i södra Sri Lanka. Anna och jag var där på semester i kring årsskiftet. )

Böckernas Kuba – broschyr inför bokmässan 2002

2002 deltog Silc för första gången på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg . Vi hade inte mycket annat att ställa ut än Florence Laag Brandells 726 dagar – ögonblicksbilder och personliga intryck från Zimbabwe och broschyren Böckernas Kuba. Med tiden har Silc förlags katalog vuxit till ett tiotal titlar.

Broschyren består av Alexis Gainzas text Mina böckers Kuba, som beskriver hur censuren radderar det kubanska litterära kulturarvet från honom och alla andra på Kuba, och min artikel Böckernas återkomst, som handlar om de fria bibliotekens uppkomst och funktion. Läs här: Böckernas Kuba.

Artikeln berättar om hur Berta Mexidor Vázquez och Ramon Humberto Colas hör Fidel Castro föklara för en journalist på bokmässan i Havanna 1998 att: ”Det finns inga förbjudna böcker på Kuba, vi har bara inte pengar att köpa dem för.”

Med detta som utgångspunkt inledde arbetet med att låna ut alla de böcker som de själva ägde och som deras aktivistvänner ägde, och som de alltid ansett var förbjudna.

De fria biblioteken blev förstås snabbt motarbetade av säkerhetspolisen, och i arresteringsvågen 2003 arresterades ett 20-tal bibliotekarier och deras bibliotek förstördes. Berta och Ramon hade då redan gått i exil, och lämnat över ansvaret för de 80-tal bibliotek som vuxit upp på Kuba till Gisela Delgado som fortfarande driver verksamheten vidare.

Kubansk opposition – med öppenhet som ledstjärna – Tidskriften Latinamerika 4/99

Detta var den första artikeln jag skrev om Kuba. Jag skrev den på våren 1999, – när den kubanska revolutionen precis fyllt 40 år – efter att jag kommit hem från tre månader i Havanna. Under de månaderna samlade jag material till en uppsats som försöker besvara frågan hur processen att blir dissident ser ut.

Upplevelsen var omvälvande. Den viktigaste erfarenheten var kanske hur öppet de kubanska demokratiaktivisterna då precis som nu arbetar. Förhoppningsvis kommer det fram i artikeln. Det mesta av deras berättelser gäller dessutom fortfarande.

Artikeln finns tyvärr bara som PDF: Tidskriften Latinamerika 4-99

Den bästa artikeln om 50-årsfirandet av revolutionen som jag är läst skrevs av den mexikanske vänsterikonen Jorge Castañeda och publicerades i Newsweek härom veckan.